|
Skillnaden 3/1998 |
|
De ser in i våra ögon, och kan ibland avgöra på bråkdelen av en sekund om jag är trovärdig, om man kan lita på mig. Värdering av en människa i termer av arbete, rikedom eller social status faller platt till marken. Downs syndrom eller silversked i munnen, det kan kvitta för ett barn som funnit en vän i en annan människa. Kanske kan det sammanfattas i det som Catarina och dockan Sagobert sa hos oss i mars. "Alla är bäst men ingen är bättre än någon annan" Därför blir den debatt om människovärde som igen blossat upp i våra spalter så oerhört viktig att föra utifrån Jesu perspektiv. Ett synsätt där alla förment improduktiva personer skall rensas bort innan de föds, kommer i sin logiska förlängning att ge oss datorer på två ben totalt oförmögna att se undret i en gråsten, vilket är den egenskap som håller världen igång. Förmågan att förundras över det faktum att vår Herre faktiskt föder sparven och klär liljan i vackrare kläder än Dior nånsin gjort, är den kristnes kallelse och ansvar. Till det behövs varje individ, varje människa skapad till Guds avbild, oberoende av intelligenskvot eller produktiv kapacitet. "Om ni inte blir som ett barn kommer ni aldrig..." I den kristna gemenskapen måste vi också ta Jesu ord på fullaste allvar. Barnen, främlingen, den udda eller annorlunde, åldringen, alla har en plats i Guds rike. Vill vi avspegla detta rike i Kristi kropp på jorden får vi verkligen ta oss en funderare allt emellanåt hur vi möter och bemöter andra grupper än majoriteten, d.v.s. vi friska, arbetande, mitt-i-livet människor. Må Gud hjälpa oss på vägen mot ett allt mänskligare
samhälle.
av Sam Pettersson
Tro eller veta? Förstå eller förtrösta?
Ibland är det mycket svårt att tro och lita på Gud. Ibland blir allt så komplicerat och teoretiskt. Det finns så många svåra och oförklarade frågor, som vi kristna inte heller har svar på. Och hur kan man då tro? Ibland är det lätt att glömma vad tro egentligen är. Det betyder inte att jag kan eller ens behöver förklara Gud och hans vilja för alla människor. Om jag visste och kunde det så vore det ju inte längre tro. Ann-Lois Schwind I dagens värld verkar många tycka att det är irrationellt att tro på Gud, men ändå finns det ju så många saker som vi människor tror på eller tvingas lita på varje dag utan att någon ifrågasätter det. Det är inte så många av oss som skulle kunna besvara frågor som "Varifrån kommer egentligen elektriciteten? Hur kommer det bilder in i en TV? Hur kan ett stort fartyg gjort av järn fyllt med bilar och människor flyta? Vad händer när man dör? När man är liten är världen full av frågor som man vill ha svar på. När man blir äldre ändrar kanske naturen på frågorna. Varför måste människor lida? Varför måste goda människor lida? Varför tycks endel drabbas mer än andra? Finns det ingen rättvisa? Varför dör barn? Varför finns det krig och förföljelse? Eller ännu mer personliga, varför är jag arbetslös? varför är jag ensam? var finns Gud när allt är mörkt? För endel är det omöjligt att tro på en god Gud så länge de inte fått tillfredställande svar på sina frågor, men har man inte då missat lite vad tro egentligen är? Det är lätt att tro på Gud när man känner sig välsignad av honom. När något händer en är det mycket frestande att försöka komma med olika förklaringar för att försöka förstå. Det är strax svårare att leva i tro och förtröstan. Det är svårt att sätta sig ner och konfrontera Gud med alla mina tvivel, svårare att befinna sig mitt i mörker och tro att det kan bli ljust, nångång, kanske inte ens inom den närmaste framtiden, men nångång eller att uppleva glädje och våga tro att den inte kommer att ryckas ifrån mig eller tro på att Gud leder fast jag inte känner det, att våga lita på hans närvaro och kärlek när jag inte får tydliga bevis ideligen. Hur vågar man lita på honom? Hur vet man att han inte sviker? Man vet inte det, man tror, man litar på någon