Skillnaden 1/1996

Om att vara läsare

Det är många saker man lär sig snabbt, t.ex. att styra en TV-pilot eller en mikrovågsugn. Andra saker fastnar mera långsamt. För mej har det tagit lång tid att inse hur beroende jag som kristen är av att läsa Bibeln. Det judiska folket ser sig som Andens och Bokens folk. För oss som inympade i vinträdet gäller givetvis samma sak. Det är skäl att understryka att det mellan Ande och Bok inte står ett "eller" utan ett "och". Vi är beroende av bägge - en obalans gör hela vårt Kristusliv haltande.

Det är väl inte särskilt svårt att läsa - bara man en gång lärt sig sitt ABC går läsandet av sig självt. Fullt så enkelt är det inte. Varje kristen får gå i Bibelskola hela livet. Bibeln är inte som andra böcker, som vi läser en gång (eller kanske bara de första sidorna) och aldrig mera öppnar. Bibeln är inte lämpad för snabbläsning, men nog för utantilläsning. Den är såtillvida krävande att man inte kan välja ut vissa delar och nonchalera andra. Till varje skola hör ett visst mått av disciplin. Detta gäller även vår Bibelskola. Dock har varje elev en individuell läroplan. Det räcker inte att höra eller läsa om vad andra säger om Bibeln. Envar kristen måste läsa själv. 

Det som går under namnet andlig litteratur befinner sig i en annan ställning. Här måste selektivitet gälla som regel. Mycket som skrivs på detta område är undermåligt, ja till och med skadligt för den andliga hälsan. Vi möter här något som kunde kallas en andlig paradox. För att våga följa med den allt stridare andliga litteraturfloden måste Bibeln kunnas; den utgör ett slags navigationsinstrument för oss. 

Vad har då detta att göra med Betel? Särskilt tidigare var det vanligt att frikyrkliga kallades läsare, varvid ordet hade en förklenande innebörd. Idag händer det sällan att någon ger oss denna hederstitel. Erfarenheterna från min egen Bibelskola har fått mej att inse betydelsen av att församlingen - bland mycket annat - också fungerar som en inspirationskälla för studiet av Boken. Och det är hit jag egentligen vill komma. Församlingens betydelse kan knappast överskattas. Den är en dyrbar gåva som det gäller att vårda sig om. 

Ett nytt verksamhetsår har börjat. Knappast kommer vi att möta ett särskilt lätt år. Vi måste se till att ekonomin hålls flytande. Samtidigt gäller det att vara lyhörd för Andens tilltal. Vår uppgift är att vara öppna för den nöd som dagens människa känner. Något behov av att truga budskap och gemenskap har vi inte. Men det som vi tror på står vi för och gemenskapen är öppen för den som har behov av en sådan.

Som Kristi medarbetare har vi inget att frukta. I viss mening är fruktan vår värsta fiende. 

Dan Frände

Att gå i kyrkan

Går du i kyrkan? Nej, jag brukar för det mesta sitta. Men prästerna i den ortodoxa kyrkan går omkring medan de förrättar liturgin. Folk kommer och går och det är ständig rörelse. Också under Tomasmässan kan man gå omkring i kyrkan under förbönen och skriva ner sina böneämnen vid sidoaltaren. I min församling är det mest barnen som går i kyrkan, till och med springer ibland. Mina tankar är också ute och går under gudstjänsten. Ibland inspireras jag att tänka vidare på något bibelord eller sångvers som känns aktuell, ibland får jag idéer till något helt annat som inte tycks ha så mycket med mitt andliga liv att göra. Men eftersom livet är en helhet och Gud är livets skapare och uppehållare tar jag emot allt som ges mig under gudstjänsten.

Mitt liv är en kamp mot två saker, egoism och materialism. Med Guds hjälp får jag aktivt kämpa mot dessa destruktiva och mörka krafter, som hotar ta över mitt liv, min tid och mina intressen. Att gå i kyrkan är ett val, en livsstil, som ett led i denna kamp. Jag väljer att stiga upp och ta mig till Guds hus för att aktivt möta hans tilltal, aktivt finnas till i gemenskap med Jesus Kristus och hans vänner. Jag vet att Gud är lika verklig hemma som i kyrkan. ändå behöver min inre människa denna stund av stillhet, eftertanke, gemenskap och tilltal som så sällan är möjlig hemma. Egentligen är det inte konstigare än att man tar sig till idrottshallen för att spela squash eller till simhallen för att simma. Visst kan man i bästa falla både tänja och "jumppa" hemma, men inte blir det lika koncentrerat som när man sportar tillsammans och upplever hur både kropp och själ förnyas. 

