Skillnaden 1/1997

Vi har lärt oss av våra föräldrar, speciellt de som minns tiden under och strax efter kriget, att sparsamhet är en dygd. Men Bibeln lär oss att genorositet och frikostighet är en dygd. Sparsamhet har nämligen tendensen att kunna urarta till snålhet och t.o.m. girighet vilket är en synd i Guds ögon. Vi inser naturligtvis vid dethär laget att ett gott förvaltarskap, där man kan balansera mellan slösaktighet och snålhet d.v.s. hitta en varm och god generositet, inte alltid är alldeles enkelt och självklart. Hur mycket skall vi satsa på att ge våra medlemmar möjlighet att låna tidskrifter och böcker? Skall vi vara ännu generösare eller skall vi spara in på något? Hur många tillresande talare och gäster skall vi budgetera för? hur mycket skall våra fastigheter få kosta mer än det direkta underhållet? Behöver vi elektronisk post i kansliets dator? etc etc. "Frågorna äro legio" Allt detta är sådant som vi i styrelse, äldste och församling konfronteras med allt som oftast och vi behöver tillsammans be om vishet i alla de beslut som vi möter. 

Men generositet har inte bara att göra med mark och penni. I bibelordet ovan talas det om att vederkvicka andra. Man kan kanske omskriva det som att skapa en gynnsam miljö, tillväxt-betingelser, uppmuntran. "Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp" skriver Paulus i brevet till de kristna i Rom. Denhär typen av generositet utövar vi på ett mycket enkelt sätt; - med vår tunga. Med denna lilla muskel kan vi uträtta storverk för varandra, men också riva ner och förstöra med tanklöshet. De generösa orden kan också gärna få åtföljas av generösa handlingar, ge en kram, ett gott handslag, baka bullar måla en stol, vad som helst. Låt oss visa vår generositet i tanke, ord och handling.

av Sam Pettersson

Församlingen ett tecken? 

Tänk på vilodagen så att du helgar den, läser vi samtidigt som diskussionen om affärernas söndagsöppet fortsätter. Finns det en enad kristen ståndpunkt i denhär frågan och vad är den i så fall. Vad är kyrkans, församlingens vittnesbörd i ett samhälle där kyrkan redan förlorat kampen om söndagen? Att affärerna håller stängt på söndagen betyder ju inte att finländarna i stället går i kyrkan. Inte heller torde ett eventuellt söndagsöppet dra ner antalet regelbundna kyrkobesökare. Nej, bakom motståndet mot söndagsöppet finns orsaker som har att göra med församlingens uppgift som ett tecken för världen.

Församlingen förkroppsligar mötet mellan Gud och människa. Detta möte sker konkret varje gång vi firar gudstjänst. Det sker i dopet, i nattvarden, i bönen, i lovsången och i gemenskapen. Församlingen är delaktig av Guds försoning genom Jesus Kristus. Det är församlingens uppgift att vittna om detta i världen, att som en försonad gemenskap vara ett tecken på Guds kärlek och omsorg om skapelsen och mänskligheten. Församlingen är alltså till för andra, som ett tecken som pekar bortom sig själv.

Församlingen är kallad ut ur världen, dvs bort från nedbrytande värderingar och aktiviteter som hotar ett mänskovärdigt liv. Samtidigt är församlingen kallad att göra tjänst i världen genom att leva ut evangeliet på ett begripligt sätt. Som en försonad mångfald vittnar församlingen om den frälsning Gud erbjuder mänskligheten. Frälsningen omfattar hela livet. Livsinriktningen blir en annan. Livet fokuseras på den andre, Gud och medmänniskan, istället för på enbart sig själv. 

