Skillnaden 1/1998

Ledaren

Utdrag ur verksamhetsberättelsen som upplästes på församlingens årshögtid:

"Ett av vår tids gissel är människans svårighet att leva i nuet. Det är säkert så. Ett sätt att försöka hålla sig i nuet är att med jämna mellanrum stanna upp och fundera över vad som är verklighet och vad som är "virtuell" verklighet, d.v.s. vad som är död verklighet och vad som är levande. Det är inte alltid så lätt att avgöra, därför är det desto viktigare att ta tid till denna retrospektion. Kanske borde vi göra så mer än en gång i året. Året som gått har bl.a inneburit. en första trevande begynnelse till ett kontinuerligt utbyte av tankar och erfarenheter vad gäller församlingens självförståelse och framtida design, form eller utseende - vad ni vill. Vad är församlingen? Varför en församling? och Hur tar församlingen sig uttryck? är några av de frågor som vi, förhoppningsfulla eller kanske t.o.m. förskräckta, beroende på hur vår inställning till förändringar är, bearbetar som medlemmar och kollektivt. Någon har myntat uttrycket att TRO stavas R-I-S-K, kanske är det så, vem vet. Men Kristi kropp kommer alltid att vara obekväm för den som kan döda den fysiska kroppen men inte vår andliga existens. I den Kristi efterföljd som Helsingfors Baptistförsamling vill leva i, kommer vi säkert att stöta på problem, för de hör det mänskliga livet till. Sår uppstår och läks, framgång och motgång växlar, men den vi följer, den som kallat oss är ständigt densamma, "och Hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste." 

Söndagen som Herrens dag med förmiddagsgudstjänst och söndagsskola är det nav runt vilket församlingens inre liv kretsar. Dessa samlingar kompletteras av de övriga verksamhetsgrenarna, bibelstudium och bön för daglediga, Sirkka Nitton (ungdoms- och studentsamlingar), Fredagsträffen (småbarns- och föräldrasamling) samt Missionskretsen Dorkas som kommer att ge sin berättelse över året senare. Behov och resurser växlar snabbt och ständigt i en storstad, vilket innebär en flexibilitet i vår verksamhet, på gott och ont, som så mycket annat. För tillfället samlar söndagsskolan ett femtontal barn, Fredagsträffen lika många, medan Sirkka Nitton har varit färre än i fjol. I församlingens gudstjänster räknar vi med ett 45-tal betjänade. Vi får be om lyhördhet för behov samt om ork och resurser att möta dem på rätt sätt. Allt arbete i en församling liksom i alla frivilligorganisationer är i sista ändan en fråga om att motivera personer till frivilligt arbete, att däri hitta rätt balans mellan verksamhet och resurser så att glädjen snarare ökar än minskar är en nåd att stilla bedja om. I en tid när vila och återhämtning efter dagens värv blir en bristvara i många hem och familjer, är denna fråga en av de viktigaste för framtiden. "...lemmar varandra till tjänat så att hela kroppen byggs upp i kärlek" skriver Paulus. Kanske det vore ett tema för det nya året."

Församlingens styrelse, föreståndare och pastor tackar alla som under det gångna året ställt sina resurser till förfogande för församlingens och ytterst vår Herres verk.

Betraktelsen

Nyligen befann jag mig på vandring i en för mig okänd trakt mellan två kurspass. Jag visste om att det fanns en å nära till kurscentret och jag gick dit för att finna att isen var alltför tunn för att bära mig. Jag tycker om att vandra i naturen, i skog och mark, och alldeles speciellt tycker jag om att vandra längsmed vattendrag. Efter en stunds vandring uppströms längs åkerrenen beslöt jag mig för att söka mig högre upp i terrängen till vad jag antog måste vara en väg. Mycket riktigt hittade jag en väluppkörd traktorväg, jag gick förbi en lada eller tröskria och ställde mig efter en stund stilla på vägen som nu gick invid ett skogsparti. Efter en stund började mitt öra urskilja lite av skogens ljud; en och annan mes som tjirrade men också ett stilla sorl. En liten rännil rann ut ur skogen ner i diket. Denna rännil kom mycket riktigt från en källa, två anspråkslösa "vattenpölar" i en lite sank och mossig glänta. Jag hade funnit källan! Fast jag alldeles nyss hade kommit från en god lunch smakade källans vatten underbart, klart kallt och friskt. 

