Skillnaden 4/1998

 "Sommaren är kort,
det mesta regnar bort..."

Denna sommar har den gamla sommarpoplåten av Tomas Ledin citerats till leda, men här kommer den ännu en gång: "Sommaren är kort, det mesta regnar bort..." Vår korta nordiska sommar med semester, sommarlov och ledighet, kanske resor och läger är en viktig sak att ta vara på. En annan svensk trubadur sjunger "Små sommarminnen gömde jag..." Vi behöver alla ha en vrå i vårt minne dit vi stoppar undan endel goda minnen. Om de sen är sommarminnen eller andra kan kvitta. Endel av oss samlar minnena på bild eller skriver dagbok, men för mig har nästan de minnen som bara finns på näthinnan blivit mer betydelsefulla ju längre tiden går. Kanske är det så att det som inte finns dokumenterat på annat håll än i min hjärna är det enda som är helt och hållet mitt. (Mina hittills bästa fiskeminnen finns, förutom i min hjärna, på den film som jag omärkligt tappade nånstans vid Esse å!).

Vi talar ofta om vikten av att leva i nuet, och tänker kanske att skall vi då samla på minnen från det förgångna? Ja, jag tror nämligen att de flesta av de minnen som vi upplever som äkta och värda att minnas är just de stunder i vårt liv när vi till 100% lever i nuet. Det vi bäst minns är det som är oss allra närmast. Det är just dehär minnena vi behöver hålla kvar och lära oss något av, lära oss något om vad det är att leva här och nu. Att öva minnet och upplevelsen av total närvaro genom det förflutna är inte farligt. Farlig är däremot vår ovana att ständigt leva i framtiden. Att leva med tanken att "bara jagkommer igenom denhär regniga sommaren - då börjar livet". "Bara jag kunde byta till en lite större bil" (vilket vår familj gjort i sommar!!).

Samma tendens, att leva i en framtida verklighet, kan lätt smitta av sig på vårt kristenliv (om vi nu skall göra någon skillnad på liv och liv). "Bara vi skulle få en sångkör att sjunga i gudstjänsten." "Bara vi skulle ha en häftigare predikant" "Skulle vi bara få en aktivare ungdomsgrupp, då..." Ett liv med dessa premisser kommer aldrig att bli tillfredsställande och gott. Vi kommer alltid att vara missnöjda med nånting och se just detta som hindret för vår andliga utveckling. När man frågade miljardären Rockefeller mot slutet av hans liv om han inte hade tillräckligt med pengar nu, svarade han: "Nej, men snart, jag behöver bara lite till." 

Det bästa universalreceptet för oss när vi börjar tycka lite synd om oss och vara missnöjda med alla andra och hur de bemöter oss är att börja bry oss om någon som det verkligen är mycket synd om. Någon som brottas med svåra livsfrågor, men som ingen annan orkar prata med. Någon nära eller långt borta som behöver vår ekonomiska hjälp, någon som är i desperat behov av förbön. Det är då när vi, som har i princip allt, börjar ge som Guds kraft och kärlek sätts i omlopp. Likt blodomloppet i vår kropp behöver denna kropp en mångsidig motion för att små men viktiga kroppsdelar skall få allt syre de behöver. För att kunna njuta av det liv med alla de begränsningar det ändå för med sig behöver vi ha rätt perspektiv på oss själva och öva oss i konsten att leva i nuet. Min fromma önskan och förvissning är att den kristna församlingen kan erbjuda just detta - närvaro och perspektiv. 

Med önskan om en fin höst!

av Sam Pettersson

Inspirerande helg

För en närmare beskrivning av Søren Østergaard hänvisar jag till senaste Missionstandaret. Jag tänkte närmast dela med mig av de tankar som väcktes hos mig.

Han jobbar alltså med tonåringar och med att nå ut till tonåringar utanför församlingens ramar, men hans budskap är inte endast relevant för tonårsarbete. I vår församling har vi ganska få tonåringar för närvarande och kanske just därför var det många intressanta och tankeväckande ideer han kom med.

