|
Skillnaden 3/1996 |
|
Vad är då en människa? Ett gigantiskt knippe celler organiserade av världens mest snillrika centralminne? En massa muskler, senor och ben med ett ganska långt utvecklat rationellt tänkande som lätt faller offer för sina egna instinkter och begär vilka leder till irrationella handlingar och val? Eller skapad till Guds avbild? Bredvid vår Johannes lilla säng på sjukhuset låg en alldeles underbart söt liten flicka. Hon föddes ännu tidigare än Johannes och hade redan hunnit vara två månader på avdelningen innan hon skrevs ut. Hon är också skapad till Guds avbild - den lekande Guden, som barnläkaren Lars H Gustafsson säger, skapar i sin fantasi oupphörligen. Johanna - som vi kan kalla henne - förutspåddes de sämsta förutsättningar, föräldrarna råddes mer eller mindre indirekt att välja bort livet. De valde livet vilket både de och vi som sett Johanna tackar Gud för. Trots det som vi kallar handikapp är hon en helt fantastisk liten person. Hon kommer troligtvis inte att lära sig sånt som vårt högproduktiva samhälle uppskattar och belönar lika snabbt som t.ex. Johannes. Läsa, skriva, tänka, lösa problem rationellt - sånt kommer aldrig att vara hennes specialgebit. Hon kommer i de rationella problemlösarnas krets att utgöra problemet snarare än lösningen därför att hon är så speciell. Speciell på det sättet att närhet, ömhet, kontaktskapande spontanitet, frikostighet är hennes sätt att leva - det står inte vi rationella ut med, det kostar för mycket att vara så speciell!!! Hon kommer att kosta kanske 5-10 gånger mera än ett "vanligt" barn. Hon kommer att behöva en massa extra tillsyn och engagemang från föräldrarnas sida osv. osv. Hon kommer i mångt och mycket att vara alldeles för "mjuk" för den här världen som den ser ut i dag. Därför resonerar de som avlagt läkareden att hon och föräldrarna kommer att lida mer och känna mera smärta än vad som är att rekommendera och därför vore det nog bäst med ett litet ingrepp i ett tidigt skede av graviditeten. Jag kommer osökt att tänka på profetorden i Bibeln om hur hedningarna offrar sina barn på guden moloks altare. Är det såhär vi tar hand om Guds avbild? Är det såhär vi skall prioritera egenskaper som ömhet, tillgivenhet och kärlek? Skall föräldrar som väljer livet för sina barn oberoende av om de är harmynta eller har Downs-syndrom bombarderas med skräckpropaganda om dessa monster i magen som kommer att lida så mycket och förorsaka föräldrarna så mycket bekymmer? Lögner och åter lögner. "Den som tar emot en av dessa små i mitt namn, han tar emot mig" MEN "Den som förleder en av dessa små..., för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd runt sin hals och sänktes i havets djup". Jag ber och hoppas att vi kan fortsätta att tro på människan som Guds avbild också när avbilden blivit suddig och smutsig och t.o.m. så vanställd att den mera liknar Guds motsats. Låt oss be för läkarna och de etiskt ansvariga om större ödmjukhet inför Livet och inför Honom som är Livet. "Att kyssa ett nyfött barn är att kyssa Skaparens hand" (Cyprianus) Sam Pettersson
En trosbekännelse våren 1996 Jag hör till dem som anser det vara viktigt att försöka formulera sin trosbekännelse. Men jag hör inte till dem som tänker att när man en gång har gjort det, då behöver eller kan man inte ändra sin bekännelse det minsta. Tvärtom tycker jag att tron kan och måste omformuleras allt efter som tiden och förhållandena ändrar sig. Jag menar dock inte att man alltid då och då bör förkasta sina gamla trosprinciper helt och hållet och skapa en ny religion. Den nya bekännelsen skall alltid formuleras i dialog och i en viss samklang med den gamla. Den apostoliska trosbekännelsen eller någon annan traditionell kristlig credo blir därför aldrig överflödig även om de också är barn av sin tid. Utan dem och deras inflytande skulle jag inte kunna tala om min tro. Som man redan kan ana från det ovansagda, hör jag inte heller till dem som säger att den enda rätta trosbekännelsen är Bibeln och att de inte behöver någon annan. Det är klart att Bibeln är en viktig utgångspunkt för allt tal om vår tro. Den är ändå inte en trosbekännelse i ordets egentliga betydelse. Den är en samling av böcker som berättar om otaliga människor som försöker ge uttryck åt sin tro på ett eller annat sätt. I