Skillnaden 4/1995

GUDSTJÄNSTLOKALEN SOM EN AVBILD AV URBILDEN

Bakgrunder och målsättning

Det ständigt tilltagande informations och kunskapsflödet gör att många av oss känner en viss "ordtrötthet". Tendenerna visar på en allt större nyfikenhet och rörelse mot de oskrivbara, rent av övernaturliga ting. Människan söker sig bortom skrivna ord, lögner, brustna löften, hon längtar.

Att fånga denna längtan, Gudslängtan hos människan, samt att ge en plats där hon kan mogna andligen är den kristna församlingens uppgift i ett nötskal. Denna längtan,tror jag ,tar sig uttryck i sökande efter tillhörighet och gemenskap, sammanhang där man känner sig hemma. Detta sammanhang, i vårt fall församlingen, bör förmå spegla den kärlek och härlighet och det sprängstoff, som finns i frälsningen från rotlösheten och rädslan, på ett för nutidsmänniskan begripligt sätt. 

Tanken om gemenskap, samling betyder samtidigt en plats, mötesplats. En plats för gott kaffe eller te, samtal i förtroende,i skratt , tårar och glädje och framförallt en plats som förnimmer oss om Kristus, där man samlas i Ordet, musiken och bönen. Denna plats, gudstjänstlokalen bör, enligt mig, uppfyllas av ljus och klarhet i form, färger, dofter, med andra ord ge plats för våra sinnen. Platsen och dess fysiska utformnig är inte livsnödvändig, har inget egentligt egenvärde, jmf avgudadyrkan, men den kan stöda och vägleda oss då vi riktar våra tankar mot Gud, precis som musiken eller vår favoritpsalm. Jag tror att Gud likaväl är med en samling och hör böner i en enkel barack eller i en mörk fuktig källare. Kärnan i detta resonemang är ett medvetengörande om vekligheten som en legering av ande och materia, där materien, den fysiska omgivningen påverkar oss och vi påverkar den genom medveten eller omedveten handling.

En församling eller ett samfund uttrycker en rörelse framåt, vidare. I en tid när orden mera förnimmer oss om brutna löften och lögner än hållbara sanningar får bilden och speciellt växelverkan mellan ord och bild en starkare betydelse. I församlingens utveckling finns, hävdar jag, ett behov att medvetet gestalta en plats, att genom konstnärlig utsmyckning göra gudstjänstlokalen till en bild, en avbild av urbilden.

En bärande tanke inom kyrkobyggnadstraditionen har varit att genom bilder i form av arkitektur, skulpturer och ikoner spegla och återge urbilden, orginalet. Avbilden (ej avgudabild) hjälper oss att förstå urbildens, dvs Kristi innersta väsen. Den osynlige Gudens härlighet och makt kan förstås i hans verk, eller som Paulus skriver till församlingen i Rom (Rom 1:20) "Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga". Ulf Abel skriver i sin bok Ikonen--bilden av det heliga "verket eller bilden är således, rätt tolkad, ett betydelsefullt instrument för vår andliga mognad".

Trapporna upp till dopgraven framför korset förstärker våra tankar mot korset och ljuset. Till altaret riktas vår känsla av synd , ånger och tacksägelse.

Mellan altaret och kyrksalen finns ett pelarpar som bär upp ett tak. Pelarna bildar en port in till altaret, samtidigt som de bär upp förlåtelsen, mellan Gud och människa. Genom porten, eller frälsningen får vi träda in i evig gemenskap med Gud. 

För att uppnå harmoni behövs även motsättningar, spänningar. Som bärande tema vid färgsättning har jag valt komplementfärgspar blått-gult, rött-grönt, samt växling från varma till kalla färger. Genom nya öppningar i väggar har jag eftersträvat mera ljus och öppenhet , speciellt till hallen, samt en klarhet i rumsstrukturering.

