Skillnaden 5/1997

Skuld - vad är det?

Kan man känna skuld eller är skuld bara en "pekuniär regleringsfråga"? Än synd, då? Är det något annat än "Vad synd att du missade Galna Dagars skjorterbjudande" Vore det inte redigare att ta tillbaka den gamla syndakatalogen, var den så hemsk sist och slutligen?

Såhär kan man ibland tänka när alla möjliga etiska frågeställningar sköljer över oss som regnet en ruskig oktoberdag. Arja Alho kunde inte se att det allmänna rättsmedvetandet blev väldigt sårat i Sundqvist-affären. Detsamma verkar gälla nästan alla "skandaler". "Nej, jag kan inte inse att jag har någon moralisk skuld i det som hänt" säger många. Däremot kan vi nog villigt erkänna t.ex. ekonomiska skulder, men att vi skulle erkänna en moralisk skuld kräver tydligen för mycket av oss. För att bli skuldfri i moraliskt hänseende måste vi benådas eller förlåtas av den som vi står i skuld till. Detta att be om förlåtelse innebär en stor förödmjukelse eller t.o.m. förnedring för många människor. Hur detta kommer sig behöver vi inte gå in på här, men enligt en psykologisk skola som av förklarliga anledningar blivit mycket populär, skall man inte känna skuld eller ta på sig någon skuld för det börjar man bara må dåligt av. Detta är just vad vi i vårt språkbruk brukar kalla dåligt samvete eller t.o.m. "syndanöd". Det goda med detta är att det finns ett utomordentligt botemedel mot dessa åkommor. Det är bl.a. om detta som den moderna Recovery-rörelsen handlar. Förlåtelse, inte bara som ett sätt att leva utan som ett sätt att överleva. Frågan jag ställer mig, bl.a. efter att ha läst Harry Månsus böcker, är om vi inte missat något oerhört väsentligt när vi låtit präktigheten bli vårt credo istället för "förlåt mig, för jag har syndat".

Vårt tänkande är alltid en produkt av vår samtid oberoende av hur kristna, bibelsprängda eller andliga vi är. Detta är på gott och ont, som allting annat i vår pluralistiska värld. Därför tänker vi ofta angående synd och skuld så som vår omvärld gör. Men kanske borde vi, om vi tror på förlåtelsens under, istället vara oerhört måna om att Arja Alhos, Ulf Sundqvists, min egen och alla andra människors skuld kunde hitta en plats att möta förlåtelse på. Den förlåtelse som bl.a. frågar ".... har du mig kär?" 

"Den som får mycket förlåtet älskar också mycket"

av Sam Pettersson

Matt. 5:3 Saliga de som är fattiga i anden, ... Dvs. medvetna i sin ande om att vara helt beroende av Gud. 

Då en människa föds hit till denna värld är det många faktorer i början av livet, som på många sätt inverkar hur riktlinjerna för hennes liv kommer att se ut i fortsättningen. T.ex. hurudant hem hon kommit till, föräldrarna, syskonen, uppfostran, ett rikt eller fattigt hem, ett hem där kärlek råder eller ett hem fullt med problem. Kamraterna, skolan eller miljön. Landsbygd eller stad. Hennes egna personliga gåvor som hon fått för vandringen genom livet, såsom intelligens, händighet, sinnelag, hälsa, konstnärlighet m.m. 1 kor. 4:7 Vad äger du som du inte fått?

Då jag ser tillbaka på mitt eget liv, nu när jag har varit pensionerad 4 år, ser jag en märklig Guds vägledning och nåd på de år som gått. Men för att börja från början. Jag föddes 1933 i ett arbetarhem. Min barndom kommer jag ihåg som en lycklig tid, trots att de yttre faktorerna ej var så gynnsamma. Vid 3 års ålder miste jag min enda bror och vid 4 års ålder blev jag skilsmässobarn. En stor del av min barndom inföll dessutom under krigsåren. Min mor var nästan alltid sjuk och det betydde att jag fick tillbringa långa perioder hos min moster som bodde i Sandkulla. Men lustigt nog från dessa tider har jag mina bästa minnen. Jag kommer ihåg härliga somrar med lek, skratt och stoj. Vintrar med kälkbacke och skidor. Jag minns mina fina barndomskamrater Torolf, Stig, Heikki, Matti m.m och ofta nu på gamla dar söker sig min tanke gärna tillbaka till de tiderna. Livets första motgångar kom när jag började gå i skola. Det visade sig att jag inte hade något vidare läshuvud, så skolan kom att bli en ganska kämpig tid för mig, vilket resulterade i att jag gick bara den obligatoriska delen av skolan. Och så var det bara att bege sig ut i arbetslivet. Lyckligtvis fanns det gott om arbete på den tiden. Jag fick arbete på en metallverkstad och lärde mig småningom att svarva. (Wärtsilä senare Valmet). Då jag såg på de äldre svarvarna, deras krokiga ryggar, grova händer och fårade ansikten så tänkte jag att så där kommer väl min framtid att se ut en dag. Miljön i verkstaden var många gånger ganska grov, svordomar och fräcka vitser fick man höra dagligen. Politiskt drog man kraftigt åt vänster och blev det någon gång tal om det andliga så hette det att kyrkan var kapitalisternas redskap att förtrycka arbetaren och prästerna gjorde ingenting annat än lura pengar av folk. 