själva verket är Bibeln alltså själv en bra illustration för hur en människa i olika situationer är tvungen att försöka formulera sin tro på nytt. Efter den här lilla inledningen vill jag dela med mig av min trosbekännelse våren 1996. Jag gör det inte därför att jag skulle vilja kräva eller ens föreslå denna trosbekännelse någon absolut ställning i någon kristen församling. Den är ett mycket personligt försök att uttala vad jag upplever som viktigt för mig i det kristna arvet. Jag skriver min trosbekännelse i förhoppning, att kanske någon annan, som också försöker formulera sin tro, skulle på något sätt kunna bli inspirerad i sina funderingar. Våren 1996 låter min trosbekännelse så här: "Jag har inte mera den religiösa självsäkerhet som ägandet av den ofelbara läran ger. Jag kan inte heller påstå mig ha en sådan andlig kraft eller sådana upplevelser som skulle ge mig en privilegierad ställning jämfört med andra människor. Tron är för mig en ödmjuk tillit att jag trots allt, sådan som jag är, duger att leva i Guds värld. De heligas samfund består inte längre för mig av andliga experter eller supermänniskor, utan av små och osäkra människor som försöker hitta vägen till andra för att tillsammans kunna hoppas på en bättre framtid och arbeta för den. Att vara uppfylld av den helige Ande är inte mera för mig ett tecken på en lovande utveckling i det andliga livet utan ett löfte att ingen i sitt arbete för andra människor och en bättre värld behöver helt förgås under sin börda. Våren 1996 tror jag att korset är ännu en utmaning att förstå, förlåta och älska där man är van vid krav, livets hårda lagar och skoningslöst hat. En utmaning att kämpa, låta bli att ge upp och komma till hjälp där man inte tillåter människor leva ett människovärdigt liv. Våren 1996 tror jag att påskmorgonen ännu kan ge oss mod att hoppas även då det enligt all mänsklig logik inte finns något hopp. Våren 1996 vill jag ännu tro." Antti Marjanen
Bland pwokarener i Thailand
- Har du ätit (ris) ? - Ja. - Vad åt du med riset? - Peppar och grönsaker. Så skulle en hälsning på pwokaren kunna låta. Det finns inget ord som "hej" eller "goddag". Att man fått något att äta är en väsentlig, men inte alldeles självklar, sak för en fattig pwokaren uppe i en bergsby.
Marianne och Sten-Göran Liljeström Pwokarenerna bor ofta isolerat, långt borta från den thailändska civilisationen. Speciellt i de byar dit vägar och el inte nått, lever man fortfarande som man gjort under århundradens lopp med få materiella ägodelar. Man livnär sig på ris som odlas genom svedjebruk. Om skörden slår fel ligger svälten nära. Tillsammans med bergsriset sås också majs, som man har som reserv ifall riset tar slut innan nästa skörd. De flesta håller sig med lite höns och kanske någon gris. Att föda upp grisar och sälja dem är ett sätt att skaffa sig penninginkomst. Det finns inte många utkomstmöjligheter i en avlägsen by. Närmare större byar erbjuds kanske dagsverken hos thailändare på deras risfält. Eller också kan man åka ner till thailändska städer och samhällen för att arbeta på grönsaksfält, vägarbete eller andra dagsverken. Flickor kanske tar arbete på något matställe. För dem finns alltid risken att lockas till större förtjänster genom prostitution. En man som lämnar byns "vakande öga" frestas att göra som thailändska män och börjar kanske besöka bordeller. Plötsligt är han hiv-smittad utan att veta om det, och smittar frun när han besöker hemmet. Eventuella barn som föds, drabbas också. En del män lockas av de stora pengarna att bli knarklangare, trots att de vet att de får minst 15 års straff, och upp till livstid, om de blir fast. Andetron behärskar en by. Byn är en andlig enhet och allt hänger ihop. Blir man sjuk eller drabbas av någon olycka, betyder det att man stött sig med andarna och måste ta reda på orsaken, och hur man ska blidka andemakterna. Det kan bli ekonomiskt förödande, eftersom man måste öka offrets värde vid varje nytt offer. Jesus Kristus kom till jorden för att lösa också pwokarenerna från mörkrets makter och den fruktan de sprider omkring sig. början, för 30 - 40 år sedan när evangeliet först kom till pwokarenerna, var de mycket reserverade. De flesta vågade inte bryta med andarna. Även utvecklings- och hälsoprojekt sågs med misstro, därför att man inte