Skillnaden 2/1996

Rafael Edström skrev sin sista artikel som föreståndare i första numret, där han sa bl.a. följande: "Sett ur historiskt perspektiv måste en levande församling vara medveten om nödvändigheten av en strukturförändring för varje generation. D.v.s. en församling måste vara öppen för förändringar för att kunna tjäna i tiden. På samma sätt som våra hem förändras med tidens krav, måste också församlingsstrukturen förändras för att kunna fylla sin funktion i en förändrad situation. En sådan process är vi mitt inne i just nu, och det är viktigt att Guds ande får leda oss rätt." 

Den förändringsprocess som Rafael skrev om för fyra år sedan är vi fortfarande inne i. Åldersstrukturen har förändrats ganska radikalt de senaste åren, den fysiska strukturen har ändrats väldigt radikalt i och med sommarens renovering. Strukturen på verksamheten har ändrat till en del men inte så väldigt. Vad anbelangar den "andliga strukturen" i församlingen tycker jag mig märka att saker händer under ytan som inte vid första anblicken kanske är så märkvärdiga. Saker som om några år kommer att stå i ett mera förklarande ljus än vi kan se dem idag. Vi behöver då och då stanna upp och se i backspegeln, som Rafael också skriver, inte bara för att nostalgiskt spegla oss utan för att se var farorna ligger på lur och vart vi är på väg. Vid bilkörning ser vi inte i backspegeln för att beundra utsikten utan vi håller trafiken och turbulensen under uppsikt, samtidigt som vi ser framåt. En linje som man håller på och ritar ser man inte framför pennan utan bakom den.

I april för fyra år sedan stod församlingen inför ett pastorsbyte som redan en tid varit i inkörningsfasen, i dag när detta skrivs står vi inför en liknande situation. Kontinuitet och förändring i olika former och sammanflätade med varandra är ett ständigt återkommande tema i historien såväl i stort som i smått. För oss som troende och som församling står Guds ord för kontinuiteten, det eviga och det sanna. Den helige ande, som "blåser vart den vill och vi hör dess sus", står för den förändringens vind som ständigt uppmanar oss till att gå vidare genom att "vi låter oss förändras genom förnyelsen av våra tankar". Jesus Kristus som korsfäst och uppstånden kallar oss liksom Maria vid graven, att vända oss om, att ta emot honom i brödet och vinet, och att gå och berätta det för de andra. Låt oss mötas i kyrkoårets största högtid och be om Guds andes ledning och sändning i den uppgift som är vår. 

Sam Pettersson

"KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN - 
JA, HAN ÄR VERKLIGEN UPPSTÅNDEN!

Jag färdas genom det bästa av landskap - mars. Det bästa med vår nordiska vinter är - inte att den tar slut - utan att den charmerar oss med sitt åldrande. Dagarna är långa, solen värmer och smälter snön sådär lagom på dagen så att vintern kan återerövra en del av det förlorade territoriet under natten, det liknar en ständigt lika fåfäng som gäckande lek - kattens lek med råttan. Vintern vet att om inte förr så vid vårdagjämningen börjar dess rygg vara bruten. Men vem tycker inte om en god förlorare, säg? Vem tycker inte om att njuta av vinterlekarnas fröjder när solen står högt på himlen och kinderna är röda, inte av köld utan av upphetsning inför nästa backes utmaning, vad nästa krök i skidspåret skall avslöja för oss. Vi har härdat ut januari och februari och nu är vintern som bäst - vi njuter av den och glömmer hur mörk och tung den varit. Tallkottskörteln i mig, liksom i "allt vad anda har", har påverkats av de allt längre februaridagarna och det allt starkare solljuset och "vederkvicker min själ" som psalmisten skriver. Inte bara fåglar, mänskor och djur utan också träden, hur frusna de än ser ut, börjar vakna ur sin vintersömn: i deras knoppar pågår redan de första tecknen på vår och sommar. De förbereder all den fantastiska blad och blomprakt som kommer att glädja oss när vi når våren och försommaren. Då kommer allt att gå i en rasande takt, så snabbt att vi nästan bringas ur fattningen av allt liv som sprutar ur död mull och materia. Jag skulle gärna ha ledigt en vecka varje vår så att själen skulle hinna med den resa genom årmiljonerna som sker på några korta dagar. 

