|
Skillnaden 5/1998 |
|
Jubelåret 2000 Hoppets år Inför det kommande millennieskiftet vill de kristna kyrkorna och samfunden i vårt land betona hoppet inför framtiden. Detta gör man genom att påminna om att Gud sände sin Son Jesus Kristus till världen för att ge världen hopp. Hoppet vill man gestalta genom en mängd lokala och nationella evenemang som redan är under planering. Målet är att varje finländare på något sätt skall få syn på hoppet som en realitet, som en livshållning. Det för närvarande mest synliga engagemanget är deltagandet i den skuldavskrivningskampanj, Jubilee 2000, som kyrkor och medborgarorganisationer världen över deltar i. Målet är att skapa en världsopinion till förmån för ett avskrivande av de mest överskuldsatta ländernas skulder. En av anledningarna till att många länder tvingas ta nya lån för att betala tillbaka räntor på gamla skulder, är att de rika länderna, bland annat Finland, inte ännu förverkligat rekommendationen om att 0,7% av bruttonationalprodukten skulle gå till bistånd och utvecklingshjälp. Bakgrunden till tanken på en efterskänkning av skulderna finns i det bibliska jubelåret, då alla skulder skulle efterskänkas och slavarnas släppas fria. Därför förenas idag kyrkor, ekumeniska organ och medborgarorganisationer i en gemensam strävan att uppmärksamma beslutsfattare i de rika länderna, världsbanken och internationalla valutafonden om det omöjliga i den växande skuldspiralen. Inför Jubelåret 2000 Hoppets år blir evangeliet högst handgripligt, praktiskt. Det handlar om Gud, människan, skapelsen och framtiden. Budskapet om hoppet landar i varje människas vardag och utmanar oss att tänka andra tankar, hoppets tankar, medmänsklighetens tankar. Att låta våra tankar förnyas i kraft av det hopp som Skaparen själv en gång lät gestaltas i en judisk man i ett belägrat land alldeles i början av vår tideräkning. Ett hopp som återuppstår gång på gång när människor ser bortom sina egna behov och sin egen horisont. Kyrkornas internationella ansvarsvecka, som firades 18.-25.10.1998 under temat Livet på köpet påminde oss om vårt ansvar inte bara för dem vi ser, utan för dem vi inte ser men vet att finns. Dessa som når oss som statistik över barndödlighet och bilder från förtorkade platser utan rent vatten, men som ofta utstrålar en gudagiven livsglädje och gemenskap som nuförtiden tycks onåbar för alltflera västerlänningar i sin välfärd. Herre förbarma dig över oss som har allt svårare att tillbe Dig och få syn på hoppet i vår värld, din son Jesus Kristus. Genom honom finns möjlighet till försoning och befrielse från skuld. Han ger oss en framtid och ett hopp. Vi är kallade att göra hoppet synligt. Jani Edström
"Tillbedjan är vårt gensvar på de kärlekens initiativ som kommer från Faderns hjärta. Den har sitt centrum i `Ande och sanning´. Den tänds inte i oss förrän Guds Ande rör vid vår egen ande. Former och ritualer åstadkommer ingen tillbedjan, och det gör inte heller slopande av former och ritualer." Så skriver Richard Foster i sin eminenta lilla bok "Vägar till glädje". Tillbedjan är vårt gensvar... Jag hör ibland kommentaren att man inte får ut något av gudstjänsterna, att de inte ger något. Det är säkert också sant. En annan fråga är sedan vari felet ligger. Jag ansluter mig gärna till Fosters syn och vill bl.a. hävda att Gud inte låter sig begränsas av slarvigt förberedda mötesledare, mediokra predikanter, eller musiker som missar någon not. Skulle Gud fly sin församling för något sådant vore han inte Gud. Men ett oengagerat hjärta kan inte ens Gud alltid tända. Jag vill bestämt hävda att om vi vill möta Gud i gudstjänsten så ligger initiativet nog till allra största delen hos oss. Det ligger i vår förmåga att ställa in oss, att förbereda oss, att ladda atmosfären med förväntan