som man har lärt känna och som man vet att andra har litat på. När jag själv inte orkar tro kan jag hämta kraft i den tro som andra har. Det är en av orsakerna till att det behövs en Guds församling och en kristen gemenskap. Det är det enkla och okomplicerade medGud som håller fast mig vid honom. När allt blir så svårt och jag inte kan förstå och tycker att allt bara flyter omkring och känns omöjligt, det är då jag går tillbaka till min "söndagsskolnivå". Gud tycker om alla stora, Gud tycker om alla små, även om det regnar eller himmelen är blå, Gud tycker om oss ändå. Jesu lilla lamm jag är. Jesus älskar alla barnen. De flesta barn som vuxit upp i en harmonisk miljö betvivlar inte det faktum att deras föräldrar älskar dem. De vet att mamma och pappa kanske inte tycker om allt de gör, men deras kärlek tar inte slut. Alla barn har inte den upplevelsen och därför kan det vara svårt för endel att se Gud som sin far. Men samtidigt som det är mycket enkelt och vi kan lita på att Gud älskar oss, så bör vi komma ihåg att han inte är som vi människor, han är så mycket större och mer. Jag kan aldrig helt förstå honom, men jag kan lära känna honom mer och mer. Jag dras mer och mer till barnen och deras mycket okomplicerade uppfattningar om svåra frågor, samtidigt ska jag inte frestas att tro att det är lätt att vara ett barn. Barnen upplever också mycket svåra och obegripliga saker, som vi kanske tar lätt på. Ofta när jag förbereder söndagsskolan så slås jag av hur svårt det är att t.ex. förklara påskens innebörd. Hur förklarar man att vår kärleksfulle Gud lät sin egen son korsfästas och pinas? Men sedan kan det plötsligt bli så enkelt. En fyraåring jag känner summerade det hela i förklaringen "Jesus dödade döden." Ibland behöver jag komma tillbaka till de "enkla" sanningarna. Livet blir ändå tillräckligt komplicerat. Just nu håller jag på att lära mig att leva i nuet och faktiskt försöka få ut det mesta av det. Jag vet faktiskt inte vad som väntar mig i morgon, jag kan oroa mig sjuk över om jag kommer att klara av det eller inte, men jag lär mig att lita på honom som vet. Jag påstår inte att det är så enkelt alla gånger, men det gör det lättare att leva. Ann-Lois Schwind
Intervjun Helga Höglund (f. Jansson) Berätta lite om din uppväxt? Jaa, va ska jag nu säga, vi var fyra barn i familjen och jag växte upp hos morfar och mormor. Jag var ofta som barn redan med på pingstvännernas möten, och där lärde jag mig också spela gitarr. Du är liksom Astrid Rantanen från Åbolands skärgård, men kände ni varandra innan ni flyttade till Helsingfors? Nå som skolflicka var jag ofta i Houtskär men inte bekant med Astrid. Men hon kände min moster i all fall. Sen kom du till Helsingfors. Ja när jag var 17 år flyttade jag från Korpo och arbetade som barnskötare, jag skötte 4 barn hos en familj i Kottby. Det var ju depression och det fanns inga arbetsmöjligheter på landet
1930, många sökte sig till Sverige och andra, liksom jag in till
storstaden. Så på något sätt måste man ju försörja sig. Sen var jag under 2 år som servitris på sjön, på linjerna till England och Stettin i Tyskland. Där lärde jag mig lite engelska och tyska, man var ju ung på den tiden och hade lätt för att snappa upp saker och ting. Bl.a. ropade jag in mina gardiner helt på engelska i staden Hull under en av resorna dit. Jag får nog tacka Gud för att jag alltid varit så stark att jag klarade mig i det hårda sjömanslivet. Det var långa dagar och hårt arbete i bra som dåligt väder. Ofta var jag i säng efter 12 och och sen upp igen före kl.6. Endel flickor fick sluta efter två tre turer, men jag klarade sjögången bra som tur var. Hur kom du sedan med i Betel? Jag började redan tidigt gå i Filadelfia, eftersom jag kände till pingstvännerna sedan barndomstiden i Korpo. Vi var fyra väninnor som ibland for till Betel för att höra på Hjelm för att få underhållning!! Han var ju en underhållande