Söndagen, Herrens dag, är tecken för världen om frälsning och dom, om hopp och återupprättelse. Att helga söndagen, att skilja den från övriga dagar, är ett vittnesbörd om att Gud finns, att han har omsorg om sin skapelse. Oberoende om vi i framtiden kommer att ha söndagsöppet eller inte, kommer kyrkan och församlingen att fortsätta helga söndagen, Herrens dag, som ett tecken, som en möjlighet till möte mellan människa och Gud, mellan människa och människa och ett möte med sig själv. När marknadskrafterna vill förhindra detta möte genom att göra Herrens dag till en marknadsdag finns det skäl att protestera.

Tänk på vilodagen så att du helgar den.

Jani Edström

Astrid Rantanen - tankar och minnen om tjänande

Hur kom det sig att du blev kristen och med i Betel?

Jag är född och uppvuxen på Houtskär, långt ute i den åboländska skärgården. Pappa försvann i inbördeskriget när jag bara var ett par tre år gammal. Min mamma arbetade som hjälp i gårdarna, och jag hjälpte henne när jag blev större. Jag gick i söndagsskola i Houtskär den tiden då Gräsbäck var kyrkoherde, och där blev jag frälst. Sedan mamma dog arbetade jag en liten tid som hembiträde hos en sjökaptensfamilj på Houtskär innan jag flyttade till Mattby som tjänarinna där.

Från Mattby flyttade jag till Helsingfors vid krigets slut. Först var jag anställd hos fröken Varis, som var en varmt troende människa. Samtidigt arbetade jag också med Arvid von Martens i gatumissionen under ca. ett års tid. Arbetet gick ut på att söka upp och hjälpa hemlösa och uteliggare. Många hade naturligtvis svåra alkoholproblem, men vi försökte naturligtvis sprida evangeliet så gott det gick. Arvid von Martens sov själv med uteliggarna i sitt kansli ibland. Ibland tog jag hem några till vinden hos fröken Varis, föreståndarinna på ett barnhem, och förde ibland kaffe åt dem på morgonen. Men ofta hade de redan smugit sig iväg då.

Hur var det att komma till storstan sådär efter kriget och jobba med gatumissionen och sånt, kände du dig inte otrygg eller rädd?

Nej det var nog tryggt att komma till storstan, jag hade ju min förtröstan på Guds omsorg. Men hos fröken Varis förstod jag att det var något mer jag behövde så jag ville bli döpt i den Helige Ande och började ta reda på olika församlingar för att hitta detta. I tidningen förekom då en uppmärksammad debatt med Jehovas Vittnen i en stor skola på Nervandergatan. Det var en pastor Thorell, som hade skrivit en starkt kritisk bok om Jehovas Vittnen och utpekat dem som villolära och utmanades av dem till ett offentligt diskussionstillfälle. Efter att ha sett hans namn i tidningsreferatet sökte jag i de kyrkliga annonserna tills jag hittade Thorells namn i Betels annons. Jag tänkte att han som klarade av den debatten kan nog säkert hjälpa mig. Och så blev det att jag döptes och kom med i församlingen i maj 1946. Innan jag döptes tog jag kontakt med kyrkoherde Gräsbäck som bestämt avrådde mig ifrån detta, han ansåg i sin tur baptismen vara en villolära.

Vad arbetade du med under din aktiva tid?

Genast efter kriget var jag i Vasa ett år, där arbetade jag på åldringshem (där bl.a. Greta Dahlgren bodde). Tänkte nog stanna i Vasa men Helsingfors baptistförsamling kallade mig till församlingssyster, och sen dess har jag bott och arbetat här.

Vad gjorde en församlingssyster på den tiden ?

Församlingssysterns arbete gick ut på besöksverksamhet hos äldre. Det kunde innefatta allt från samtal och bibelläsning till städning och hjälp med allehanda praktiska saker. Då på den tiden var vi ju flera arbetare anställda Förutom pastorn så fanns det en evangelist, Greta Rickardsson, och så jag.

Vilka minnen är mest levande från din långa tid i Betel?

