Skillnaden 6/1995

En hälsning av Eleazar Ziherambere

Det är en glädje för mig att vara här i Finland! Som ni kanske minns var pastor Holger Nystedt i Baptistkyrkan Betel en av de första personer utomlands som jag ringde till när vårt land Rwanda sjönk in i denna blodiga tragedi. Jag delgav honom allt det som vi upplevde, och också när jag blev tvungen att fly från mitt land (16.4.1994) visste jag att Betelförsamlingens böner och hjärtan var med mig och mina barn som var med mig. Finlands Kenya-ambassadör David Johansson hjälpte mig också att komma ut från Burundi och få visum till Finland. Mina första dagar i landsflykt tillbringade jag i Helsingfors, och jag hade sedan möjligheter att besöka våra tidigare missionärer i Närpes och Jakobstad och många vänner i Vasa. Jag återvände till Afrika, med bas i Nairobi, Kenya, varifrån jag tjänade den afrikanska baptistfamiljen i organisationen All African Baptist Fellowship. (Afrikanska Baptistgemenskapen

Trots sjutton månaders tjänst i Kenya fick vår organisation aldrig chansen att bli formellt registrerad. Många orsaker bidrog till detta och p.g.a. detta kunde jag inte få arbetstillstånd i landet. Det var mycket förvånande för mig, för såvitt jag förstår så tjänar jag Gud och kunde inte förstå varför saker inte utföll så som jag hade väntat och hoppats. Alldeles nyligen (22-27.11) vid avslutningen av ett möte i Frankrike (samtal om ökat samarbete mellan de franskatalande baptisterna), blev jag informerad av olika vänner i Nairobi, USA och Europa om att inte åka tillbaka till Nairobi utan arbetstillstånd, eftersom flyktingar blir arresterade och deporterade till Rwanda!

Dethär var en chock för mig eftersom jag uppriktigt upplevde att jag gjorde allt som stod i min makt både för Kenya och för alla bröder i Afrika, och nu när jag inte kan återvända till mitt hemland kunde jag inte heller stanna i Kenya! Också nu när vi försökte få visum till ännu ett annat land verkade det som om alla dörrar var stängda för mig. Vi har all orsak att tappa modet, om man tänker på vad som hänt oss fr.om. april 1994!

Men prisa Gud, det finns inte utrymme för modfälldhet i mitt hjärta!! Denna erfarenhet förnyar bara min överlåtelse till den Herre vars ankomst vi firar denhär månaden. Han är den som inte hade något rum i Bethlehem att övernatta i när han föddes! Han är den som kallar oss att följa honom. Varför skulle jag tappa modet när jag vet att det är Han som kallar mig. Vart...? Fåglarna har sina bon ... men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.

I motsats till människorna i staden Betlehem, låt oss ge Jesus rum i våra hjärtan; låt oss öppna våra hjärtan för att vara hans tron; Låt oss göra något alldeles extra denhär julen - göra våra hjärtan till det bästa av rum för vår Kung: "Ett barn bliver oss fött, en Son bliver oss given och på hans skuldror skall herradömet vila".

"Jag drömmer om en jul hemma..."

Så börjar en julsång som jag ofta hörde som barn. Vi som nångång firat jul någon annanstans än hemma kan kanske stämma in i den nostalgin, och tänka på våra barndoms jular med en varm känsla i hjärttrakten. Merete Mazzarella har i ett par uppmärksammade artiklar i Hufvudstadsbladet skrivit om julen som ett helvete för de ensamma. De som av en eller annan orsak inte har vare sig en stor släkt eller vänkrets, eller där man inte vill följa alla förväntningar på framkrystad gemenskap som många kanske känner. Många ensamstående mammor och pappor som kanske inte har råd eller lust att resa hem till sin släkt någonstans långt borta från huvudstadsregionen, finns säkert också i denhär kategorin. Ensamhet mitt under den gemenskapshögtid som de flesta av oss vill fira tillsammans med släkt och vänner. Den enda värme och närhet många känner är den falska och artificiella närhet som köpmännen gärna vill ge oss. "Köp dig lycka". 

Jesus Kristus kom till en gemenskapshögtid i Betlehem, men fick inget rum hos någon annan än djuren i ett lider. Men det faktum att hans budskap om gemenskap, kärlek och närhet fortfarande predikas, gör att det finns hopp och tro. Det gör att vi sporras att se utanför vår invanda kokong av julmys och låta oss entusiasmeras av julens budskap till att räcka ut en hand åt någon ge lite värme åt den som frusen är. Såhär lyder en av adventstidens barnsånger.

Vi tänder ett ljus i advent. Det värmer den som frusen är. Vi tänder ett ljus i advent. Det sprider ljus i vårt mörker här. Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårat bord när vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.

Jag tror inte att någon begär av oss att vi på en gång skall bli den nye Arvid von Martens, men jag hoppas, tror och ber att julens budskap denhär julen skulle få bli något mer än vad det hittills har blivit för mig. Och om du instämmer i detta - ta dig tid att tänka på vad julen kan få betyda, för julen kommer oberoende om vi har det städat och putsat i varje vrå eller om vi har julskinka, lutfisk, gröt och tårta. Julen kommer och vill möta vår förväntan, vill möta vår längtan efter Jesus själv. 

Låt oss gå in i evangeliernas värld och budskap och låt oss söka Herren av allt vårt hjärta och av allt vårt förstånd och låt oss be att han verkligen skall komma till oss.

Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg.
Luk.1:78b-79.

En riktigt god jul och ett välsignat nytt år
önskar

Sam Pettersson

I BACKSPEGELN... 

Efter några månader hemma i Helsingfors skriver Malin och Gustav Simons om sina upplevelser av det andliga livet i en baptistkyrka i Skottland. 

Vi vill dela med oss lite av våra erfarenheter av församlingslivet och gemenskapen i Central Baptist Church (CBC) i Dundee, Skottland där vi tillbringade senaste studieåret. 

Det fanns många kyrkor i Dundee, flera av dem hade ändrats om till bostadshus eller t.o.m. discon efter att ha stått tomma en längre tid. Det skulle m.a.o. ha funnits alla möjligheter att bekanta sig med olika gudstjänstformer. Vi besökte dock förutom baptistkyrkan, endast en kyrka tillhörande Church of Scotland och en kyrka som var någon sidogren av den presbyterianska kyrkan. Church of Scotland var störst och påminde till gudstjänstformen ganska mycket om den lutherska kyrkan, men anklagades ibland för att ha endel icke-troende präster, men där fanns säkert alla varianter av aktivitet och överlåtelse som i de flesta kyrkor. Besöket i den presbyterianska kyrkan var också en givande erfarenhet, där var allt på enklast möjliga vis med sång av bibeltexter utan ackompanjemang och ordets förkunnelse utan vidare ritualer. Det fanns också en s.k. "Free church" (Frikyrka) som också hade denna typ av gudstjänstform, medan endel karismatiska kyrkor var oerhört populära med mycket sång och musik av ungdomsorkestrar och massor av väckelsehelger och möten med kända evangelister.
Baptistkyrkan var kanske en gyllene medelväg som i alla fall passade oss fint, och eftersom vi blev så varmt välkomnade och fick vänner där, så kändes det naturligt att gå dit. Den första kontakten etablerades när vi skrev till kyrkans sekreterare Bernard Senior för att höra om de kände till något om eventuella hyresbostäder. När vi sedan kom till Dundee och besökte CBC blev vi, trots att kyrkan var full av ungdomar, genast identifierade som det finländska paret av Bernards fru Ester! De bjöd oss på mat efter gudstjänsten och frågade om vi ville börja spela badminton tillsammans med dem och deras vänner på fredagskvällarna.

Detta blev början till en trogen vänskap och många roliga testunder tillsammans. Mycket tack vare vår kontakt med Bernard och Ester fick vi andra mera jämnåriga bekanta och blev informerade om olika program och tilldragelser i församlingen.

CBC liknade till stilen ganska mycket de baptistkyrkor vi haft kontakt med i Finland. Avslappnad men ändå välorganiserad och t.o.m. lite formell i vissa sammanhang. Däremot hörde vi att baptistkyrkorna i Nordirland kan vara ganska konservativa och att t.ex. alla kvinnorna där bär hatt och kjol på gudstjänsterna! Något sådant såg man dock inte i CBC dit det kom människor av alla de slag, många studenter och ungdomar, också mycket utländska människor, speciellt asiater, och sen naturligtvis olika typer av Dundee-bor. Det var skönt att se alla dessa fylla kyrkan och att få smälta in som en av dessa mångaolika och dela gemenskapen, men framförallt att vara där inför Gud.

Kyrkans pastor var en pratglad nordirländare, Jim Clarke, och hans predikningar var en blandning av av uppbyggelse och tillrättaläggande. Ofta väldigt jordnära ämnen om sådant som borde vara självklart, t.ex. om hur man är en sann Jesu lärjunge i vardagen, vilket man hela tiden får ställa in sitt jag på om och om igen. Andligen tyckte jag att vi fick väldigt mycket under vår tid där genom våra kristna vänner och stunderna i kyrkan. Speciellt klart insåg jag där hur viktigt men också svårt det är att verkligen överlåta sig själv och sitt inre åt Gud.

Gudstjänsten började med en inledande del som var riktad till församlingens barn med en minipredikan, sång och bön och efter det fick de vandra iväg till söndagsskolan. Predikan framfördes med overhead-projektor som hjälpmedel där de viktigaste punkterna fanns nedskrivna tillsammans med allehanda citat ur litteratur och av kända författare som pastorn Jim Clarke gärna hänvisade till. Till förmiddagsmöte hörde också att man firade nattvard varje söndag, brödet och vinet skickades runt i bänkarna av påpassliga medhjälpare. På kvällen hade man ett kvällsmöte som mera hade karaktären av ett bibelstudium och under vårens lopp behandlades bl.a. de andliga gåvorna.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att det är en otrolig rikedom att som kristen få uppleva att man kan känna sig hemma också i ett främmande land när man går till en kyrka där man genast blir accepterad och varmt välkomnad. Under hela vår tid i Dundee kände vi att en av de viktigaste orsakerna till att vi trivdes så bra var just vårt andliga hem, och de kontakter det förde med sig. För genom människorna i församlingen fick vi en djupare insikt i det skottska livet, hemmen, vardagen och politiken mm, sådant som man inte riktigt som utländsk studerandekanske annars får uppleva. 

Nu ser vi fram emot sommarens utlovade besök av åtminstone Bernard och Ester och vi hoppas då få presentera dem för er.

Malin och Gustav Simons