predikant, minsann. Så en dag, en torsdag var det, såg jag Hjelm komma på gatan emot mig. Jag gick in i en bokhandel och snurrade på kortsnurran och köpte ett kort, men när jag kom ut stod Hjelm och sa till mig "varför kommer du inte till kyrkan flicka lilla, du skall gå på möten som folk, kom i kväll!" Helga kom och hade alltid uppfattat sig som troende men den kvällen bad de för mig och sen den stunden överlät jag mig helt åt Jesus. Det har jag aldrig ångrat, och jag har nu velat hålla mig till Betel sedan dess. Så det var inte kärleken som lockade dig till Betel? Nej, det var Hjelm sedan träffade jag Albin Höglund i församlingen. Vi gifte oss år 1937 och flyttade till Mosabacka där jag bodde i 40 år. Församlingen hade på den tiden ett eget strängband i Mosabackakapellet. Det var strängbandsövningar och bönemöten i kapellet och hemma hos oss. Det måste ha varit fler dagar i veckan då eftersom vi hann med alla samlingar och allt annat. Församlingen var ju stor och det fanns massor med ungdomar, men nu är nog hela världsandan så väldigt förändrad så det går nog inte längre som förr inte. Vi visste kanske inte hur bra det var då, men det var nog en fin tid. Du blev änka redan för 30 år sedan och bor nu i Hertonäs, men du har fortsatt med resandet bl.a. med dina barn eller hur? Jag brukar säga att jag har zigenarblod ådrorna, för jag tycker om att resa. Jag har nog rest mycket får man säga, till Indien, Maldiverna, nu senast till Florida. Jag har varit till Havaij, Los Angeles och New York. Du firade din 85 årsdag i Florida i förra månaden, berätta. Min son Stig bjöd på hawaijansk restaurang, och mitt som vi åt så kom det en kypare fram till honom och viskade nånting, och jag undade vad det var om. Men han sa bara att "Nå det är ju sådär när man är ute och reser" Plötsligt började havaijorkestern sjunga "Happy Birthday to Helga" och hela restaurangen klappade händerna, sen kom servitören med en istopp dekorerad med frukt och bär och med tomtebloss sprakande i toppen. Så det var ju festligt värre. Tack skall du ha Helga och god fortsättning! samp
Mosabacka strängband
Runar Eldebo: Den ensamma tron. En studie i Frank Mangs predikan. Libris 1997. 400 ss. Runar Eldebo, som verkar som lärare vid Teologiska högskolan i Stockholm, har vid Åbo akademi doktorerat på Frank Mangs (1897-1994). Som icke-teolog vågar jag mig inte på någon bedömning av arbetets vetenskapliga kvalitét. Men som lekman fann jag boken oerhört fängslande och genomgående välskriven. Avhandlingen kan säkert läsas på många olika sätt. Den som personligen åhört Frank Mangs fäster sig troligen vid andra saker än den som bara hört talas om Nordens stora väckelsepredikant. Enligt min uppfattning innehåller boken tre rätt skilda delar. För det första ger Eldebo en, som han säger, "biografisk skiss" över Frank Mangs liv. Detta liv präglades starkt av växelverkan mellan framgång och nederlag. Efter att mycket intensivt ha medverkat till väckelsen i Kvevlax 1919-20 blev Mangs sjukskriven för nästan ett år. Sammanbrotten blev flera under åren. Mangs fick som predikant och evangelist i Norden (bl.a. i Helsingfors) uppleva spänningen mellan Missionsförbundet och den framväxande Pingströrelsen, ja till och med så att efter hans förkunnelse uppstod konflikter och brytningar. Mangs gifte sig 1926 med Karin Lilienberg. Tillsammans fick de tre barn men äktenskapet slutade i skilsmässa 1955. Eldebo ser som ett genomgående drag i Mangs personlighet hans känsla av ensamhet och utanförhet. Bokens andra del handlar om Mangs egentliga budskap, frälsningens väg. Här ger Eldebo en klar och lättfattlig beskrivning av hur Mangs såg på syndarens väg till korset. Här möter vi en frapperande spänning mellan männskans lidande och tillkortakommande å ena sidan och Andens kraft och fullhet å andra sidan. Mangs tror på Guds möjligheter till livsförvandling och helande men erkänner samtidigt människans svaghet och benägenhet