|
Skillnaden 2/1997 |
För ett antal år sedan gjorde en kör i Jakobstad med omnejd en
musikproduktion som hette "Här börjar livet". Konsertaffischen bestod av
ett svart kors och en dito böjd figur, premiären hölls i påsktid.
Keith Miller berättade om sitt liv som arbetsnarkoman och sin "syndsjukdom"; kontrollbeteende. När han, enligt de tolv stegens princip, skulle göra en grundlig och oförskräckt rannsakan av sitt eget liv och berätta om allt detta för en annan människa var han övertygad om att nu dör jag. Jag kan inte överleva denna skam och denna smärta att bekänna att jag misslyckats med det mest väsentliga i att leva som människa och kristen. "Men den mest märkliga händelse inträffade i den stunden" säger han. "Jag blev människa!" För Miller var situationen likadan som för Jesus på korset; han var övertygad om att Gud hade övergivit honom där han hängde på korset. Att vara övergiven av Gud är detsamma som att vara död. Men liksom Keith Miller fick uppleva är inte denna känsla av att jag är övergiven överensstämmande med verkligheten för oss som tror. Påsken som i skrivande stund står för dörren påminner oss om detta. Vi kan leva oss in i känslorna inför skärtorsdagens och långfredagens drama men vi vet att söndagen kommer. Vi kan t.o.m. må bra av att verkligen leva oss in i vad smärta och lidande kan innebära under påsken. För vi vet att utan kors och lidande ingen död; utan död ingen seger över den och utan seger över döden ingen uppståndelse med försoning, helande och upprättelse av människan. Om vi kunde hålla detta perspektiv för ögonen under hela året och inte bara under påsken tror jag att livet skulle bli lättare att leva hur paradoxalt det än kan låta. Livet börjar när fröet sätts i marken och dör, livet börjar när dagarna blir kortare och träden drar tillbaka sin sav ur löven och ner i stammen. På hösten sås rågen och i det tillsynes livlösa kornet i den frusna jorden börjar livet fast det är mitt i vintern. Det är på hösten som våren börjar, inte vintern. Det är ur "krisen" som det nya livet spirar Inför vårt församlingsforum i vår tror jag att det är bra att tänka över vår verksamhet och vår målsättning ur denhär synvinkeln. Det är lätt att tappa modet och det får vi göra ibland, det är inget farligt, huvudsaken att vi inte förblir modfällda utan att vi kan gå vidare På Långfredagen börjar livet.
av Sam Pettersson
Vi har alla, tror jag, inställningar och värderingar, Redan som liten pojke kunde jag i timtal sitta i "framstugan" där hemma på Ejde och lyssna på de gamla - som då inte var äldre än jag är i dag - då de kommenterade minnen, dagshändelser och olika upplevelser. Förutom mina farföräldrar minns jag "Astu far", "Brännback Maj", "Höglunds Villi" mfl. Några var ganska fåordiga. Andra var mera pratsamma. Inte minns jag så mycket av vad de sade, men deras personliga utstrålning gjorde outplånliga intryck på mig. Det var människor med skiftande upplevelser och erfarenheter. Både lycka och besvikelse hade blandats i livsbägaren, men huvudnämnaren i deras syn på livet var gudstron, som lyste igenom deras värderingar, och som skänkte trygghet åt en liten pojkes hjärta trots allt tal om krig och olika svårigheter. Då evangelierna berättar om Jesu förhållande till sina lärjungar efter uppståndelsen, är det ett uttryck som mter oss gång på gång: "Han visade sig för dem." Lukas som var vetenskapsman och intresserad av detaljer, han betonar huru Jesus visar dem sina händer och sina fötter. För lärjungarna betydde den synliga och rent kroppsliga kontakten med den uppståndne Jesus mera än något annat. Jesus började inte teoretisera om sin uppståndelse för lärjungarna. Han helt enkelt visade, att han levde. För oss räcker det inte med, att vi känner till de gamla berättelserna och har en viss teoretisk kunskap. Vi behöver en personlig relation till den Uppståndne. Det räcker inte heller med vad andra berättat. Vi bör kunna instämma i sångarens bekännelse: "Jag har mött Honon; nu även jag." I gemenskap med Herren Jesus och varandra bevaras våra "hjärtan brinnande" av kärlek till Honom, som gav allt för oss och "i Hans sår är vi helade". Rafael Edström
Toppbesök till litteraturkretsen Till alla litteraturvänners stora glädje förverkligades en länge närd dröm helt plötsligt en måndagkväll i mars. Professor Karl-Johan Illman från teologiska fakulteten vid Åbo Akademi kom på besök. Illman är GT-professor och föreläser i ämnet judaistik, och därför var temat givet. Lika givet var inte föremålet för kvällens samtal författaren Yehuda Amichai. Han hör till de mera okända judiska författarna, åtminstone på svenska. Amichai är poet, kanske Israels främste nulevande, med ett antal dikt-samlingar, 2 romaner, några skådespel och ett par novellsamlingar på sitt konto. Han är född i Tyskland men utvandrade till Israel och var aktiv inom armén under krigen i början av Israels självständighet. Kriget och förlusten, både av vänner och tro, är viktiga teman i hans diktning, likaså relationen till sin far och till den Gud som han säger sig ha tappat tron på. Kärleken som det starkaste vi människor har, och kärleken till sin stad Jerusalem är dock det mest dominerande inslaget. Amichai finns, förutom de dikter prof. Illman översatt till svenska från engelska och hebreiska, mest på engelska, så ta tillfället i akt och bekanta er med hans poesi här: Sju klagosånger över dem som fallit i kriget (ur Amen s.21) Jag fann en gammal bok om djur, Tryckår 1913, Tyskland, Min goda vän, som dog i mina armar och i sitt blod Ack min vän, Om Gud är barmhärtig eller ej, nådefull eller ej är något som ofta återkommer i hans dikter. Hans poesi är trots detta full av infall och roliga bilder, humorn lyser ständigt igenom om än ibland ganska svart. Som till exempel i följande dikt: O Gud full av nåd (ur Abramson s.56f) O Gud full av nåd Jag som var en salt-kung på stranden Ett sista exempel på hans fantasirika och humoristiska bildspråk i dikten Jerusalem, en hamnstad (Selected poems s.96.) Jerusalem, hamnstad vid evighetens stränder. Det Heliga Berget är ett väldigt skepp, en lyxkryssare. Och markanden och portarna och de gyllene kupolerna:
|
