Skillnaden 6/1996

Sagan blir film eller tänk om Gud blir en av oss

I fjol var det Pocahontas, året före var det Lejonkungen. I år blir det Ringaren av Notre Dame som i Disney-adaptering når filmdukarna till julen. Disneys julevangelium kunde vara "Sagan blev film", film född av berättaren, nedtecknad av ett team och betittad av yngre och äldre världen över. Ofta lyckas man med konststycket att förvandla en mångbottnad saga eller berättelse till en tvåtimmars tecknad film, en berättelse som håller att identifiera sig med. Då har man gjort en klassiker. Så blir det emellertid inte alltid. Då blir filmen en flopp, men innan folk har insett det har den redan setts av tillräckligt många för att finansieringen av nästa års film skall vara tryggad. 

I kyrkan är det vid jultiden samma berättelse(r) år ut och år in och man kan fråga sig om det inte vore dags för förnyelse av temat. Å andra sidan är det ett klassiskt (=gammalt men bra) tema, med hundratals möjligheter till variationer och upprepningar, utan att det nödvändigtvis blir uttjatat. Det känns ju inte tjatigt att äta när man är hungrig, eller att sova när man är sömnig. Enligt denhär logiken svarar julberättelsen mot ett behov som många av oss vill förneka, eller åtminstone inte bejakar. Behovet att stanna upp för en stund och låta sig föras in i ett större sammanhang, kanske genom att lyssna till odödliga juloratorier eller tända ett ljus och möta sig själv i tystnaden eller gå i julkyrkan. Istället lägger man kanske in en ännu högre växel för att det skall bli en riktig jul. Ibland händer det, men för allt flera blir julen trots alla ansträngningar en flopp och ingen klassiker. Vem av oss minns förresten exakt hur och var julen firades för tre, fyra eller femton år sedan. Julens berättelse vill däremot ingen ändra på. Den känner vi igen år från år, och så skall det vara.

Ibland talar man om alternativt julfirande i motsats till julklapps- och köpfesten. Men egentligen finns det bara ett alternativ för att det skall bli en jul värd namnet. Det är när vi firar jul enligt det klassiska temat, nämligen till minne av att Skaparen blev en del av skapelsen, Gud blev människa, en av oss, Bäraren av frihetens glädjefyllda budskap, evangelium. Och i förlängningen möter vi denna mångbottnade uppmaning i en modern adaptering av det klassiska julevangeliet: Gör som Gud - bli människa! 

Jani Edström

Novemberdiset är gråare än den gråaste munkkåpa. Julgirlanderna och pyntet på det stora varuhusets fasad hänger som luggslitna segel på ett spökskepp, när det långsamt tonar fram i allt det grå. Helsingfors i novemberskrud är kanske inte den plats dit man hetast drömmer om att få resa. Halva landet rids av förkylningar och många börjar lida av mörkerdepressioner, men handel och kommers måste tro på en vit jul med tindrande barnaögon. Om inte annat så lockar alla småljusen folk att stanna till för att titta och kanske de slinker in och köper nånting som de inte hade tänkt sig. Därför det tappra försöket att trotsa novembermörkrets naturlagar. Kanske det..., tänker jag och går vidare på min dagliga promenad mellan dito bröd och arbete. 

Plötsligt slår en jättelik blixt ut liksom från en spårvagn! Vad är detta! Mitt på en torsdag eftermiddag! Blev det nånslags kortslutning mellan julpyntet och spårvagnen? eller vad var det som hände! När jag och framförallt ögonen hämtat sig från chocken och det bländande ljuset ser jag att det står en märklig figur uppe på en av balkongerna på det stora varuhuset. Har trollen från julskyltningen hoppat ur skaklarna och börjat leva sitt eget liv?! Jag står helt perplex med öppen mun och kan knappt tro mina sinnens vittnesbörd - figuren börjar tala!! Ja tittar mig omkring för att se om folk reagerat på det som hänt. Men ingen verkar se något som helst konstigt med nånting. Jaha, då har jag fått knäppen tänker jag och nyper mig ännu en gång hårt i armen - både ser och hör sånt som inte finns! Nu tittar han åt mitt håll och jag kan inte annat än försöka förstå vad han säger. 

Han säger nånting i stil med att vi som bor här där det är så mörkt det kan bli, plötsligt ska se ett stort ljus, och de som verkligen tänkt tanken att ta sitt liv eller så, skall börja se ljust på tillvaron. Vidare nånting om att folk skall bli glada för att en som skall komma skall lyckas vända t.ex. arbetslöshet, misär och uselhet i stolthet, förnyad självkänsla och respekt. Den som skall göra allt detta är en som har de märkligaste namn - som hämtade ur nåt data spel: Wonderful, Counselor, The Mighty God, The Everlasting Father, Prince of Peace. Och så lika snabbt som han kom så är han borta, puts väck! Tomtarna och trollen är där de ska och spårvagnen likaså. Det är bara en pultsare och jag som står och ser allmänt bortkomna ut, annars är allt som förr. Jag vet inte riktigt för vem av oss båda som världen snurrar mest, men jag tar mig småningom ombord på min spårvagn och åker hem. 