Källan fryser inte eftersom den har kontakt med varma källådror inne i marken, den är också ständigt i rörelse, den lugna ytan till trots. Men en alldeles lagom rörelse så att den hålls öppen men ren, den rör inte upp damm och slam. Vattnet är ett Guds under för alla levande organismer där vi är en del. Vattnet i vår kropp gör att vi kan leva, utan vattnet i vårt blodomlopp skulle aldrig hjärtat orka pumpa runt det i hela vår kropp. Och om inte vattenmolekylen var så sinnrik till sin konstruktion skulle det antingen koka bort från vår planet vid minus sjuttio grader eller bottenfrysa i alla sjöar, hav och vattendrag. För många miljoner människor på vår jord är vattnet det största bekymret för dagen. "Ge oss idag vårt dagliga vatten..." kunde man säkert be i många, många länder på vår jord. Vattnet innehåller på samma gång en skörhet och en styrka som fascinerat människor i alla tider, och som varit en tacksam bild att associera kring. 

Jesus säger till den samariska kvinnan att för den som tror på honom, skall det levande vattnet flöda ur hans inre. En källa som blir till liv. Jag vill tro att bilden av en källa har något väsentligt att lära oss. En källa "gör" inget speciellt den "är". Den är öppen så att den kan förmedla det levande vattnet utan alltför mycket krusiduller. Det betyder att den måste vara öppen för alla som kommer för att dricka ur den. Liksom Herrens sol går upp över ond såväl som god, kan inte heller källan stänga sig eller sina när den själv så vill. Den är öppen den är enkel den ger fritt och för intet åt den som vill ha. Låt detta bli mer än en vacker bild, låt den bli något som hjälper oss att öppna oss för den Helige Ande så att vi kan låta vattnet flöda. Kanske för det mesta rakt ut i diket och vidare ut i en mer eller mindre förorenad å. Men det har källflödet råd med! Det finns ingen ände på det levande vattnet som Jesus har lovat oss, det viktiga är att vi inte stänger till fast ingen tycks stå vid källkanten för att dricka. Låt det levande vattnet flöda!!

Sam Pettersson

Recensionen

Min traditionella julbok utgjordes i år av Paul von Martens nya roman som bär det underfundiga namnet "Döden kom till rätta" (Söderströms & C:o Förslags AB, 1997). En recencent har kallat romanen "mångbottnad" (Tage Kurtén i Kyrkpressen 51/52: 1997), något som den utan tvivel är. Jag har läst boken med utpräglat juridiska glasögon, samtidigt som jag hela tiden pejlat min kristna övertygelse mot det som händer i texten. von Martens låter den i Grankulla bosatta huvudpersonen Tor Säter genomgå en utveckling som slutar med Säters frivilliga död. Trots att allt utspelar sig i framtiden har författaren skapat en verklighet som gott kan tänkas vara nutid. 

Tor Säter är författare med tvivelaktiga böcker bakom sej. Av olika anledningar börjar han reflektera över sitt liv och det som händer omkring honom. Han blir alltmera upprörd över samhällets inställning till de gamla och sjuka. Dessa ges ingen vård, de till och med mördas i den gemensamma nyttans namn. Säter anser sig vara tvungen att ta rätten i egna händer för att få slut på orättfärdigheten.

Hela boken har en djup andlig dimension. von Martens låter olika personer framträda och säga sitt om det som händer i samhället. Vi möter biskopen som försöker stänga kyrkan, teologiprofessorn som grubblar över förhållandet mellan Fadern och Sonen och frälsningssoldaten som menar att folket på gräsrotsnivån inte ansvarar för det hemska som sker.

Säter menar att man inte kan vara passiv och förgiftar med murkelstuvning några av dem som han anser vara ansvariga för tillståndet i samhället. För att lyckas måste han delta i middagen varvid också han avlider.

Tor Säter uppvisar likheter med den kände tyske teologen och martyren Dietrich Bonhoeffer som avrättades av Hitler-regimen i krigets slutskede (en verklig läsupplevelse om och kring Bonhoeffer erbjuder Paavo Rintalas bok "Marian rakkaus"). Bonhoeffers brott var att delta i motståndsrörelsens kamp mot Hitler. Enligt Bonhoeffer måste man gripa till vapen när ondskan hotar att ta över.

von Martens utmanar oss att reflektera över hur dagens ondska och likgiltighet skall bemötas. Personligen är jag inte övertygad om att den direkta aktionens princip är den riktiga. 

Dan Frände