Det första steget är att se vad det finns för behov och intressen hos ungdomar (detta gäller egentligen alla åldersgrupper). Vi har alla varit tonåringar nångång, men få av oss har varit tonåringar i världen som den ser ut 1998. Det är klart, en ung människa är alltid en ung människa och vissa saker förändras inte, men det har skett många stora och radikala förändringar det senaste århundradet. På vilket sätt yttrar sig behovet efter Gud? Finns det ett sådant och hur tillfredställer vi det som församling och som enskilda troende kristna? 
De flesta som kommer till tro från en kyrk-ovan miljö kommer inte på grund av vackra eller välvalda ord, det sker genom en relation till någon annan som har en tro. Det är inte alltid den välformulerade predikan som övertygar. När det gäller ungdomar är det ofta aktiviteter och relationer.

För en människa som sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan kan de psalmer som sjungs och det språk och de ritualer som används t.o.m. vara ett hinder för att möta Gud. Det är starka ord, men det tål att tänka på. Personligen är jag uppvuxen med "frikyrkotraditionen" sen barnsben och blotta tanken på att ändra en välinvand gudstjänstform kan kännas skrämmande. Jag menar inte att vi bör förändra för förändringens skull, men jag tror att det är viktigt att förankra evangeliet i vardagen. Att bli "tvådd vit som snö i lammets blod" kanske inte känns aktuellt för den som inte förstår innebörden. Däremot finns det många människor som går omkring med en obestämd känsla av skuld eller ångest eller som söker hitta sig själv och sin rätta identitet eller nog tror på en makt utanför dem själva som de hoppas kunna få kontakt med o.s.v. För dem kan det hända att det vore lättare att mötas av ett annat språkbruk eller en form som känns bekant.

Jesus var en mästare på det. Hans liknelser och berättelser var vardagliga och tagna från människornas omgivning och livssituation. Vår utmaning är att fortsätta i hans spår.

Under helgen frågade Sören oss vad som är oföränderligt i evangeliet. Vad får man ändra på? Min spontana reaktion var "inte en enda bokstav", men sen började jag fundera. När det gällde att möta en människa med ett behov bröt Jesus med traditioner och struntade i vad som förväntades av honom. Han byggde upp relationer. Uppmanade sina lärjungar att vittna med sina liv. Höll inga långa predikningar, men sade mycket med få ord.

Det blev en utmaning för mig. Vad betyder det att gå ut och göra folk till lärjungar? Är det i första hand att anpassa dem till kyrkans traditioner och former? Vad händer med dem som inte passar in i de givna formerna? Finns det utrymme att möta de behov som vi verkligen har? 
Det är lätt och frestande att fortsätta som förr, utan att reflektera, varför inte, fungerar ju. Vi har barn i söndagsskolan och har vi tur så har vi format dem till individer som fortsätter att gå i kyrkan när de når tonåren. Har vi lyckats som församling så kanske de t.o.m. inte avskyr det alltför mycket eller så kommer de utav ren pliktkänsla. Det är inte illa, men kan det vara bättre? Vad är viktigt, verkligen viktigt? Att lära känna Kristus. Vad är det stora med evangeliet? Gud blev människa för min skull. Han går bredvid mig. Han vet hur det är att vara människa. Det är endast hos honom jag kan finna min verkliga identitet.

Vad gör vi nu? Hur går vi vidare? De praktiska råd vi fick med på vägen var: Hitta din vision. För ditt liv, för församlingen...Våga tro och lita på den. Sen, ta reda på vad behoven är, resurserna etc. Sätt upp mål. Mål som kan uppnås, men måste eftersträvas. Gör upp en plan, en strategi för hur du kan gå tillväga för att lyckas. Med jämna mellanrum evaluerar du hur det ligger till, ser om det finns något som kan förbättras eller förändras.

Det är klart att det är mycket enklare att inte ha någon vision alls. Vem vill försöka något för att sedan misslyckas? Men är det vår kallelse? Gå ut i världen och misslyckas aldrig? 

Ja, det blev många tankar och de fortsätter att snurra på. Det är inte så lätt att vara på väg, det är rent av skrämmande ibland, men Han har ju gått före.

Ann-Lois Schwind