Jag försöker minnas alla namnen på "den som skulle komma" och slår upp dem i min ordbok: underbar, rådgivare eller själavårdare, allsmäktig Gud, evig fader och fredsprins vad nu det kan vara - fredspristagare kanske...? Fortfarande förbryllad försöker jag finna en ledtråd till vad allt detta kan betyda och på nåt sätt känns redan detta att leta både spännande och hoppfullt. Fredsprins, fredsprins...hm? Joel 2:28

av Sam Pettersson

Jag satt en mörk oktoberkväll i en jumbojet på flygfältet i London som just skulle starta till Kuala Lumpur. Passagerarna var på väg in i planet och jag hade redan satt mig på min plats. Framför ligger 13 timmar av obekvämt sittande. Efter en stund kommer en glad malesisk man och sätter sig bredvid mig. Han presenterar sig som Thomas och vi börjar småprata. Efter en stund frågar han mig vad vi har för religion i Finland och jag berättar att vi har en luthersk statskyrka och sedan finns det lite frikyrkliga och jag själv är medlem i en pingstförsamling i Helsingfors.Thomas nästan hoppar upp från sin plats och säger att han är medlem i Assembley of God och han skall ta med mig på möte på söndagen. 

På söndagsmorgon träffas vi lite före kl. 8 i en förort till Kuala Lumpur och vi kör iväg till kyrkan. Dagens första gudtjänst börjar kl. 8.00. Då vi kommer in i kyrkan är där ca 400 människor trots den tidiga morgonstunden. Gudtjänsten börjar med lovsång och bön med några små vittnesbörd emellanåt. Efter en stund frågar mötesledaren om det finnns någon som är första gången i kyrkan. Han ber oss som är första gången att stiga opp och inom två sekunder har jag ett digert informationspaket i handen. Man får information om församlingens verksamhet och om man önskar få kontakt så kan man lägga ner en lapp i kollekten senare så tar församlingen kontakt. 

Mission är en mycket viktig del av församlingens strategi. Man har som målsättning att varje söndag skicka ut ett team till Vietnamn, Kambodja eller Kina. I dag skall man välsigna 5 unga medlemmar som skall åka till de underjordiska församlingarna i Vietnamn. Man stöder också missionsverksamheten med att sända in material via internationella datanät. När vi tar upp dagen kollekt nämner pastorn att missionssbudgeten är ca 90 000 mk i månaden. Församlingen har 600 medlemmar. 

Dagens predikan hålls av en kines från Singapore. Han börjar med att berätta att Herren hade sagt åt honom att sluta sin fasta pastorstjänst och börja arbeta med ensamma åldringar i Singapore. Han började ordna så att han skulle kunna bjuda åldringarna på en fin lunch på en restaurang i staden och sedan predika för dem. Sagt och gjort. Han fick ett kontrakt med en restaurang, som lovade ställa opp gratis tre gånger för åldringarna, men sedan skulle han vara tvungen att betala. Han behövde också 10 bussar för att hämta alla människorna. Sin första tillställning hade han med 500 åldringar som han först bjöd på en fin lunch med ett trevligt musikprogram och sedan predikade han. Nu var det redan fjärde gången han skulle ordna lunchen och nu skulle han också vara tvungen att betala hela tillställningen. Detta såg han inte som något större problem. Flera av dessa människor har också tagit kontakt med församlingarna när de märkt att någon bryr sig om dem.

Dagens predikan handlade om Timoteus. Predikanten gick ut med att Timoteus inte är någon stor man i Bibeln men han var älskad av Jesus och Paulus. Timoteus var en ganska ynklig man , han var ung och saknade erfarenhet och hade inte många gåvor. Timoteus var ingen "superman". Men Timoteus hade någonting som ofta saknas; Han hade ett förkrossat hjärta för sina medmänniskor, han grät och bad för sin nästa. Predikanten fortsatte med att säga att i dagens församlingar har vi dussinet fullt med supermän, men få likadana som Timoteus. 

Till slut berättade predikanten några historier.På någon ort hade det varit en lång torka. I ortens församling kom man överens om att be att det skulle börja regna igen. På söndagmorgon kom en liten pojke med paraply i handen till kyrkan och människorna undrade vad han var för en "tok" som kom med paraply mitt under torkan. Pojken svarade: "jag trodde att vi skulle be om regn idag så jag tog med paraplyet så att jag inte skulle bli våt när jag gick hem".

Litet efter 10.00 är gudtjänsten slut och man börjar byta gudtjänstbesökare. Följande gudtjänst börjar 10.30 och sedan har man ytterligare två kl. 13.00 och 16.00.

Det som jag speciellt lägger märke till är den oerhörda energi församlingen har i sitt arbete. Man arbetar mycket systematiskt med enkla bibliska strategier. Man har grundlig bibelundervisning varje vecka, medlemmarna möts i veckan i sina böneceller och man har ett mycket målinriktat missionsarbete. Pastorn poängterade också några gånger under gudtjänstens lopp att vi inte enbart samlas till gudtjänst för att bli välsignade utan främst för att bygga upp församlingen.

Mikael Norrbäck