Skillnaden 3/1997

Vad är glädje egentligen, kan man mäta den? Kan man överhuvudtaget riktigt glädja sig över nånting numera?

Jag vet inte riktigt, men i Bibeln står det gång, på gång, på gång att vi ska vara glada "Gläd er, säger Paulus, än en gång vill jag säga - Gläd er". Konstigt, mitt i all bedrövlighet, ska man då klistra på ett flåshurtigt leende och låtsas vara glad? Nej det fungerar nog inte så bra även om jag väl får erkänna att jag onekligen tar på en leende mask ibland när det inte alls finns så speciellt mycket täckning bakom.

Vad är det då det är frågan om? Jo jag tror att för många människor vare sig de kallar sig troende eller inte, så finns det en förnöjsamhet i botten på livssynen som gör att man kan ha en positiv grundinställning till livet. En syn där man lyfter blicken över sig själv och sin egen navel och inser att varje morgon, varje minut, varje koltrasts ton är en gåva ifrån Någon mycket stor men samtidigt mycket nära. Den livssynen har inget att göra med om man är morronsur innan man fått i sig sitt morronkaffe eller inte. För mig är den livssynen grundad på att denne Någon som väcker dagen har mött mig, hans namn är Jesus Kristus och berättelsen om honom som också kallas Guds son är nånting som ger mig orsak att vara glad trots att jag ibland är lite morronsur, eftermiddagssur och t.om. kvällssur.

Denhär synen är också något som Tomas Sjödin och hans fru Lotta delar med sig av i boken, "När träden avlövas ser man längre från vårt kök" De skriver att de tror på Gud i botten, såhär lyder deras trosbekännelse. (Förresten - ta och låna eller köp den boken och läs över sommaren, den är väl värd pengarna och besväret)

Sam P

CREDO

Vi tror på en Gud i botten längst ner i all synd och bråte och maktlöshet en som aldrig sviker sin post där.

Vi tror på en trött och gammal Gud med oro i blicken och sorg i hjärtat, som lägger allt åt sidan för ett barns skull.

Vi tror på en Gud som ligger vaken om nätterna och lyssnar, som är redo att rycka in när livet krampar.

Vi tror på en Gud med värkande rygg och långa armar som burit sitt barn genom nätter och dagar.

Vi tror på en Gud som själv har förlorat ett barn och som sörjt det i tusen år.

Vi tror på en Gud som bor i vår nöd och vår oro, en Gud med ont i benen själv.

Förresten.

Antti Marjanen är teologie doktor, född i Helsingfors och bosatt i Hyvinge. Efter studier på bl.a Baptist Theological Seminary i Rüschlikon och Helsingfors universitet disputerade han för doktorsgraden för drygt ett år sedan, med en avhandling på temat "Maria Magdalena, kvinnan som Jesus älskade". I vinter har han förutom sitt forskarvärv på Finlands Akademi också fungerat som biträdande professor vid teologiska institutionen vid Helsingfors universitet. Han är också ordförande för Finlands Lepramission r.f. Antti höll följande predikan här i Betel 20.4.

Vad får mig att göra Guds vilja, eller hur gör Gud för att jag skall göra hans vilja

Man kan åtminstone ställa upp följande fem orsaker eller skäl till att människan gör Guds vilja. Den första är övning, d.v.s. att vi genom bibelläsning och bön enligt ett mer eller mindre strikt program övar oss i fromhet och goda gärningar. Ett sådant program hade jag också en tid, men det slutade ofta med att jag somnade över bibeln efter två tre kapitel, eftersom jag oftast fick läsro först ganska sent på kvällen. Hur jag än försökte passade inte riktigt detta för mig. 

En annan orsak är rädsla. Jag gör Guds vilja för att jag är rädd att Gud annars straffar mig. Denhär orsaken skapar rädda människor som i längden inte mår särskilt bra. En tredje orsak kunde vara att någon ställermoraliska krav på människan. T.ex. i en församling kan man ha sådana, vilket kan ge som följd att någon måste vakta på människorna så att de inte förleds eller gör "fel". Ännu en fjärde orsak är hoppet om en framtida vinst. Om vi lever ett riktigt liv och iakttar alla regler så lönar det sig, sist men inte minst i himlen.

Med enbart dessa orsaker blir människan en robot, en osjälvständig nyttocentrerad robot. Men Gud skapade inte en robot, han skapade en människa. Gud söker en vän och arbetskamrat för att förverkliga ett gott liv på jorden.

I texten möter vi två människor som söker Guds vilja. Den ene är Simon, fariséen. Han är fylld av renhet, kunskap och kunnighet, han behöver bara litet kärlek, bara litet förlåtelse. Men han kan också ge bara litet. Den andra är synderskan. Hon har inget jämfört med Simon, men hon har mött utmaningen att göra Guds vilja. Hon gör "fel" i religiöst hänseende, men ändå blir hon den lyckligaste av dem båda, hon får uppleva Guds kärlek. Guds viljas förverkligande i oss är enbart NÅD. Den kan upplevas enbart av den som behöver nåden. Gud är Gud eftersom han kan säga "din tro har hjälpt dig - Gå i frid.