Tiden när församlingen fanns på lilla Robertsgatan 12, då efter kriget när det var väckelsetider. Då var Betel, som då rymde ett par hundra personer, ofta fullsatt, och i mötena fanns både strängband och kör, folk föll i golvet och man skrattade och grät.

Vad skulle du vilja säga som viktigt för framtiden?

Det jag skulle vilja säga framförallt är nog att bönen är viktigast. Att vi skulle be mera och ha flera bönesamlingar.

(samp)

Årsmötet - på väg mot öppet medlemsskap

Församlingens årsmöte hölls som tidigare år på Trettondagen i Betel. Efter en kort gudstjänst hade vi gemenskap kring kaffebordet innan förhandlingarna tog vid. Nytt för i år var att bokslutet samt funktionärs- och styrelseval förrättas vid en senare tidpunkt närmare bestämt 2.2. Den största frågan som berörts under hela hösten i styrelse- äldste- och församlingsmöte var frågan om öppet medlemsskap. Det slutgiltiga beslutet fattas 2.2. och det förslag som utarbetats av församlingens föreståndare på uppdrag av församlingsmötet finns efter det utdrag av årsberättelsen som följer nedan.

1996 - Stora beslut och gott arbetsklimat, utdrag ur årsberättelse för Helsingfors svenska baptistförsamlings verksamhet hållen på årsmötet 6.1.1997

Vi gick in i det nya året, som började lika vintrigt som det gamla slutat, i arbetets tecken. För några innebar detta boksluts- och årsmötesarbete, för andra förberedelser av annat slag. De samkristna böne- och uppbyggelsemötena inledde som vanligt mötesåret, tätt följt av vårt årsmöte. Många av oss var säkert rätt så spända inför den stora uppgift som vi ägnat mycken tid åt under hösten och vintern - bandningen av en gudstjänst för TV. 

Att ta på sig en sådan uppgift för en liten församling som vår kanske betraktades med rätt stor spänning av många, men med gemensamma krafter och Guds nåd och ledning tror jag att vi lyckades förmedla något av det vi tror på, och något av den gemenskap vi upplever som viktig för oss. En TV-gudstjänst når normalt mellan 70.000 och 100.000 tittare. Många positiva reaktioner kom oss till del långt efter att gudstjänsten sänts och jag tror också att vi själva lärde oss mycket. 

Flera stora beslut väntade oss i församlingen i början av året; det ena gällde vår yttre mission och det andra gällde, kunde man kanske säga, vår inre mission. Församlingens kontakter till Afrika genom våra utsända Ingegerd Nygård och Holger Nystedt fordrade i det andra fallet ett beslut om uppföljning eller nedläggande av våra hjälpambitioner. Ingegerds period var bestämd till slutet av augusti och inte beroende av vårt beslutsfattande på samma sätt, medan församlingens eget projekt angående solspisarna till Rwanda-flyktingarna krävde en insats. Vi beslöt således att fortsätta undersökningarna för att sprida denna nya teknik. Behoven av att koka sin mat på ett ekologiskt hållbart sätt är oerhörda liksom naturligtvis behov av rent vatten och förutsättningar att trygga basbehoven. Solspistekniken ligger oss varmt om hjärtat genom de kontakter Tove Eriksson haft med denna teknik. Därför beslöt vi sända ut Holger Nystedt för att under några månader bilda sig en uppfattning om läget i flyktingområdet och möjligheterna att finna en lokal entreprenör för tillverkningen av dessa solspisar. Arbetet har fortsatt under hela året och kommer säkert att sysselsätta oss en del under det kommande.