Det är litet på samma sätt att delta i gudsjänsten. Vi gör det tillsammans inför Gud, stämda till att ta emot det han ger oss och lovsjunga honom för det han gjort mot oss. Vi får koncentrera oss på andra värden än de vi annars tar del av. Vi får be för varandra, för sjuka och avsidestagna, för trossyskon i hela världen och för fred och rättvisa på jorden. Våra tankar vänds bort från oss själva för en stund och vi anar att livet har oanade möjligheter i beredskap åt oss. Vi kan äntligen "gå och tjäna Herren med glädje". Både i och utanför kyrkan.

En delseger mot egoismen och materialismen. 

Jani Edström

Mervi tillbaka efter ett halvt år i USA

1. Vad gjorde du, Mervi i USA och var i hela världen ligger staden St. Joseph?

St. Joseph ligger i mitten av USA i delstaten Missouri, vid Missouri-floden.

Jag for till St. Joseph för att det var i den staden jag var utbyteselev, och den familj som jag bodde hos då erbjöd också nu sitt hem för mig. Jag deltog i högskolans, Missouri Western State College, kurser i fysisk fostran som mest inriktade sig på modern dans. Jag hade kurser i dessa ämnen c.14 h/vecka under höstterminen. 

2. Hur ser den andliga kulturen ut i USA, St. Joseph och den baptistkyrka du besökte?

Det är nog svårt att tala om den andliga kulturen i USA som helhet, för att den är så mångfasetterad. De två mest synliga religionerna är kristendomen och judendomen, men det finns ju bl.a. nationellt kända muslimska ledare och anhängare av österländska religioner. I St. Joseph är befolkningen nog mest kristna, både protestanter, och katoliker, både "mainstream churches" (traditionella kyrkor) och andra nya, inte så etablerade kristna församlingar. Ungefär 50 % av befolkningen är med i kristna församlingar. Det mest specifika i den kristna kulturen därborta är att den är mera praktisk än här hemma. Man tänker inte så mycket i termer av trons djupaste innehåll och sånt, utan man går i kyrkan, offrar, deltar i aktiviteter och social hjälpverksamhet (som verkligen behövs eftersom staten inte sköter allt, som här.) Nästan alla baptister i St. Joseph är sydstatsbaptister, liksom i McCarthy Baptist Church som jag var med i. Gudstjänstlivet där kan sammanfattas med en mycket vardagsnära inriktning med fötterna på marken, man spelade inte på känslor utan betonade äkthet och trovärdighet.

3. Jag har förstått att det aktivt fungerade ett s.k."Recovery"-arbete i församlingen. Hur var det praktiskt upplagt?

Recovery betyder ju helande eller tillfrisknande. Arbetet är upplagt som en studiecirkel, en stödgrupp där man går igenom de 12 stegen mot helande. Arbetet i församlingen började genom att två kvinnor som gick i familjerådgivning där de upplevde att slutresultatet i de flesta fall ändå blev skilsmässa och inte riktigt tillfredsställde deras behov av omvårdnad för deras inre liv. I stödgrupperna bearbetar man olika slags känslomässiga och andliga problem som t.ex. svåra barndomsupplevelser, medberoende, jobbiga familjerelationer, alkohol- och drogberoende tillsammans med andra som har liknande problem. Stödgrupperna är ett fint sätt att tjäna samhället och att evangelisera, d.v.s. tjäna den enskilda människan som behöver hjälp. Bland gruppmedlemmarna råder naturligtvis fullständig tystnadsplikt: Det som behandlas i gruppen skall inte berättas vidare till andra. När jag besökte grupperna upplevde jag en mycket varm och förstående atmosfär. Man kunde vara helt sig själv: avslappnad och ärlig. Jag tror att stämningen i gruppen var mycket nära den atmosfär vår Herre utsrålade, när han umgicks med människorna här på jorden! I början av hösten presenterades Recovery-tänkandet till hela församlingen, genom att pastorn predikade om det i åtta veckor på söndagens förmiddagsgudstjänster. I samband med varje gudstjänst vittnade också någon om sitt helande genom tolv stegs- modellen.