Men i den här miljön fann Gud mej. En dag frågade en av mina arbetskamrater om jag kunde komma på talkoarbete till honom. Det passade bra och så for jag och hjälpte honom. Där träffade jag hans fru Martha som var en mycket varm kristen. Under pauserna vittnade hon om sin tro för mej. För första gången mötte jag en människa som talade om andliga ting på ett språk som jag förstod. Mina få kyrkobesök dittills hade gått helt över min horisont. Men Marthas tro gjorde ett djupt intryck på mej och senare blev jag inbjuden till hennes församling . Det var också min första kontakt med frikyrkan. Allting var annorlunda men jag upplevde det enbart som positivt, predikningarna, sång och musik var folkligare, och isynnerhet strängbandsmusiken tyckte jag mycket om. Och så hade gudstjänsterna ganska lite ceremonier. Jag började mer och mer besöka mötena och småningom började de kristna sanningarna klarna mer och mer för mej, att jag var en syndare och utan Gud skulle jag gå evigt förlorad, och utan Gud var det ingen mening med mitt liv. Gud är helig och ingenting orent kommer till himlen, men Gud älskar oss och sände sin son för att rädda oss. På Golgata korset betalade han priset för våra synder med sitt dyra blod. Och denna frälsning gives av nåd till var och en som tror och tar emot den. Påsken 1955 lämnade jag mitt liv i Guds hand. Joh. 3:16 Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. 

Då jag på arbetet berättade att jag blivit troende blev jag plötsligt "intressant". Tidigare hade jag fört en ganska anonym tillvaro. Nu började man bombardera mej med alla slags snärjande frågor och man försökte också göra sig lustig på min bekostnad. Men Gud var med mej och jag blev snarare stärkt i min tro än nedslagen av det här. Mina övriga vänner trodde att jag börjat "grubbla" . Men livet gick vidare. 

1956 blev det bröllop. Maj-Britt och jag började vår gemensamma färd igenom livet. 1959 grep Gud in i mitt arbetsliv. Jag blev erbjuden ett bättre arbete. Först som kontrollör på vår bearbetnings-, och senare på monteringsavdelningen. Nu fick jag ett arbete som jag stortrivdes med. Det var mångsidigt, intressant och självständigt och medförde också många lärorika resor till olika pappersbruk i Finland. 

1960 fick vi Monica till familjen som en gåva av Gud och 1965 Heidi. Då jag hade arbetat 10 år som kontrollör, och var mer än nöjd med tillvaron, grep Gud igen in i mitt arbetsliv. Rom. 8:28 Men vi veta, att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, ... (1917 övers. ) Nu blev jag erbjuden ett arbete på arbetsplaneringen. Den tjänsten tog jag emot med stor tacksamhet och på planeringskontoret arbetade jag ända tills jag blev pensionerad. 

Jag gick den långa vägen och emedan min skolgång varit så ringa, blev jag mycket starkt beroende av Gud i mitt arbetsliv. Men Gud hjälpte mej på ett storartat sätt och allt gick bra och som ett ytterligare kärleksbevis från honom, som jag fick uppleva, var att jag i samband med min pensionering, detta skriver jag till Herrens ära, blev kallad till en mycket fin fest där jag fick mottaga Finlands vita ros medalj. Äran tillhör Gud. 

Livet har lärt mig att i allt vara helt beroende av Gud. I familjelivet har vi drabbats mycket av sjukdom och handikap i mer än 30 år. Men Gud har gett kraft och styrka för varje dag att orka med prövningarna och inte bara det, han har gett förmågan att se positivt och optimistiskt på tillvaron. Rom. 8:18. Jag menar att våra lidande i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. 