kunde vara säker på hur andarna skulle förhålla sig till det nya. Så småningom har attityderna förändrats. På en del platser är man mottaglig för både evangelisation och utvecklingsprojekt, medan den gamla fruktan råder på andra. Eftersom pwokarenerna inte, i motsats till oss, har någon som helst förhandskunskap när de kommer till tro, krävs en grundlig undervisning och vägledning för att det inte skall bära iväg på villospår. Läsundervisning är en viktig bit, eftersom många inte gått i skola. Sångboken är den första viktiga undervisningskällan, för pwokarenerna lär sig lätt sånger utantill. Guds ord på deras språk är en nödvändighet för deras andliga utveckling. Målet för det översättningsarbete vi varit engagerade i tillsammans med ett team i Thailand är att Nya Testamentet skall vara klart för tryckning i mitten av 1997. Det återstår mycket arbete för att målet skall kunna uppnås och vi ber om Dina förböner. Översättningsarbetet, som inleddes för mer än 20 år sedan, har haft många motgångar och fördröjningar. Det är en kamp inte mot "kött och blod, utan mot ...ondskans andekrafter i himlarymderna" (Ef.6:12). De krafterna vill inte att pwokarenerna skall nås av det befriande evangeliet om Kristus. Receptet på hur de skall bemötas finns i Ef. 6:13-18. Marianne Liljeström
Reflektioner kring en kvinnoretreat på Snoan 12-14.4 1996 I Lappvik, på Borgå stifts retreatgård, ordnades i april en retreat i anslutning till kyrkornas världsråds "kyrkor i solidaritet med kvinnor" -decennium. I retreaten som pågick från söndag kväll till söndag ingick nattvardsmässa på morgonen, tidebön, bibelmeditationer och handledda avspänningsstunder och meditationsövningar. Det fanns även tid att vara ensam, vila, läsa och vara ute i naturen. Hela området präglades av skön stillhet och omsorg. I den tystnad som vi levde i under retreatdagarna fick man tid för eftertanke och tid att konfronteras med sådant man inte annars orkar och hinner tänka på. De krafter man annars använder till att formulera sig själv och sina tankar i ord kunde där användas till att lyssna inåt och ha alla sinnen öppna mot sina medmänniskor och mot Gud.
ATT GÅ IN I TYSTNADEN Jag är förd till tystnaden av en längtan Jag vill vänta i tystnaden i tystnaden för att få svar Jag dricker marsluften som vilar ljus över snödrivorna Musiken lever med oss vid bordet Jag känner mig glad i djupet Jag går leriga vägar och samtalar inåt Jag vilar i tystnaden och ber med min kropp En kärlek större än ord känner allt i mig Malin Simons
Sommarläsning Under våren har jag läst John Stott: Kristen - på trösklen till 2000-talet. SESG-media 1995, 362 ss. Författaren är en anglikansk teolog med lång församlingstjänst i England. Boken är mycket innehållsrik. Jag skall ändå försöka lyfta fram några huvudlinjer i hopp om att någon blir intresserad. Stott har uppenbarligen velat ta upp det som han ser vara särskilt betydelsefullt för kristenheten vid ingången till det nya årtusendet. Han använder sig av fem sökord och 21 kapitel för att beskriva detta. Sökorden är evangeliet, lärjungaskap, bibeln, kyrkan och världen. Bland kapitelrubrikerna kan nämnas äkta frihet, Jesus Kristus är Herre, Andens främsta frukt, att utlägga ordet, kyrkans pastorer och missionens kristologi. Stotts utgångspunkt är entydigt den evangelikala rörelsen och hans stora sorg splittringen inom denna rörelse; "Vi tycks lida av en sjuklig oförmåga att vara sams eller samarbeta för Guds rikes sak" (s. 347). Kanske förklarar detta Stotts strävan efter att hitta kompromisser mellan olika syner på grundläggande frågor inom kristenheten. Han varnar för en tjurskallig bokstavstro, samtidigt som han håller fast vid Bibelns auktoritet. Han betonar starkt missionens betydelse men vill hela tiden hålla i minnet vårt sociala ansvar. Sökandet efter kompromisser gäller dock inte en sak: kristendomen är unik eftersom den förkunnar Kristus, den uppståndne. Det är värt mödan att läsa Stotts bok. Mången gång måste jag stanna upp och fråga efter var jag själv står. En viss pratighet stör dock läsningen; många saker kunde ha sagts kortare och utan en mängd citat av kända och okända författare. Boken används kanske bäst som ett uppslagsverk. Dan Frände
|
"Vad
är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du bryr dig
om honom."