Men ännu slumrar mullen, och frosten är kung, om än hans dagar är räknade. "Sov du lilla videung..." men vi känner oss befriade och inspirerade för vi vet vad resultatet kommer att bli, därför kan vi njuta och slappna av. Vi vet att knopparna håller på att mjukna - "videkissorna" berättar det för oss om inte annat.

Litar vi inte på att också den andliga världen följer Skaparens lagar? Efter vinter kommer vår - "Hämta lärdom från fikonträdet, när dess kvist blir mjuk...då vet ni att sommaren är nära" Genom död till liv - Hur biblisk är inte vår natur! Genom fastan, påsk - död till Himmelsfärd, pingst - liv. Låt oss gå påsken till mötes med samma inställning som vi har i mars under fastan, att dödens rygg är bruten, kölden, mörkret och det frusna är övervunnet och våren, sommaren och livet väntar på att få ta oss i besittning.

av Sam Pettersson

Willow Creek - församlingen som söker äktheten

Kurser i församlingsplantering, församlingsförnyelse och -utveckling finns på programmet hos snart sagt varje kristen organisation och församling. Det som kanske skilde sig mest i konferensen med ledarna för Willow Creek Community Church var att just dehär tidigare nämnda termerna nästan helt lyste med sin frånvaro. Det talades egentligen väldigt lite om nya grepp eller metoder för att nå ut till nya människor, men ändå talade konferensen mycket starkt till oss som var där om att nå ut och bryta ner murar.

Vad är då så speciellt med Willow Creek? Församlingens grundare Bill Hybels säger att det enda han egentligen kan säga sig vara stolt över är att de har lyckats hålla sig till det ursprungliga tema under 20 års tid, nämligen "att föra totalt icke-troende människor till en helöverlåten tro på Jesus Kristus". Detta var vad man gick ut ifrån för 20 år sedan och det är vad man gör än i dag. Hittills har resultatet varit rätt så hyggligt; eller vad sägs om 20.000 gudstjänstfirande besökare i veckan!! När Bill Hybels, hans fru och sex andra ungdomar började 1975 var den stora utmaningen att med alla medel ständigt hålla Apostlagärningarnas andra kapitel framför ögonen. Många församlingar eller rörelser som grundats i kölvattnet av någon stor väckelse säger sig ha den första församlingen som förebild, men Hybels påstår dock att det är förvånansvärt få församlingar idag som lyckas med konststycket att verkligen vara en biblisk församling, d.v.s. fungera till alla delar enligt bibliska principer. Willow Creek-ledarna gav inte sken av att detta varit någon dans på rosor, men samtidigt har utvecklingen av församlingen ständigt påmint dem om att äkthet och trovärdighet i vars och ens personliga liv, från pastorn till parkeringsvakten är av avgörande betydelse om människor skall få förtroende för det kristna livet och kunna komma till tro. 

Opersonligheten, som många "mega-kyrkor" kritiseras för, är något som storleken till trots Willow Creek lyckats undvika. Men Hybels säger att det misstag de gjorde i början var att inte genast organisera smågruppsverksamheten. Smågrupperna är livsviktiga för infrastrukturen i en församling av vilken storlek som helst, men det förutsätter också goda ledare. Smågrupperna i Willow Creek fungerar vad jag förstått mycket utifrån den s.k. "recovery-rörelsens" principer. D.v.s. t.ex. en stödgrupp för frånskilda män där man genom att gemensamt öppenhjärtigt prata med varandra om problem och trauman och genom en fullständig överlåtelse till Gud be om helande och hjälp att "tillfriskna" från hat och bitterhet.

Det som åtminstone för mig var det mest intressanta med konferensen var att det inte var frågan om någon s.k. "väckelse" eller resultatet av någon kampanj i en redan stor församling som fått den att växa ytterligare. Denna enorma tillväxt är resultatet av att några personer med högst ordinära gåvor, men också med högst vanliga brister, trodde att evangeliet och Apostlagärningarnas andra kapitel fortfarande gäller och att samma sak kan hända idag. Det andra som också var mycket intressant var att det faktiskt går att planera för detta genom att ha klara mål som är tillräckligt begränsade så att alla kan omfatta dem och tro på dem, och därmed också se att det går att förverkliga dem. (Teman som anknyter till vad Stefan Svärd talade om på det frikyrkliga pastorsmötet). Den tredje inspirerande praktiska iakttagelsen jag gjorde och som hela fredagen handlade om, var vikten av förberedelse för gudstjänsten. Mötesledning, miljö, ljud, ljus, utsmyckning, vaktmästare, kaffekokning, musik, sång, pålysningar (inte minst!) och predikan - allt måste vara genomtänkt och tjäna samma mål, att skapa en "trygg miljö där man kan möta ett livsfarligt budskap". (Se senaste Missionsstandaret och boken som Margareta Smith rescenserade.) "Låt fantasin flöda och kom ihåg att det är till Gud och för att ära honom som vi firar gudstjänst, därför vill vi också ge honom det bästa vi har" - Uppmanade oss folket från Willow Creek.