Livet har också lärt mej tacksamhet. 1 Tess. 5:17-18. Be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. 

Jag tackar Gud ständigt för hans kärlek, omsorg och beskydd, alla bönesvar, hälsa och kraft, dagliga brödet, familj, församling och alla goda vänner, fosterland och fred, framtid och hopp. 
Jag upplever att det blir mer och mer ljust nu när aftonen nalkas. Jag sätter hela min tillit och förtröstan på Herren för den tid som ligger framför. Han har lovat att gå hela vägen med mej
Jesaja 46:4 Ända till er ålderdom är jag densamma, och ända tills ni blir grå, skall jag bära er. Så har jag hittills gjort, och jag skall också hädanefter hålla er uppe, jag skall bära och rädda er. Tack och lov. 

Klas Eriksson

EBF-årsmöte i Kroatien - varmt trots blåsigt om Prag-seminariet

Tänk dig solen som sakta stiger över bergkammarna i öster och färgar öarna ute i Adriatiska havet vackert rosa, det annars smaragdgröna vattnet speglar den höga klarblå septemberhimlen, Kroatien välkomnar dig med en ny solig dag. Platsen för årets årsmöte för Europeiska Baptistfederationen var som hämtat ur en turistbroschyr. Staden Novi Vinodolski (Nya Vingården) ligger underskönt belägen vid Adriatiska havet 190 km. från Zagreb västerut. 

Tidig morgon vid Adriatiska havet

Under tre dagar dryftades de gemensamma angelägenheterna för europas baptister med deltagare från 50 samfund i 49 länder. Den största frågan på dagordningen var, förutom de alltid svåra finansiella spörsmålen, IBTS eller Pragseminariet och dess framtid. Redan för några månader sedan kunde vi läsa om svårigheterna att få en ny rektor till seminariet. Slutresultatet, som seminariets nye styrelseordförande Keith Jones redogjorde för, innebär en avslutning av den nuvarande uppläggningen med fem klassiska teologiska ämnen. Det som kan ena öst och väst är en uppdelning av uppgifterna så att det genom en satsning på nätverk mellan existerande seminarier skulle byggas upp ett större samarbete för avläggande av teologiska grundexamina och att seminariet i Prag skulle utgöra spjutspetsen inom områden som forskning, missiologi, mänskliga rättigheter och religiös frihet, fortbildning, lärarutbildning, baptistisk historia etc. Dessa ämnen skulle utgöra de nya tjänsteprofilerna för lärarpersonalen, vilket i klartext betyder att lärare och elever, under innevarande läsår, skall hjälpas fram till nya studieplatser, uppgifter! En ganska radikal nyorientering, men i ljuset av Tallinn rekommendationen den i dagens läge enda framkomliga vägen. 

Novi Vinodolski med sin skyddade hamn och kännspaka kyrktorn

Övriga frågor av större intresse var naturligtvis valet av ny viceordförande efter David Coffey, som avskildes som ny ordförande efter Theo Angelov. Efter ett pardagars mangling av nomineringskommittéen presenterade "överstenominerare" Reg Harvey dansken Ole Jörgensens namn, vilket vann enhälligt understöd. Jörgensen är f.n. även Danska baptistsamfundets generalsekreterare. Under varje årsmöte arbetar olika avdelningar med aktuella frågor inom europeisk baptism, och därför var fredagskvällens seminarium om mänskliga rättigheter en effekt av arbetet i avdelningen för externa relationer. Där fick vi bl.a. veta att den oheliga alliansen mellan kyrka och stat som baptister kämpat emot under alla år fortfarande skapar väldiga motsättningar i öst- och framförallt sydosteuropa. Den nye EBF-medlemmen Macedonien berättade att den nya lagen om reglering av religiös aktivitet i Macedonien enbart erkänner katolska, ortodoxa och islamiska kyrkor. Effekten blir att alla andra protestantiska samfund såväl som verkliga sekter och parakyrkliga organisationer är mycket hårt begränsade. T.ex. ifall jag skulle predika i en baptistkyrka i Macedonien och polismyndigheterna kom på besök kunde jag och föreståndaren för församlingen vardera bötfällas på ett belopp på 2000 dollar!! Den nya lagen i Ryssland kommenterades också flitigt, med tanke på att det finns 1500 religiösa rörelser i Ryssland (alltifrån den japanska "gasattack" o.a. självmordssekter till Frälsningsarmén) utan religionslagstifning, är det svårt att se var gränserna för godkända och icke-godkända skall gå. Dock motsätter sig baptisterna i Ryssland (som goda baptister böra) den nya lagen, trots att den inte inkräktar på deras och andra "gamla" samfunds frihet, såsom kränkande mot religionsfrihetens princip.