på att något stort kommer att hända i gudstjänsten: Gud själv kommer att vara närvarande för att föra oss ut ur oss själva, ut ur vår egocentrering för att bli en del av Kristi kropp som tillber Fadern i ande och sanning. Men för att detta skall kunna ske bör vi öva oss. Öva oss i tillbedjan varje dag. Grunden för söndagens gudstjänst läggs inte i mötesledarens förberedelser eller i predikantens val av predikotext. Den läggs när vi, alla som tror, på måndag "frambär oss själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud". på tisdag "frambär oss själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud", osv. Nu är detta inte ett finurligt försök att skuldbelägga den som upplever att han inte "får något" i gudstjänsten. Men som Paulus säger så är det liksom med idrottsmännen också med vår andliga kondition. Det är inget som bara kommer tack vare begåvning eller något annat, utan den är en följd av övning, övning och åter övning. Och det är faktiskt på tiden att vi gör oss av med den falska föreställningen att andligt liv växer till och fördjupas av sig självt. Det kostar, hur otroligt det än kan låta i våra västerländska (fri)kyrkliga öron, något att vara en kristen, det är inte gratis, om det är det vi inbillat oss. Nåden är gratis, men sen kostar det allt skulle man kunna säga. Nu kanske man skulle tycka att allt detta vore onödigt att säga i en troende församling, men det är inte det. Det är av allra största vikt, framförallt att pastorn får höra det, om vi skall växa till som efterföljare, om vi skall våga "låta oss förvandlas genom förnyelsen av våra tankar, så att vi kan leva ut vad som är Guds vilja, det som är gott, behagar honom och är fullkomligt". Med önskan om en fortsatt god gudstjänsthöst på alla plan. Sam Pettersson
Europeisk Baptism - en mosaik med allt tydligare drag Europeiska Baptistfederationens årsmöte hölls i år i Ukrainas huvudstad Kiev, 23.-27.9. Ett 80-tal röstberättigade ombud deltog i de, som omväxling, mycket avspända och positiva förhandlingarna.
P.g.a. den (fortfarande!) mycket omständiga proceduren på Moskvas flygfält kom jag till Kiev sent torsdag kväll. Mitt sjätte sinne sa mig att jag säkert hittar några delegater på McDonalds i närheten av hotellbåten, vilket bekräftades av Karen Schaffrik från EBF:s kansli som kom tidigt till båten för att ta igen förlorad sömn efter alla hektiska förberedelser. På restaurangen möttes jag av två nyheter, den ena sann och den andra falsk. Den första var att man beslutit att alla samfund som varit frånvarande under dagens förhandligar skulle betala underskottet i kongresskassan; ca 10.000 pund! Den andra var att det polska baptistsamfundet tagit sig an att på mindre än tio månader ro kongressprojektet i hamn! (gissa vilken som var sann!) Den senare alltså, en fantastisk nyhet för alla dem som satsat tid och engagemang i kongressförberedelserna såhär långt. Kongressen som enligt planerna skulle hållas i Slovakien stötte på oöverstigliga hinder så sent som i somras. Den arena man bokat visade sig plötsligt vara dubbelbokad. De visumlättnader man hoppats på och räknat med som en förutsättning för alla villiga delegater från Mellanöstern och Egypten, försvårades ytterligare. Under torsdagens förhandlingar, som enbart behandlade kongressen, meddelade således Daniel Kwasnievski från Polen att de antar utmaningen och arrangerar en kongress samma tid som den tänkta i staden Wroclaw i västra Polen. En mycket glädande nyhet för alla, utom som han sa, "för oss, eftersom vi tagit på oss ett mycket hårt arbete förutom allt annat vi har". Ekonomin är fortfarande inte riktigt i balans men finanskommitténs ordförande Jan Saetre (som vi minns från konferensen på Hummelholmen -97) var övertygad om att den lucka som ännu finns skall kunna täckas.
