|
Skillnaden 4/1997 |
|
|
och härligt att gå i skog och mark, lägga in, sylta och safta osv. osv. brukar jag säga varje höst. Och hur härligt det är att ta i med nya friska tag efter semestern när man känner sig utvilad och fräsch. Så är det inte alltid. Ett av vår tids gissel är en tendens till aktivitetshysteri; d.v.s. man samlar på sig en mängd förväntningar och förhoppningar som man skall förverkliga, och resultatet blir att man inte hinner eller orkar göra nånting riktigt helt och fullt med bibehållen själslig jämvikt. Så kan det också gå med semestern, man planerar halva våren och jobbar sen klart en massa så man skall kunna ta semester i lugn och ro. Sen är man så slutkörd att den lediga tiden blir en pina både för en själv och ens omgivning. Eller också har man stressat och stått i före semestern så när man väl slappnar av har förkylningar och annat elände som man motat tidigare en chans att slå ut. När hösten sedan kommer är man kanske inte alls så utvilad och nöjd som man skulle vilja vara (I skrivande stund ringde en person i ett ärende och inledde med "Jaha, är semestern slut nu så du får vila upp dig?"). Det känns inte alls som att man skulle vilja skörda och lägga in snarare som att man hellre skulle vilja gräva ner sig i en varm jordhop och gå i ide som den riksbekanta nyländska city-björnen. Och det är sist och slutligen inte någon dum idé - ide! För det finns nämligen en mängd, framförallt djur, men också växter som s.a.s. går i ide på hösten för att man skall kunna skörda nästa höst. Man sår höstvetet på hösten så att man skall kunna skörda nästa höst. Vitlöken kan man odla här hos oss på samma sätt, man sätter den på hösten och skördar om ett år. Är man riktigt ambitiös kan man sätta topplökarna från vitlöksblasten den ena hösten, sätta om löken nästa höst och få skörda riktigt fin vitlök hösten därpå! "Lär av en liknelse om ... " sa Jesus och fyllde ofta i med något ur naturen. Därför är det kanske inte är så tokigt att tänka att man sår på hösten något som sakta och i sin egen tid får växa och gro under vintern så att man sen kan få mogen frukt i sinom tid. I höst skall vi samlas till Församlingsforum och förhoppningsvis kunna sätta några frön i jorden som får ta tid på sig att växa och gro, frön som vi får hjälpa varandra att vattna, hjälpa varanda att skapa en bra atmosfär för. En av hemligheterna med höstsådd är ju att det behövs snö som täcke för att fröna skall klara sig. Kölden och vintern testar vad det är för kvalitet och grobarhet på utsädet, och lägger det sig ett tjockt snötäcke på brodden klarar den sig bra. Jag har liksom i fjol en vecka bärplockningssemester i slutet av augusti. Inte heller i år blir lingonen mogna till dess, men förhoppningsvis finns det blåbär, hallon och kanske några hjortron. De är underbara bär och roliga att plocka. Men endel bär behöver en frostknäpp för att smaka riktigt bra som t.ex. just lingon men framförallt kanske tranbären. Vi behöver inte vara rädda för lite frost. För om vi bara har tålamod och håller oss fast i grenen så vi inte förlorar kontakten med rötterna klarar vi nog lite frost också. Dessutom blir smaken och hållbarheten bättre.