Vad betyder då Guds viljas förverkligande konkret? Att smörja Jesu fötter, vad är det? Det avgörande var och är att det sker i kärlek.

Följande historia berättas om den kände lepraläkaren Paul Brand (Ur Från hand till hand 1/97)

"När jag arbetade i södra Indien i början av 1950-talet kom en ung leprapatient till vårt hem för att träffa mig. Jag var just då bortrest, men min hustru Margareth talade med patienten och bad honom att komma på nytt om några dagar. Patienten blev ytterst besviken och gick bort. Då gick min hustru efter honom och frågade om han hade något logi i staden. Efter att ha fått ett nekande svar bjöd min hustru den här ensamma och ringaktade människan till vårt hem och förberedde en bädd för honom på vår veranda."

"När jag kom tillbaka från min resa träffade jag till min häpnad leprapatienten på vår veranda. När jag såg blodiga och variga spår på golvet - spåren kom från patientens såriga fotsulor - blev jag rädd och ängslig. Våra små barn lekte på samma veranda. Vad skulle kunna hända dem? Dåförtiden visste man ännu inte hur lepra smittar."

" 'Margareth, varför lät du den här leprapatienten komma in i vårt hus?' ropade jag till min hustru. Hon berättade att hon nyligen läst en text i Matteusevangeliet där Jesus säger: '...jag var hemlös och ni tog hand om mig.' 'Jag kunde inte låta bli att bjuda patienten till vårt hem', sade hon."

"Senare var denna patient mig till stor hjälp. Jag tackar Gud för honom. Hans krokiga fingrar opererades så att de började fungera bra igen. De svårt skadade fötterna sköttes i gott skick efter ett långvarigt samarbete. Han började studera och blev arkivarie och maskinskrivare. Senare gifte han sig och jobbade flera årtionden i arkivet på leprasjukhuset."

"I början på 1990-talet reste författaren Philip Yancey tillsammans med mig till södra Indien: Han intervjuade den här före detta leprapatienten och min vän. I slutet på intevjun frågade författaren vad det var som hade betytt allra mest för min vän under de gångna 40 åren. Var det de botade fingrarna, fötterna, ögonen eller kanske familjen eller ett nytt yrke? Svaret var förstummande: 'Det är ingen av de saker som ni har nämnt, utan det är när fru Brand tog mig till sitt hem, älskade mig och behandlade mig som en människa. Denna upplevelse var allra viktigast för mig.' "

Malin och Johan - sommarens brudpar

Ett smått förläget leende ungt par kom in på kansliet efter en Sirkka Nitton kväll i mars. "Jo det är så att vi undrar om du skulle vilja viga oss i sommar, vi skall nämligen gifta oss." Vad svarar man på en sån fråga om inte ett obetingat "Jaa gärna, och gratulerar, vad roligt."

Malin Löfvik och Johan Muukkonen är två unga studeranden som funnit sitt andliga hem i Betel. Sedan nyår är de vaktmästare i Betel och har troget varit med och utformat Sirkka Nitton -kvällarna, såvida man kan tala om så mycket planering - det kanske liknar mera spontanitet inom ett tema. En kväll i maj sitter vi runt vårt köksbord och dricker kvällsté, går igenom vigselformuläret och börjar prata om förälskelse, kärlek, trohet och övertygelse. 

Vi kommer in på frågan Hur blev ni ett par? Johan berättar att han första gången fick se Malin på café Nya Vinden i Helsingfors när hon var nere och hälsade på sin syster. Det sa "klick" eller kanske PANG, men han tänkte "Jaha, hon är bara här på besök, henne får jag väl aldrig se igen, suck." Under mellandagarna ringde en kompias och bad Johan komma med på konsert, och trots att Johan inte precis är någon körvän kom han en smula motvilligt, men dock, med till Betania. Och då får han se - "JIPPIII det är ju HON som står där i kören." Han får nästan bita sig i tungan för att inte ropa det högt. Nåväl efter många förvecklingar, som det ju skall vara i en riktigt kärlekshistoria, började telefonräkningarna slå nya rekord, vilket väl är ett säkert tecken på att det är något mera än en tillfällig romans.

Vi börjar prata om vad det är som gör att man bestämmer sig för att våga satsa och lova varandra evig trohet, och vi kommer båda paren fram till att det inte kan förklaras egentligen. Att det är mer än bara en känsla det är vi alla fyra överens om. Att det på något sätt handlar om att kunna vara tillsammans på ett otvunget sätt att kunna prata och skratta och gråta och allt möjligt tillsammans utan hela tiden ens tänka på om jag tycker om honom eller henne i varje situation. Att kunna vila i ett förhållande, att finna vilan i varandras varande kanske.