Vy från hotellbåten över Dnepr. Vänskapsbågen mellan Ryssland och Ukraina till höger. Fredagen började med en annan storartad nyhet. Reg Harvey, "generalsekreterarsökargruppens" ordförande presenterade under stor spänning för oss utanför de inre cirklarna vem som nominerats som ny generalsekreterare efter Karl-Heinz Walter som avgår i.o.m. kongressen nästa år. Ny generalsekreterare blir dr. Theodor Angelov från Bulgarien, som så sent som i fjol lämnade över ordförande-klubban för EBF till David Coffey. Theo Angelov är en ledare med mycket stor andlig integritet, bara att se honom inspirerar! Hans far fängslades när Theo var tio år och satt fängslad i 40 år. Han har själv suttit i fängelse för sin tro. Han är biokemist med doktorsgrad, och har även studerat teologi. Han talar ryska, tyska och engelska förutom sitt modersmål, och har en stor kännedom om europeisk baptism såväl som många personliga internationella kontakter. Hans kännedom om den östeuropeiska kulturen och mentaliteten är av mycket stort värde inom EBF just nu. Av naturliga skäl är han en boren mänskorättsaktivist och en av de tongivande inom områden som religiösa fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Dessutom är han begåvad med en stor portion humor vilket naturligtvis inte gör saken sämre. I sitt korta tal sa han apropå ledarskapet för EBF att "...jag känner mig som Mose inför den brinnande busken, och jag ser tre bokstäver komma ur elden E, B och F, och jag hör en röst som säger 'Befatta dig inte med dem, de är livsfarliga', men här står jag nu". Sightseeingen på fredag eftermiddag tog oss bl.a. till det Tjernobyl muséum som den ukrainska staten upprättat efter den fruktansvärda katastrofen i kärnkraftverket med samma namn år 1985. Natten till den 31.4. 1985 utbröt en explosionsartad brand i den ena reaktorn vid kärnkraftverket i staden Tjernobyl. Radioaktiva stoft- och ångmoln spreds upp i luftlagren och fördes med vinden i nordvästlig riktning över Vitryssland, Baltikum och Skandinavien. Myndigheterna försökte hålla befolkningen ovetande om vad som hänt och första maj paraden inne på Kievs gator förlöpte i samma glada stämningar som förr. Guiden berättade vidare att alla brandmän och en heldel militärpersonal förutom personalen vid kärnkraftverket gjorde enorma insatser för att släcka branden och få det radioaktiva läckaget under kontroll. Ur reaktorn hade kastats högaktiv grafit som själva reaktionsprocessen var inbakad i. Unika filmdokument visade hur unga män i närmast patetiskt otillräcklig skyddsutrustning gick ut på vad som fanns kvar av taket till reaktorn och med vanliga spadar kastade tillbaka grafitbitar ner i reaktorn. Många av dessa dog inom en ganska kort tid av strålningsskador. Muséets väggar var översållade med bilder av dem som arbetat med uppröjningen efter katastrofen, många hade ett litet rött atomkraftsmärke i högra hörnet som tecken på att de avlidit. Det svåraste avsnittet i hela muséet var avdelningen med barnfotografier, barn som fötts under tiden efter katastrofen och som bar tecken på denna mänsklighetens hittills värsta atomkatastrof i fredstid, i sin kropp. Theo Angelov berättade hur man i Bulgarien visste att något fruktansvärt hade hänt nånstans i Sovjetunionen.
Strålningsdrabbade barn på Tjernobyl-muséet "Plötsligt kom det små notiser i tidningarna som sa att allt var normalt i Tjernobyl. Vi som inte hade nån aning om var Tjernobyl låg eller ens vad det var, anade genast att nu var nånting riktigt på tok i detta Tjernobyl, vad det nu sen var. När sedan rapporterna talade om att allting var lugnt och normalt i kärnkraftverket i Tjernobyl förstod vi att det troligtvis var en katastrof av oanad omfattning som hade hänt. Så fungerade den kommunistiska propagandan, allt som sades officiellt svängde vi upp och ned, och kom så ganska nära sanningen." Sightseeingen fortsatte sedan upp på den östra flodbanken där Kievs gamla centrum ligger. Ukraina kristnades tidigt och en mängd ortodoxa kyrkor ligger naturligtvis kvar i detta pittoreska område. Man satsar mer och mer på att också göra Kievs gamla centrum till en turistattraktion. Liksom andra större städer i central- och östeuropa upplivar man gamla myter och legender från sin tidiga historia för att ge ett lagom "patinerat" skimmer över en fattigdom som trots allt är ganska uppenbar. Den långa gatuförsäljarbacken ner från gamla stan mot flodstranden var överfylld med försäljare som alla försökte sälja samma T-skjortor, matriushka-dockor och träprylar åt oss. Det tycktes mig som om försäljarna snarare var i majoritet, bland oss några turister, än i minoritet. Lördagens plenum fortsatte sedan med andra rapporter inkluderade bl.a. en rapport från SITE (kursinstitutet vid Prag-seminariet) av direktorn David Brown och SITE-kommitténs ordförande (undertecknad). Denton Lotz från Baptisternas världsallians meddelade att nästa års generalförsamling samlas i Dresden, Tyskland dagarna före kongressveckan, samt att förberedelserna för BWA:s kongress i Melbourne 5.