Baptisterna i Kroatien då, hur har de klarat sg under kriget och oroligheterna? I själva Kroatien var kriget aldrig så omfattande som i Bosnien utom i de allra mest östligt belägna delarna. Det som Kroatien naturligtvis känt av är alla flyktingar som sökte någonsorts fristad i Kroatien. Kroatiens baptistsamfund satte upp en fast princip att alla behövande människor skulle få del av den humanitära hjälpen oavsett tro eller etniska tillhörighet. Det gick t.o.m. så att endel av de egna började undra om det rent av var en nackdel att vara baptist för att få hjälp när man behövde! Men följden av denna sant kristna attityd till humanitär hjälp är att kroatiska baptistsamfundet har fördubblat sitt medlemsantal sedan kriget började! Men de har också ett mycket omfattande arbete och stöder krigets offer på olika sätt. Därför kändes det oerhört fint att besöka det arbete dit endel av de medel sänts som vi här i Finland har samlat in. De kommer ihåg och tackar för den skärv som vi kunde förmedla via organisationen "My Neighbour", bl.a. till det center för rehabilitering och hjälp för krigets offer kallat "Life Center", som jag hade förmånen att besöka. Life Center ligger vackert beläget med havsutsikt mot adriatiska havet.

"Life Center" från strandpromenaden, i förgrunden Denton Lotz, BWA:S general sekreterare

På Life Center har man tagit emot krigets offer som lider själsligt från svåra upplevelser från kriget. De har varit gäster på centret och tagits omhand med största omsorg fått koppla av från den dagliga kampen för brödfödan fått sköta telefonärenden i lugn och ro och börja småningom få ett litet grepp om sitt eget liv och sin framtid. För många familjer har denna 10-14 dagars period betytt oerhört mycket. Samtidigt har man också, främst för personalen, ett litet kapell som tjänar flera syften. Dels för personalens andliga behov, men också för gästerna, som ofta blir rätt så nyfikna på vad en kristen tro som tar sig uttryck i denna omtanke och värme kan betyda för dem. Några kilometer söderut längs kusten ligger ett annat center som specialiserat sig på mammor med barn och deras speciella behov. Ett gammalt förfallet hus som tidigare var tillhåll för sprutnarkomaner och alkoholister var nu en riktig pärla med lekrum och sovrum i glada färger där Mowgli, Baloo och alla de andra djuren från Djungelboken gjorde barnen sällskap på väggar och tavlor. Strax intill detta "Peace Center" fanns en stor vattenrutschkana ner i Adriatiska havet, och personalen berättade vilken oerhörd terapeutisk effekt leken och skrattet har i en "normal" omgivning i kontrast till krigets helvete. Också för mammorna bereds tillfälle att småningom helt naturligt börja prata om de fruktansvärda upplevelser de haft under kriget. Mycken ångest och nöd blandat med förlösande skratt och tårar kunde personalen berätta om. Mycket finns naturligtvis att berätta om ifrån en resa som denna, och det kanske finns anledning att återkomma. Återkomma var också förresten något som kroaterna önskade att vi skulle göra, och då på semesterFinurliga och driftiga som de är har de nämligen startat en sorts hotellförmedling eller researrangörsskap kallat "LC Holiday" (LC - Life Center) där de gärna tar hand om researrangemangen och bokningar. Därmed förenar de kristna från olika delar av Europa samtidigt som de får en liten provision från hotell etc. för att de gör endel av jobbet. Jag kan varmt rekommendera Kroatien och adriatkusten, det är verkligen en pärla.

"Life Centers" ledare Stevo Dereta i samspråk med John Passmore, Storbritannien

Värmen från Kroatien, alla systrar och bröder samt solen och Adriatiska havet kan jag inte förmedla så att det ger rättvisa åt någondera, men ta emot en innerlig hälsning från alla trossyskon och ledarskapet i EBF, som hoppas att vi ses i Bratislava, Slovakien till kongress år 1999 under mottot "Jesus Kristus - bron till framtiden".

Sam P