Varför är det så viktigt att gifta sig och ha bröllop och sånt, har man bestämt sig för varandra kan man ju lika gärna flytta ihop, eller...? Vi berättar om vårt bröllop och om vilken mäktig upplevelse det var att se alla dessa människor i kyrkan som var där bara för vår skull, för att ge oss en underbar början på ett liv tillsammans, att fira och festa av kärleken mellan oss. Johan och Malin håller med om att det har sin betydelse redan nu under förberedelserna att släktingarna och alla som deltar lär känna varandra lite bättre och att det också är en viktig sak, att föräldrar och släkt hittar varandra på nåt sätt. Sen är ju äktenskapet som ingåtts med ett gudomligt perspektiv i grund och botten ett ansvar som vilar på en större och stadigare grund än bara kärleken mellan två personer.

Johan och Malin gifter sig 7.6. i Betania och får vara första paret ut i Betanias nya församlingsvåning. Än sålänge har ingen av dem något sommarjobb, man kan väl tro att det finns mycket annat att ordna om innan man får tid att börja fundera på sådant världsligt. Att vara gift och lära sig leva tillsammans är också ett arbete och vi önskar dem lycka till och Guds rika välsignelse, samtidigt hälsar vi herr och fru Muukkonen välkomna till Helsingfors och Betel till hösten

Sam Pettersson

Strasbourg

Jag fick chansen att fara med på en resa till Strasbourg och jag tackade inte nej. Hela vår klass deltog i en EU-konferens för ungdomar. Vi tillbringade 4 dagar i den sköna staden Strasbourg. 

Gata i centrum

Strasbourg är en stad i Frankrike (Alsace) på tyska Elsass, vid floden Rhen. Invånarantalet är c.250.000 och med förorter 375.000. Staden ligger helt nära tyska gränsen, och är därför mycket påverkad av tyskan. Strasbourg är främst ett handels- och industricentrum. Den är också en viktig flodhamn med Rhen-Rohne-Marne-Rhen kanalernas ändpunkter. I staden finns Europaparlamentet, Europarådet och Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Stadskärnan, omfluten av Ills två armar, är präglad av en ålderdomlig korsvirkesstil. Den berömda katedralen Notre-Dame (huvudsakligen i gotisk stil) är känd för sin 142 m. höga tornspira och sin rika utsmyckning. Den äldsta delen i katedralen är från 1100-talet. Staden grundades av romarna och har flera gånger bytt nationalitet mellan Frankrike och Tyskland. På medeltiden var Strasbourg en betydande stad i det tyska riket. Efter 1918 blev staden på nytt fransk. 

Vy över en kanal

Det jag fick uppleva i Strasbourg var fantastiskt. Kort sagt staden har allt. Det var ju sommar där redan, och alla gick i T-skjortor och shorts. Vi bodde i ett hotell nära järnvägsstationen så det var ganska oroliga kvarter. Husen i vår omgivning var från 1800-talet och ganska trista. Bara ett stenkast från vårt hotell fanns centrum med alla sina fina gamla hus. Där hittar man också stora köpcenter i nymodern stil. En bit utanför staden ligger EU-parlamentets byggnader. De höll på att bygga ett nytt parlamentshus som såg ut att komma från framtiden.Vi tog en sight-seeing längs Strasbourgs kända kanaler. Man började från gamla hus från medeltiden och plötsligt kunde man se mitt bland dem C&As byggnad stiga upp. De finaste husen finns alltid nära floderna. Plötsligt förvandlades de gamla fina husen till lyxiga ambassader med fina bilar. När vi kom fram till EU-parlamentets byggnad kunde man se det halvfärdiga nya EUparlamentet bredvid. Plötsligt var vi igen i den gamla staden med sina turistfyllda gator. Det finns många fina kyrkor, större och mindre i Strasbourg. Nästan alla har en intressant historia. Flera av kyrkorna är mycket gamla och de var ofta byggda i rosa sandsten. Det negativa i Strasbourg var att det fanns ganska mycket uteliggare vid floderna. Alla uteliggare hade hundar som vaktade dem då de sov. En Taback (tobak) butik fanns det i varje kvarter. Då jag talade med en guide berättade han att de säljer tobak till alla t.o.m. 10-12-åringar. Man fick röka nästan var som helst i staden. Alkohol såldes också åt alla. Dessa problem märktes dock inte så tydligt. 

Korsvirkeshus

Stadstorget

Om man ville ha god fransk mat måste man också betala ordentligt. Det fanns gott om olika hamburgerrestauranger och mindre restauranger med relativt god och billig amerikansk mat. Fransmännen i Strasbourg kunde bara franska, tyska och de engelska orden no och yes. Det var ganska svårt att kommunicera med folk men alla var väldigt öppna och diskuterade gärna. Om jag någonsin får en chans att fara till Strasbourg igen gör jag det gärna. 

Joakim Frände

...för 50 år sedan att Betels strängband ställde upp sig för fotografering. En ståtlig skara eller hur? Hur många av våra äldre medlemmar känner du igen?