Sam Pettersson

Ekumeniska rådet möttes i Grankulla

Ekumeniska rådet i Finland höll 14.3 sitt årsmöte i Betlehemskyrkan i Grankulla. Församlingens pastor Leif Björklund hälsade oss alla varmt välkomna och konstaterade att Betlehemskyrkan var den första kyrka som byggdes i Grankulla i början av seklet. "Lutherska kyrkan byggdes först på 80-talet, så det är en ganska ny rörelse här i Grankulla" skämtade han. I öppningsanförandet, som hölls av rådets sedermera omvalde ordförande, ärkebiskop Johannes, betonades bl.a. den ekumeniska rörelsens betydelse framförallt för de små minoritetskyrkorna i vårt land, och han underströk också betydelsen av ett större ansvarstagande från statskyrkornas sida för många av de praktiska frågor som fortfarande diskriminerar minoritetssamfunden. Detta får väl betecknas, om inte som ett genombrott, så åtminstone som en tydlig markering mot en ökad aktivitet i kyrka-stat frågorna. En annan viktig markering åt det hållet var att kommunalrådet Erik Liljeström (bapt.) blev invald som ny viceordförande efter missionsledare Olof Göthelid (FMF). Liljeström som är något av en frikyrklighetens galjonsfigur när det gäller religionsfrihetslagstiftningen och kyrka-stat frågorna kommer säkert att ligga som en vaksam "vakthund" och föra fram våra frikyrkliga rättmätiga krav på likabehandling i rätt forum. Vi gratulerar och önskar honom framgång i arbetet. 

För övrigt omvaldes de övriga styrelsemedlemmarna förutom Heikki Huttunen (ort.) som byttes ut mot en ny kvinnlig luthersk representant. Det innebär att rådets styrelse består av 3 lutherska (1 viceordf.), 2 ortodoxa (ordf. o viceordf.) 1 katolsk och 2 frikyrkliga (viceordf. Liljeström och Erik Hellsten met.) representanter. 

Förutom val av styrelsen skulle också det för oss baptister (inte minst i Helsingfors!) intressanta valet av generalsekreterare för nästa femårsperiod förrättas. Enligt stadgeändringarna sitter gen.sekr. på fem år medan styrelsen sitter på tre år. Rådets gen. sekr. har under de tre senaste åren varit pastor Jan Edström (för dem som nu eventuellt inte känt till det!) Ärkebiskop John Wikström begärde ordet och talade i mycket varma ordalag om Edströms myckna och goda arbete för den ekumeniska rörelsen, och förordade omval med acklamation, vilket också bifölls. Saken var i och för sig i praktiken klar redan innan årsmötet, eftersom Edström var styrelsens förslag, men stödet för Edström känns naturligtvis viktigt att få också från årsmötets sida. Tre andra personer (lut.) hade sökt tjänsten.

Vis av tidigare års korta tid för diskussion kring de teologiska frågor som också behandlas på ett årsmöte, hölls de tre anförandena kring temat "Rättfärdiggörelsen och kyrkans identitet" före både lunchpausen och de personval som redan refererats till. Biskop Verschuren (kat.) inledde och docent Simo Peura (lut.) och adventkyrkans pastor Olavi Rouhe fortsatte. För en icke-teolog och baptist kändes nog både temat och inläggen en aning främmande, men det uppstod i alla fall en liten diskussion. Vidare behandlades, finslipades och godtogs rekommendationer för ingående av bland-äktenskap (dvs. mellan personer från olika kristna samfund). Rekommendationerna är ett resultat av ekumeniska rådets "Bland-äktenskaps seminarium" som anordnades i november. Kansan raamattuseuran säätiö hade ansökt om att bli upptagen som ny observatör, vilket beviljades. Rådet består nu av 11 medlemskyrkor och samfund samt 18 observatörsmedlemmar.

Årsmötet avslutades ovanligt nog nästan en timme tidigare än utsatt tid, vilket får ses som en bedrift i sig, eller borde det tas som ett orostecken?

sp