Skillnaden 6/1997

yttrade en mycket ung man vid vårt köksbord för en tid sedan i ett ögonblick av filosofisk klarsyn. Ingen kan förneka sanningen i detta när innevarande år töms på sina sista dagar. Snart försvinner det ut i rymden och evigheteten. Omedelbart blir det föremål för noggrann utvärdering där det placeras bredvid andra år i historikernas kartotek över det förgångna. Årets värde mäts på ekonomins och produktionens vågar, registreras på resultatansvarets mätartavla och arkiveras enligt tillväxtprocent. 

Sällan kan en församlings eller enskild människas liv utvärderas på detta sätt. Mycket i livet kan inte mätas enligt någon på förhand uppgjord skala. Det är bara vi själva och i sista hand Gud, som ger livet dess värde. Livet är värdefullt även om det inte alltid känns meningsfullt, just för att det är mitt liv, ditt liv, vårt liv.

? Du är vägd på en våg och befunnen för lätt, lyder de klassiska orden till en orättfärdig kung som tvingas utvärdera sitt liv för att sedan mista det (Daniel 5:1-). Gud, himlens, jordens och livets skapare, är den ende som kan utvärdera livet och ta alla aspekter i beaktande. Det viktiga är då inte att man "vinner hela världen", utan att man bevarar "sin själ". 

Att hålla ut till slutet är viktigt för NT:s författare. Slutet ser man inte fram emot med sorg och besvikelse. Tvärtom inger det glädje och mod i svåra stunder. Det är inte ett utslag av morbid humor att önska varandra ett gott slut på året eller på livet. Tvärtom är det uttryck för en kristen livsrealism fast förankrad i Livet självt. 

Därför kan vi samtidigt tillönska varandra "ett gott slut på året" och "ett gott nytt år". Om slutet är gott är allting gott. Om detta vittnar Bibelns sista bok. Därför kan vi gå in i ett nytt år förvissade om att vi ännu har det Goda Slutet kvar att se fram emot.

Gud med oss.

Jan Edström

insidan

Man blir förvånad över de uttryck som evangelierna citerar av snickarsonen från Nasaret, Bibelns Jesus Kristus. T.ex. "Saliga de renhjärtade, d e skall s e G u d ".

Det är så annorlunda. Att insidan skulle vara det avgörande. Att det mest attraktiva inte är det som syns mest - dvs. utsidan. Allt runtomkring oss så här inför julen skriker högljutt att det är ytan som gäller.

Insidan är viktig för att "se Gud". Att "se Gud" är inte att hitta någon jättestor nallebjörn som vi söker tröst hos en stund när livet gör oss illa. Att "se Gud" är inte något paradis vid sidan av livet. Utan det är en delaktighet i allt, men med en ny klarhet mitt i det som ständigt pågår i och runtomkring mig. Gud är ju inte ett problem som vi skall lösa, utan en kärlek, en närvaro och uppmärksamhet som vi ständigt är indragna i och som vi kan öppna oss för.

Att "se Gud" är alltså att i sitt eget liv bli uppmärksam på insidan. hur gör vi det?

Det koncept för vård och stimulans av det andliga livet, insidan hos oss människor, som det kyrkliga och frikyrkliga församlingslivet erbjuder har svårt att bli en konkret resurs för oss som enskilda. Upptagenheten till jobb, tidspassningar med barnen och deras aktiviteter, mediautbudet i TV och annat täcker effektivt alla dygnets timmar. Samtidigt är församlingarnas lokaler, sättet att fira gudstjänst eller inbjuda till gemenskap, otillräckligt för att locka fram den enskildes egen inre resa. Det som vi förstår som vår längtan att förenas med det goda, med Gud. Vår strävan att finna mening och att bli en del av en kärlek. Att upptäcka vad vi är och inte bara vad vi kan eller vill åstadkomma.

Vägarna för en framtida kreativ andlighet och odling av insidan är många. Uppmärksamhet kan riktas på hur vi bereder utrymme för oss som enskilda att påbörja och fortsätta vår inre resa i församlingarnas nuvarande aktivitetsprogram. Tid för stillhet, möjlighet och utrymme för gudstjänstbesökare, familjemedlemmar till barnen i barnarbetet osv att bara få finnas i kyrkan, tända ett ljus, sitta i stillhet, be för sig själva, uttrycka önskan om förbön via en böneskål där man skrivit ner sitt ärende, konst i kyrkan som tillåter kyrkorummet att vara ett annat rum än det snabba hektiska, "strax", "för ögonblicket" som samtidens landskap så mycket präglas av. Möjlighet till öppna samtal som fördomsfritt knyter an till människan där hon är i sitt sökande.

I centrum av detta det enkla men samtidigt svindlande oförklarliga i brödet och vinet - Kristi kropp och blod - korset och uppståndelsen uttryckt i enkelt nattvardsfirande. Möjlighet till tid hos en lyssnande, intresserad själavårdare som inte skuldbelägger utan kan låta sig vägledas i samtalet till de befriande orden och till de många tillhörigheterna till Kristus som varje människoliv innehåller.

Men, "renhjärtade" ? Kan vi göra om vårt inre? 

Personligen kan jag uppleva att gråheten och skymningen på min insida låter mig ofta brottas med leda och självfördömelse. Men, insidan är också bebodd av en annan. 

Genom Jesu Kristi födelse, liv, död och uppståndelse föddes Gud i vårt innersta som människor. Därför är insidan oerhört intressant. Guds födelse i människan har vi anledning att fira! Det finns anledning att hylla Honom som gett oss den gåvan.

Leif-Erik Holmqvist