Genom en ny plats för köket och ny utrustning hoppas jag att tröskeln för att koka kaffe eller laga mat blir mindre. Köket är planerat för en hög självserveringsprincip, för att således avlasta de ansvarigas arbetsbördor. 

Tankar blir kött

I mitt arbete att planera och gestalta våra utrymmen har jag lagt stor omsorg och kärlek till kyrksalen, och speciellt altaret eller estraden. Enligt traditionell kyrkobyggnadskonst uttrycker kyrksalen denna värld och den skönhet och kamp som finns i vår tillvaro medan altaret återspeglar den osynlige Gudens härlighet, frälsningsplan och evigheten.

Guldmedaljongen i altarets fondvägg ger oss bilden av Gud som det eviga ljuset. (medaljongen=evighet, guld=ljuset) Framför medaljongen placeras korset, symbolen för Kristi lidande, död, och uppståndelse.

I gamla gropen, det sk böne rummet har den gamla papperstapeten sparats som ett fragment av svunnen tid.

Till sist vill jag tacka för förtroendet Helsingfors baptistförsamling gett mig att ansvara och planera renoveringen av utrymmena på Skillnadsgatan. För mig personligen har projektet betytt mycket. Jag har lärt mig en hel del, speciellt av misstag, fått kött på benen som jag förhoppningsvis kommer att ha nytta av i framtiden. 

Anders Höglund

"Nytt vin i nya vinsäckar"

Jesu liknelser är alltid lika fascinerande, ibland är de ordlekar som går förlorade i översättningar och andra gånger gåtor för dem som hör på. Liknelsen om det nya vinet innehåller en intressant sanning som besannats genom åren. Också religionssociologiskt är iakttagelsen som Jesus gör riktig. En religiös rörelse, väckelserörelse kan inte omforma sig efter en lång tid och igen bli den radikala nyskapande rörelse den engång var. Det nya vinet slås i nya vinsäckar annars spricker de gamla säckarna och både vinet och säckarna förstörs. Märkväl att Jesu liknelse inte innehåller ett enda kritiskt ord om de gamla vinsäckarna eller det gamla vinet. Tvärtom står det i samma sammanhang att om man engång prövat ett gammalt vin så vill man inte dricka av det nya. Det faktum att Johannes Döparen och hans lärjungar fastade under en viss, enligt lagen, föreskriven tid, får väl tolkas som något av det gamla vinet i detta sammanhang. Jesus och hans lärjungar fastade inte, han var det nya vinet som skulle komma. Men Jesus är som sagt inte kritisk mot Johannes för att han valt att följa ett annat mönster - han säger bara att det nya vinet också kräver nya lädersäckar eftersom det sväller ut och det nya mjuka lädret formar sig och vidgas i samma takt.

Nu ligger det nära tillhands att dra en snabb parallell med vår nya kyrkolokal och de nya vinsäckarna, men så lätt går det nog inte att få del av det nya vinet. Men i en förändring av den yttre miljön rummet och den process som detta har inneburit tror jag kan leda oss in i nya fåror om vi är öppna för vad den Helige Ande vill, och låter oss ledas. "Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar", skriver Paulus i brevet till Romarna. Det är en process som den Helige Ande inget hellre vill än hjälpa oss med. Därför tror jag att vi alla kan, bör och får ta del i denna förvandling av våra tankar, av våra liv, av vår församlings liv, av vårt gudstjänstliv. Allt som kan inspirera och ge oss kraft att gå vidare behövs, möjligheten att bryta med onödiga vanor kan komma av en förändring av den yttre miljön, och det tror jag att vi har gjort nu. Nu återstår det att se hur vi tillsammans lyckas överlämna oss åt den Helige Ande att förvandla oss genom en förnyelse av vår tankevärld likaså. Där tror jag att nyckeln ligger i stillhet och bön, och i att vi delar de erfarenheter vi har tillsammans i en öppenhet och förtrolighet som syskon kan ha.