"Inre missionsbeslutet" handlade helt enkelt om att Jan Edström, församlingens tjänstlediga pastor och föreståndare, beviljats fortsatt tjänst på ekumeniska rådet för de kommande fem åren. Han sade därmed upp sin pastorstjänst i församlingen. Församlingsmötet beslöt 14.4 att Sam Pettersson som fungerat som församlingsarbetare sedan 1.9 1993, kallas att fr.o.m. 1.5.1996 efterträda Edström som församlingens pastor, medan Edström ombads att kvarstå som föreståndare tillsvidare. Den ledarskapsmodell som i.o.m. detta beslut utkristalliserade sig, med pastor, föreståndare och ordförande i tre olika personer, är i många avseenden ny. Hittills har den fungerat väl.

Den tredje stora frågan, som fått stå tillbaka för de båda andra, men som under hösten kom oss allt närmare var frågan om vår medlemsskapssyn. I den i många avseenden nya ekumeniska situation som vi idag befinner oss i har vi all orsak att engagera oss i vad olika modeller kan betyda och innebära för vår församling och de människor vi är kallade att tjäna. Församlingsmötet 20.10 fattade beslut om att fortsätta arbetet med en formulering för medlemsintagning på bekännelse; d.v.s. öppet medlemsskap. Detta beslut som i många hänseenden är historiskt, både i församlingen såväl som i baptiströrelsen i Finland står vi konkret inför i dag.

Förslag till införande av öppet medlemsskap:

1. Helsingfors svenska baptistförsamling besluter om att fr.o.m. årsmötet 2.2. 1997 införa öppet medlemsskap.

2. Det öppna medlemsskapet innebär att var och en som bekänner Jesus Kristus som Guds Son, Herre och Frälsare och som reddan är döpt i någon kristen kyrka eller församling kan, efter församlingens prövning, antas som medlem i Helsingfors svenska baptistförsamling.

3. Medlemsintagning sker enligt speciellt utformat formulär, i samband med gudstjänst eller församlingsmöte.

4. Den nya medlemmen rekommenderas, men avkrävs inte, utträde ur sitt tidigare samfund. Efter upptagandet i församlingens gemenskap kan den nya medlemmen väljas till förtroendeposter i församlingen, samt i Finlands svenska baptistmission och Finlands svenska baptistsamfund så långt samfundsstadgarna det tillåter.

(samp)

Ett gånget år kan analyseras på många sätt. Eller så önskar man bara glömma det som varit i hopp om att framtiden skall bli bättre. Av någon anledning fick jag för mej att göra en lista på de böcker som blivit lästa under 1996. Denna tillbakablick är den direkta orsaken till nedanstående rader om tre böcker med mer eller mindre andliga förtecken.

Professorn i gammaltestamentlig exegetik med judeastik vid Åbo Akademi, Karl-Johan Illman fyllde 60 år sommaren 1996 och som ett slags festskrift prublicerades flera av hans artiklar i en bok kallad "I Jobs tecken. Europa och judarna". Speciellt utmanande var artikeln "Tillbaka till Job" där Illman mycket klart och lättbegripligt analyserar Jobs bok. Det som fascinerade mej mest - och som jag aldrig tänkt på tidigare - var att Job nöjde sig med att Gud svarade. Kanske det är just Guds svar som vi alla går och väntar på? 

Richard Forsters bok om bönen tog mej mycket länge att läsa. Jag vet egentligen inte varför. Kanske berodde lästakten på att boken tar upp mycket centrala frågor i varje kristens liv. För mej innehåller Forsters bok ett centralt budskap; den enkla bönen, ropet om hjälp och förbarmande är viktigt och på inget sätt av lägre klass eller värde. 

Den tredje boken jag vill nämna är "Den kosmiska katedralen" skriven av Harry Månsus. Här gick sidorna snabbt undan. Säkert berodde här takten på Månsus mycket högklassiska språkbruk. Få skriver svenska som han. Boken har säkert flera budskap. För mej talar den främst om behovet av att ta dagens frågor på allvar dvs. våga diskutera grundläggande livs- och trosfrågor med moderna sökare. Om Gud inlett dialog med oss måste vi även ta risken att inleda dialog med dem som tänker annorlunda.

Dan Frände