4. Vad tror du vi i Helsingfors kan ta fasta på i den förnyelse som pågår i McCarthy Baptist Churh?

Ja, jag tycker väl att det är en hel del! Allting tycktes vara så välorganiserat och genomtänkt- och det är ju så jag vill ha det. Jag diskuterade faktiskt den har frågan med församlingens pastor och en del andra medlemmar innan jag for. Pastorn konstaterade, att en församling växer inte utan gäster och besökare. På McCarthy har man gått in för att inrikta söndagmorgonens gudstjänst till kyrkoovana och sökare för att få nya människor att besöka församlingen. Så utgående från det här tror jag att det skulle vara viktigt att vi kunde regelbundet erbjuda gudstjänster, som skulle vara utformade med tanke på icke-kristna. En annan sak jag skulle vara intresserad av att utreda är om vår församling kunde starta en "Recovery"- stödgrupp. Förutom att jag skulle personligen må bra av att vara med i en sådan grupp, känner jag till flera i min familj och vänskapskrets, som skulle vara i behov av helande till kropp, själ och ande som bara vår Herre kan ge. 

Referat från Årsmötet

Ett genomgående tema i allt som sades under årsmötet var att året som gått varit ett år av många förändringar och stora åtaganden. Framförallt naturligtvis ombyggnaden av Betels inre, men också annat i verksamheten s.s. 110-års firandet, återinvigningen, radiogudstjänsten och den nyligen genomförda TV-gudstjänsten som vad gäller planeringen föll på förra årets verksamhet. Församlingens föreståndare Jani Edström betonade också det positiva som inträffat, men riktade som sig bör också blicken framåt mot de frågor som kommer att behöva behandlas och beslutas om under den närmaste framtiden. Församlingens olika namn och föreningar i.o.m. Betel r.f:s uppgång i Svenska Baptistmissionen i Helsingfors r.f. (eller tvärtom) samt dessutom samfundsförsamlingens namn och kyrkolokalens namn (Betel) gör att förvirring lätt kan uppstå. Klarhet och enkelhet i namnfrågan är viktigt speciellt med tanke på annonsering och annan informationsverksamhet. 

Ekonomin är alltid en stor fråga på ett årsmöte, och framförallt i.o.m. den stora renovering som genomförts. Tidigare i höstas kunde vi konstatera att budgeten som uppgjorts på 220.000,- överskridits med drygt 90.000,-, men att också mera tillgångar än beräknat fåtts in genom Betel r.f. Så i slutändan är nettobetalningen från våra löpande konton ca.50.000,-. Som styrelsens ordförande Dan Frände påpekade är det alltid ett vågspel att ge sig in i renovering av gamla hus, och att det sanarare är regel än undantag att byggbudgeten spricker.

Ett nyordning vad gäller nästa års årsmöte fattades också efter styrelsens och framförallt kassörens förslag. Nästa år hålls församlingens årshögtid som vanligt på trettondagen, medan det ekonomiska årsmötet hålls i början av februari för att vår kassör och familj ska få en chans att fira jul och nyår utan tidspress att bli färdig med bokslutet till första dagarna i januari. Därmed får vi också mer tid för samtal om verksamheten och målsättningarna samt församlingens inre liv och inriktning under Trettondagen för att sedan i lugn och ro få ta itu med de ekonomiska och juridiska frågorna i ett senare skede.

Vidare fattades beslut om att prenumerera på färre antal Missionsstandar till Betel, men istället skicka direkt till olika svenska institutioner i staden, s.s. Svenska social- och kommunalhögskolan, Tekniska läroverket, Institutionen för svenska språket vid universitetet etc. Dessutom beslöts att ta ett frikyrkligt tidningspaket (dvs. alla frikyrkliga tidningar) till Betels bok- och tidskriftsbord. 

Dorkas gav sin detaljerade rapport och vi tackar för postningsunderstöden av Skillnaden. Betel r.f. meddelade också att den tidigare nämnda namnfrågan måste finna en lösning under kommande år. Vad medlemsantalet anbelangar kan vi konstatera en glädjande liten ökning med tre döpta och två inflyttade, och bara en avliden, vilket innebär att vi vid årsskiftet var 83 medlemmar.

Summa summarum var det stående intrycket att vi med positiva förtecken går in i det nya året och tackar Gud för hans omsorg, samt ber om kraft att fortsätta vår tjänst i Kristi kropp i Helsingfors. 

sam p