till synd. Som ett tredje tema i boken kan man se analysen av Mangs som talare. Här lyfter Eldebo fram Mangs förmåga att skapa en identifikation hos åhöraren. De känner igen sig i det som predikanten talar om. Enligt Eldebo var Mangs en missnöjes- och nederlagspredikant i den bemärkelsen att den som aldrig lidit knappast var tilltalad av hans budskap. Genom sina egna tillkortakommanden som kristen kunde Mangs även tala till de redan kristna och uppmana dem att söka sig närmare Gud. Jag anser att boken har ovanligt mycket att ge dagens kristna. Jag avser då inte väckelsemötet som fenomen utan innehållet i Mangs budskap och hans förmåga att känna med dem som lider och har det svårt. Dan Frände
Det är vår i luften, var är er? skriker fåglarna som överröstar arbetsfordonen invid motorvägsbygget bakom husknuten där vi bor. Helst skulle jag göra fåglarna sällskap en eftermiddag och låta papperen på skrivbordet vara en stund. Realiteterna kräver dock att jag gör mitt jobb så får fåglarna göra sitt. För tillfället är jag engagerad i en rad olika arbetsgrupper inom Ekumeniska rådet. Med alla sammanträden det innebär håller jag på att bli en äkta "möteskristen". Här följer en kort sammanfattning av tre arbetsgruppers arbete. Ekumeniska rådets kyrka-statuppföljningsarbetsgrupp har nyss avslutat ett två-årigt arbete och skall lämna in sin rapport angående behovet av en förnyad religionsfrihetslagstiftning till Undervisningsministeriet inom kort. Religionsfrihet, likvärdighet och rättvisa lagar hör intimt samman med goda ekumeniska relationer, något kyrkorna vill uppmärksamma regeringen på. Ett annat projekt är planeringen av en finländsk ekumenisk missionskonsultation. Temat är "Missionens framtid" och tredagarsmötet kommer att ordnas i Vivamo, Lojo i oktober med ca 120 deltagare från olika kyrkor och samfund. Arrangörer är Finska missionsrådet, Ekumeniska rådet och Finska frikyrkorådet, vilket möjliggör deltagare från alla kyrkofamiljer i vårt land. "Jubelåret 2000 Hoppets år" är det officiella namnet på kyrkornas gemensamma firande av millennieskiftet. Guds mänskoblivande och skuldavskrivning för världens fattiga är de två prioriteringar som den nationella jubelårsdelegationen med ärkebiskop John Vikström som ordförande beslutat om. En logo har utarbetats. Ett frimärke, en medalj, nationella och lokala ekumeniska festligheter mm. är under planering. Ett stort nätverk inkluderande medborgarorganisationer och Kyrkornas internationella ansvarsvecka har bildats för att bla samla in namn till förmån för en skuldavskrivning för världens fattigaste länder. Vill man följa med planeringen kan man bege sig ut på internet. Adressen är www.riemuvuosi2000.fi. Allting har sin tid och varje företag under himmelen har sin stund. (Pred. 3:1). Bland annat detta ser jag från min horisont idag. Jani Edström
|
"´Ser
du änglarna, pappa, som dansar? Hör vilken vacker musik´ ropar barnet
och spelar på harpan med strängar av garn på en spik." Så skriver Per
Harling i en av sina sånger i vår Psalmbok (Psalmer och Sånger nr.702)
Förmågan att se undren äger barnen; förmågan till förundran. För oss i
vår familj för ofta våren med sig en ny motivation att ge sig ut i
naturen och upptäcka undren i den. Vi vuxna undervisar barnen t.ex. om
myrornas stackbyggande, om hur de vänder stacken mot söder för att
maximalt utnyttja solljuset på våren. Eller så berättar vi om något
annat som fascinerar oss vuxna. Och visst fascinerar detta också barnen,
men oftast är det pinnar, stenar och annat sånt smått och "vardagligt"
som leken (och bilen!) fylls av. En vanlig gråsten är ett under av
skönhet, precis som en smaragd. Och är det inte befriande att våra vuxna
värderingar på vad som är dyrbart totalt saknar relevans i barnens
fantasi. En röd granitbit är betydligt mer värdefull än aldrig så många
sedlar. Likadana frågeställningar ställs man för gentemot människor
tillsammans med barnen.