Kom med och dela de erfarenheter av förvandling och förnyelse som DU har!

av Sam Pettersson

Tillbaka i Namibia

Tove Eriksson deltog i juli och augusti i en av Finnida understödd resa till Namibia tillsammans med två lärare och tre elever från Mattlidens gymnasium. Resan var en uppföljning på den resa de gjorde för två år sedan till en vänskola. Nu gick resan till andra delar av Namibia och var ett projekt att göra solspisen känd genom att bygga och använda den. Solspisen är utvecklad av ing. Risto Kekkonen.

Mycket hinner förändras på två år. Många nya hus har byggts i Windhoeks centrum sen jag var där sommaren -93. Gator har fått nya namn och endel stadsdelar har vuxit eftersom nya människor från landsbygden sökt sig till huvudstaden. Som tur är, är det här bara yttre förändringar precis som förflyttningen till London-tid och införandet av en egen valuta. Människorna har inte förändrats, de är lika vänliga och gästfria som förut, en skillnad märks ialla fall också hos människorna, eftersom det varit lugnt i några år kan man se den nationella stoltheten växa fram. Idag kan man vara stolt över att vara namibian.Visst finns rester av apartheidsystemet kvar, om inte officiellt, så åtminstone i människornas sätt att tänka. Det kan hända att en svart kvinna stiger ur kassakön i matbutiken som man i Finland gör för att visa att man inte köar. I Namibia köar kvinnan, men hon stiger åt sidan för att du är vit, det är hon lärd att göra. I skolorna såg vi lyckligtvis inga spår av det här, där skrattade och pratade vi alla tillsammans och jämförde färgen på våra armar. Vilken skillnad, men bara på ytan, inom oss känner vi samma glädje och samma sorg över samma saker.

Tove förberder en måltid i solspisen

I Tses, en liten by i södra Namibia, bodde vi i familjer. Jag bodde hos en katolsk familj, familjen Jakobs. Hemma hos dem samlades ungdomskören varje kväll för övning. Jag är glad att det var jag som fick bo hos dem, sällan hör man sång med mer känsla i. Innan vi åkte tillbaka till Windhoek sade en av byborna att de, hela byn, var tacksamma och glada över att vi velat dela deras hem och gemenskap under några dagars tid. Aldrig förr hade någon vit bott i deras by som deras gäster i deras hem, och de var övertygade om att ingen vit namibian någonsin skulle göra det heller. Eftersom Tses är en mycket liten och ytterst tråkig by med några hundra invånare omgiven av endast sand, sand och åter sand, så är det inte så konstigt att vi kom att bli den största sevärdheten de dagar vi bodde där. Det gjorde ju inte heller saken sämre att vi allt som oftast tog fel på var vi bodde och gick in till grannen i stället, alla hus såg exakt likadana ut. Det ledde till att dagens höjdpunkt för byborna, speciellt barnen, var när vi kom körande från skolan på väg hem till våra familjer. Alla var ute och tittade på våra ofta misslyckade försök att hitta hem, de skrattade gott åt oss och viftade och pekade och skakade på huvudet åt de tokiga finnarna som aldrig hittade hem.

Ivriga solspisbyggare

Solspisen blev nästan lika populär som vi när vi visade att man kunde koka lika bra gröt i den som över öppen eld eller på vedspis. Riset var nog bra men det var gröten som gjode vår underliga box godkänd. Bristen på ved börjar bli ett stort problem så alternativ är välkomna. Vanligtvis blir det så dyrt att använda solenergi eftersom solpaneler kostar en hel del att en vanlig arbetare inte ens kan tänka på det alternativet, så för dem kan solspisen verkligen vara en lösning eftersom den är relativt billig att bygga, ca 60-70mk för en spis.