av Sam Pettersson
Bilder på församlingen I bibeln används många olika metaforer (ung. bilder) för församlingen. De är ofta till hjälp när man försöker sätta sig in i vad en församling är och hur en församling fungerar, när man vill hitta sin egen plats i församlingen och reflektera kring olika uppgifter i den. Ett vanligt fel som görs när man talar om församlingen i liknelser är, att man blandar ihop bilder ur olika metaforer. Man kan inte tala om församlingen som ett husbygge samtidigt som man talar om församlingen som ett träd. Då kan det gå som för predikanten som sade: - Vi måste vattna trons gnista så den inte dör. Roligt men inte förståeligt. I Nya testamentet finns det huvudsakligen fyra olika grupper av metaforer för Guds församling. Den första handlar om människor och mänskliga relationer, som kroppen, familjen, folket. Den andra handlar om växande saker som en vinstock eller ett fält. Den tredje gruppen metaforer är hämtad ur djurriket, tex församlingen som en fårskock. Den sista gruppen handlar om byggnader, ett hus eller ett tempel. Gemensamt för dem alla är relationen mellan delen och helheten. Alla dessa metaforer är viktiga och kan hjälpa oss till djupare förståelse om vad församlingen egentligen är. På liknande sätt kan man tala om ledarskapet i församlingen genom att också använda moderna metaforer. Är pastorn hejarklacksledare eller byggmästare, är föreståndaren att likna vid en verkställande direktör eller en stadsplanerare, är styrelseordföranden en slavdrivare eller konsult? Det är viktigt både för församlingen och dess ledarskap att med jämna mellanrum tänka igenom vilken modell av församlingen och dess ledarskap som är relevanta i den aktuella situationen. Vår församling står inför en ny verksamhetsperiod med nya uppgifter och åtaganden. Det primära är inte aktiviteter, utan relationer. Äppelträdet blommar och bär frukt, medan näringen strömmar igenom det. På liknande sätt kan du och jag och hela församlingen få ta emot en daglig dos näring och energi från vår Skapare och Livgivare. Så får vi blomma ut och bära frukt utan att vi ens lägger märke till det. Jani Edström
Holger Nystedt tillsammans med Fredrik Ekholm och Rolf Lidman med fruar. Evangelisation var det som poängterades mest i både affärsmännens ICCC konferens i Warmbad såväl som församlingsledarnas AD2000 konferens i Pretoria, landets huvudstad. Jag var inbjuden att delta i båda konferenserna. Som resebyråman hade jag glädje av att vara med på ICCC= Internationella Kristna Handelskammarens konferens. Där hade vi i smågrupper olika ämnen vi pratade om. Jag deltog i den som behandlade turism. Benin, ett av Afrikas fattigaste länder skall bli föremål för vårt engagemang att göra landet till en modell för andra länder. Initiativtagare är affärsmannen Gunnar Ohlsson i Sverige. Benins president och andra från regeringen deltog i konferensen. Presidenten är sedan några år tillbaka en bekännande kristen. Han vill samarbeta med kristna affärsmän och han inbjöd också mig att vara med och utveckla turismen i sitt land. Jag berättade för honom att jag är med i ett projekt i hans grannland Nigeria där solspisar tillverkas och skall koppla samman mina arbetsuppgifter att sprida solugnarna i Afrika med turism. Det blir en mindre konferens i början av augusti i Benin där vi skall arbeta vidare med de projekt som föddes fram under dagarna i Sydafrika. Kombinationsresor Nigeria-Benin-Togo-Ghana är vad jag själv kommer att bjuda ut för att stödja Benin. Landet är litet med fransktalande befolkning då de tre grannländerna är engelsktalande. Konferenserna samlade ca 4000 kristna ledare från 136 länder. Ca 10 deltog från Finland, bl.a. Kerstin Hagberg som representant för Finska Missionsrådet, Fredrik Ekholm, ordförande för ICCC i Finland. Eftersom konferensen hölls i Afrika så var deltagarantalet stort från de afrikanska länderna. Jag passade på att marknadsföra solspisarna och fann att det fanns ett enormt stort intresse av att få dem till samtliga afrikanska länder. I storstäderna har de elektricitet och kan använda den för matlagning. Landsbygden saknar elektricitet och någon sa att det nästan är lättare att få tag på mat än att hitta ved för matlagning. Därför är de så tacksamma att börja kunna använda solenergi för matlagningen. Även om det nu var vinter i Sydafrika och lite kyligt på nätterna så lyste solen varje dag. Undra på att en solspis är vad de behöver. Jag kommer att prioritera min tid framöver för detta projekt för behovet är enormt stort och de har nu stora förväntningar på att få dessa solspisar. Lyckligtvis fick jag många fina kontakter med kristna ledare som kan hjälpa till att motivera alla att börja använda solenergi - en fri gåva av Gud till det så fattiga Afrika. Även om jag säger fattiga Afrika så måste jag samtidigt säga att de är rika på andliga upplevelser. Väckelsen har gått fram mäktigt i Afrika. I alla gudstjänster finns flera välsjungande körer. Musiker finns det gott om. Hela kyrkan sjunger så att glädjen sprids till varenda mötesbesökare. Och det finns gott om folk som kommer till kyrkorna.. Ofta får de ha flera gudstjänster efter varandra fast de har utrymme för tusentals personer i sina stora kyrkor. Inbjudan till avgörelse ges i mötena och folk tar emot Jesus till frälsning. Afrika är i dag den mest evangeliserade kontinenten. De sänder ut missionärer till bl.a. muslimländer och de har stor framgång och får bilda nya församlingar överallt. Att före år 2000 ha nått alla stammar, folk och tungomål med de goda nyheterna om Jesu försoning för mänsklighetens synder är på slutrakan. Sydkoreas kristna har tagit ansvar för 1000 folkgrupper och under konferensdagarna i Sydafrika togs det ansvar för de resterande folkgrupperna att nå dem NU med evangeliet. Vi kommer att se hela världen evangeliserad före år 2000!