-9.1 2000 är i full gång. Nästa års EBF-årsmöte hålls inte som planerat i Hamburg i september utan tre dagar före kongressen i Polen i juli, vilket innebär en avsevärd inbesparing både av EBF:s och medlemssamfundens resurser. Lördagen började med ett bibelstudium av Karl-Heinz Walter över berättelsen om Abraham och Sara som fick besök av de tre änglarna med det underbara budskapet om en son. "Ingenting är omöjligt för Gud att få ordning på, inte ens EBF." David Coffey presenterade sedan en liten uppfriskning av närhistorien angående seminariet i Prag, och konstaterade att det nu känns som lugnet efter stormen. Alla uppslitande händelser och konflikter verkar nu vara bakom (åtminstone för tillfället). Vi hade sedan glädjen att få en rapport från rektor Keith Jones och dekanus Davorin Peterlin om de nya kursprogrammen i Bibelkunskap och Baptistisk och anabaptistisk historia. Keith Jones sa bl.a. följande i sin rapport: "Det känns just nu som om jag står med ena foten på den branta sluttningen av ett berg höljt i dimma, på väg uppför, utan att veta om det är en vulkan uppe på toppen eller vad det är som förorsakar att marken skakar under mig." Keith Jones har senast fungerat som ordförande i styrelsen för seminariet och som vice generalsekreterare i det brittiska baptistsamfundet. Davorin Peterlin beskrev sin väg som ett lopp med många etapper där han sällan sett mera av marken framför än för nästa steg, om ens det. Viktigt är att vi alla stöder seminariet i denna nya tappning med våra förböner i första hand. Lördagskvällens festgudstjänst med installation och
avskiljning av Jones och Peterlin till deras nya tjänster hade en
fantastisk inramning. Kievs nya, stora baptistkyrka med plats för 6-700
personer, kyrkans 80-hövdade kör och orkester, baptistledare från hela
Europa och kyrkan smockfull av Kievbor som alla bad om Guds välsignelse,
kraft och den Helige Andes ledning för de nya ledarna vid seminariet i
Prag. Efter den högtidliga installationsakten avslutade kören och
orkestern med Händels "Halleluja" ur Messias-oratoriet - jag ryser än
vid blotta tanken!
Förbönsakt under installationen av Keith Jones och Davorin Peterlin. Fr v Jim Smith (CBF, USA) David Nixon (ekonom från IBTS, England) Jan Auldring (Holland) Coffey. Lotz, Grigori Kommendant (Ukrainas samfundsledare) Ole Jørgensen (vicepresident EBF, Danmark) Låt oss ställa in oss på att möta och inspireras av baptister från Europas alla hörn som kommer till Wroclaw, Polen 20.-25. juli 1999 under mottot "Bron till framtiden - JESUS KRISTUS! Sam Pettersson
ATT BLI FASCINERAD Tankar kring Alpha kursen Människor slutar aldrig att fascinera mej. Ibland har jag så mycket att göra, så mycket på gång runt om mej att jag glömmer bort att se människorna. Men när jag väl tar mej tid att lyssna, att betrakta eller bara att finnas till med någon så blir jag alltid fascinerad. Jag kan ofta bli besviken på att hon inte tycker lika som jag eller på att hon gör sånt som jag tycker är fel men mängden erfarenheter, tankar och känslor överraskar alltid. Det är konstigt hur mycket som ryms i en enda människa. "Varje människa bär på en historia" heter det i en sång och gång på gång blir jag förvånad över hur djup brunnen är när jag försiktigt kikar ner över kanten och förväntar mej en liten grop. Jag lär mej tydligen aldrig. Alpha kursen, som går av stapeln på tisdagkvällar under
hösten, är ett forum som för tillfället ger mej möjlighet att bli
fascinerad., att möta människor och tankar. Kursen behandlar de kristna
grundfrågorna, som t.ex. "Vem är Jesus?", "Varför skall jag be?". Att gå
tillbaka till grundfrågorna handlar, tror jag, inte om att gå tillbaka
utan om att gå framåt. Du möter inte frågorna där du senast var utan
längre fram på vägen och du analyserar dem med nya tankar och
erfarenheter i bakhuvudet. Det behöver inte bli enbart repetition
(vilket är nog så viktigt ibland) utan kan också bli nytänkande och i
bästa fall blir stigen lite mindre gropig framför dej. Sara Sjöberg, lågstadielärare och nybliven Helsingforsbo från Jakobstad som studerar engelska vid universitetet.
|