Kristna affärsmän tar allt större ansvar också i evangelisationsarbetet. Det är ej lätt för en missionär att få arbetstillstånd att arbeta i ett muslimland. Vi som arbetar som Paulus med "tältmakeri" kan arbeta där och vi når ofta folk i ledande ställning som vi kan vinna för Gud. Själv har jag ca 30 år haft den förmånen. Gud ledde mig in i detta profana arbete med reseverksamhet när jag sökte Guds ledning att komma till Mellan Östern för att Gud kallade mig dit. Jag är lycklig över att ha fått leva ett intensivt och rikt liv i meningsfullt evangelisationsarbete i just 10/40 fönsterområdet. Många fina kristna guider med missionskallelse har varit goda medarbetare. Jag tror att Gud som gav kommunistländerna en chans skall göra detsamma med muslimländerna. Vi fortsätter att arbeta på de hårda fälten i förvissning om att Gud ger växten. Förebedjarna på hemmaplan har stor del i det som sker genom oss "tältmakare" som arbetar bland muslimer och hinduer. Fortsätt att be för en väckelse i Gulfländerna. Israel - Guds väckarklocka, visar vad tiden lider. Snart drar det ihop till en svår sammandrabbning i Jerusalemfrågan. Då vi ser dessa tecken må vi själva se till att vi är brinnande kristna redo för Hans ankomst. Han som en gång kom som den lidande Messias för att försona världen skall komma som Konungars konung. Snart får vi utropa: "Leve kungen!" Han tar säte i Jerusalem och skall regera i rättfärdighet. Jag hoppas få ordna med resor till Jerusalem också under tusenårsriket. Holger Nystedt
Mariam, en kvinna som tog hand om oss i Ngoma sa "Eyes never meet once", ögon möts aldrig en gång, ni kommer nog tillbaka en dag Tove Eriksson har i sommar under fem veckor deltagit i en resa till Namibia tillsammans med en grupp från Mattlidens gymnasium. Det var gruppens tredje "solspisresa".
När jag för två år sedan skrev om min resa till Namibia sommaren -95 trodde jag inte att jag skulle göra det nu igen. Det är några veckor sedan jag kom hem efter mitt tredje besök i södra Afrika. Det är sant som så många Afrikaresenärer tidigare sagt. En del av ens hjärta förblir i Afrika. Det är roligt att komma tillbaka, efter två tidigare resor har man redan vänner och bekanta som väntar på att man skall träffas igen. Under vår första vecka besökte vi en skola öster om Windhoek som är Namibias huvudstad. Mokganedi Thabanello High School ligger i en liten by, Drimiopsis ca 250 km från Windhoek. Det är ett torrt och fattigt område men det finns många vänliga människor där. Vi kom till skolan en torsdag kväll vilket ledde till stor förvirring eftersom rektorn fått för sig att vi skulle komma först på måndagen. Vi blev i alla fall varmt emottagna av eleverna och några lärare ordnade en bostad åt oss. Eftersom vi skulle börja vårt solspisbyggande med eleverna först på måndagen kunde vi åka ut till en lågstadieskola följande dag. Där hade de en föräldradag, med olika sorters program, dans, drama, sång, en minister som höll tal samt andra inbjudna gäster. Det som var speciellt med den här skolan var barnen. De kommer nästan alla från bushmanfamiljer och tillhör alltså sanfolket som länge har varit förföljda och åsidosatta i södra Afrika och hindrats från att leva på sitt eget sätt. Traditionellt är de jägare och samlare. Numera arbetar de oftast på enorma farmer ägda av vita för en minimal lön. I Gqaina som skolan heter lär de sig om sin egen kultur och uppmuntras fortsätta i högstadium och gymnasium och vara stolta över att tillhöra sanfolket. Under veckoslutet umgicks vi med eleverna och kokade mat i våra solspisar som var vår enda kokmöjlighet därute. På söndagen åkte vi ut till ett ställe som heter Harnas. Det är ett
hem för föräldralösa djur. Dit tar de djur som förlorat sina föräldrar i
bilolyckor, till tjuvskyttar eller farmare som skjuter rovdjur för att
skydda sin boskap. Där finns lejon, vildsvin, babianer, en krokodil, små
apor och två geparder. Världens snabbaste djur och ett av de vackraste
tycker åtminstone jag. Efter att jag klappat den ena steg den upp,
tittade på mig och började spinna. På innergården fanns det två
leopardungar i en bur, också de alldeles ljuvliga och tama. För övrigt
fanns det bruna hyenor, vildhundar, shakaler, ett piggsvin, gamar, lon
och afrikanska vildkatter. Ett paradis för mig som alltid älskat vilda
djur och speciellt katter i alla storlekar och av alla sorter. Följande vecka åkte vi norrut till Katima Mulilo 1200 km bort. Vi kom fram sent på kvällen och fick plats på en lodge, ett slags hotell som består av många små stugor. Med utsik över Zambesifloden och Zambia på den andra sidan vaknade vi följande morgon. Det var en av de första floder jag sett i Namibia som faktist innehöll vatten. För det mesta består landet av bara sand, några buskar och enstaka träd. Fyra dagar av våra drygt två veckor i norr bodde vi i en liten by, Ngoma ca 200 m från gränsen till Botswana. Vi bodde i tält mitt i byn under ett stort träd. Det är en liten by med fyrkantiga lerhyddor, ingen el, vatten eller wc. Det var en upplevelse. Klockan två på natten väcktes vi av tupparna som inte riktigt förstått det här med "kuckeliku klockan är sju" och ett par nätter hörde vi elefanter alldeles utanför byn. Caprivi Strip som området heter skiljer sig ganska mycket från övriga Namibia, området är mycket influerat av Zambia, Angola och Botswana. Man märker det speciellt på hur vanligt det är med tro på trolldom. Vi hörde historier om en man som inte gick att rubba när han väl lagt sig, inte ens med hjälp av 6 oxar är det möjligt. De pekade t o m ut för oss vem det var. Tjuvar straffades av Gud genom att en orm slingrade sig runt halsen på dem och ströp dem eller så dödades de och deras familj av blixten. Ibland kunde man höra trummor genom hela natten från Zambia, efteråt fick vi att det var en häxdoktor som trummade.
Jag vet inte ännu vilket intryck från resan som är starkast. Det första man kommer ihåg är allt elände, barnen som grävde bland våra sopor, malarian som blir allt aggressivare och AIDS som bara sprids. Idag är nästan var femte kvinna som föder barn i Namibia HIV-smittad eller har utvecklat AIDS. Det andra och kanske mer varaktiga och det positiva är människorna. De är vänliga, hjälpsamma och glada, det är så jag vill minnas Namibia. Tove
|
Hösten är skördetid
Vi
byggde solspisar i två skolor och besökte dessutom två som vi
demonstrerade i. Överallt blev vi vänligt emottagna och omhändertagna.
Mariam, en kvinna som tog hand om oss i Ngoma sa " Eyes never meet
once", ögon möts aldrig en gång, ni kommer nog tillbaka en dag, sådana
ord värmer, då har man inte kommit i onödan. Sista veckoslutet i Caprivi
över till Zimbabwe via Botswana till Victoriafallen. Staden är värsta
sortens turistort som fick oss att nästan må illa. Den kryllade av rika
européer och amerikaner som aldrig kommer att se det verkliga Afrika,
men vattenfallen är fantastiska. Två km breda och som högst 108 m höga.
De högsta i världen. Ett verkligt underverk. Varför har Gud skapat något
så vackert och märkligt? Bara för att vi skall få njuta?