Vi visade också upp solspisen vid ett kvinnoprojekt i Katutura som är de svartas stadsdel i Windhoek, men vårt andra huvudresmål var Tsumkwe, en liten by mitt i Kalahariöknen nära gränsen till Botsvana. Runt Tsumkwe som egentligen består av en skola, en kyrka, en klinik, en polisstation, två halvtomma butiker och en besinstation med konstant bensinbrist, ligger en del mindre Bushman-byar. Bushmännen eller San-folket är södra Afrikas äldsta befolkningsgrupp och genetiskt sett ett helt unikt folk eftersom de inte är släkt med någon annan afrikansk stam. Många av de bushmän som idag bor runt Tsumkwe tvångsförflyttades dit av sydafrikanerna från sina fädernesmarker. De känner sig rotlösa i sin nya omgivning och är ofta illa omtyckta av andra namibianer för att de utnyttjades som spårare av sydafrikanska armén före självständigheten och på det sättet jobbade för fel sida. 

Också här var solspisen både välkommen och spännande. Det finns egentligen bara en nackdel med solspisen, den är ganska långsam. Två timmar för ris och gröt, en timme för ägg, grönsaker är långsammare, men det går att laga så gott som vad som helst i den, man kan t.o.m baka bröd. och så måste det vara sol förstås, men det är inget problem i ett land som nästan bara består av öken. Solspisprojektet i Tsumkwe lever kvar också efter att vi reste. En entusiastisk lärare i skolan där lovade oss att de i skolan skall börja bygga solspisar för försäljning. Vi kan säkert inte rädda alla Namibias träd från att bli ved, de flesta blir det vad vi än gör, men kan vi rädda också bara ett träd så är det ju bättre än inget och det viktigaste är ju att få människorna att förstå att problemet finns och att de själva kan lösa det. Det är viktigt att människorna i Tses och i Tsumkwe och i hela Namibia inser att de kan bygga upp sitt land, att de kan rädda det. Vi kan inte göra det här i Finland, vi kan inte göra det om vi så fanns på ort och ställe för det är ju inte vårt land och inte vi som skall leva där. Vi kan hjälpa dem men inte hela vägen, för det är de som känner sitt land, sin kultur och sin natur bäst och bara de som kan bevara dem. Vi kan egentligen bara dela med oss av vår kunskap, uppmuntra dem och lära oss av vad de kan. Det är inte alltid vi som har rätt, men det är ju alltid svårare att lyssna än att själv göra sin röst hörd.

BLAND GORILLOR I DJUNGELN

Vilken fantastisk känsla det är att tränga sig igenom djungelns snårskog för att få se de ståtliga gorillorna. Tankarna går till djungelböcker man läst och Tarzan filmer man sett. Lianer klänger sig kring de höga träden. Bamburören är långa och påminner om barndomens spöfiske. Mina scoutår kom också i tankarna. Jag var glad över att hört till scoutkåren Pojo pojkar där jag fick lära mig mycket om naturen. Som scouter byggde vi hyddor i skogen på våra scoututflykter till naturen.

Elefanter hade haft gyttjebad alldeles innan vi kom till deras badställe. Vi lyssnade ivrigt till dem, men lyckligtvis mötte vi ingen elefant. De kan vara lite nyckfulla i den här skogen där det inte vandrar så mycket folk. Spåren av dem visade dock att de var mycket nära.

Gorillorna var vårt mål. En svensk läkare och jag beslöt oss för att göra en djungelresa. Vi hade en guide och fyra vakter med oss. Vakterna gick tre av dem före och banade väg med sina vassa långa knivar som med ett hugg klöv även rätt tjocka bamburör, lianer och träd. Ändå fick man ofta böja sig och nästan krypa fram på sina ställen. Skogen är så tät, inte av stora träd, men av massor av tunna träd och slingrande grenar.

Fåglarna är vackra. Många är sä små att det är svårt att upptäcka dem. Fjärilar i de vackraste färger flyger om kring. Djur av allehanda slag rör sig i skogen.

Guiden vet var gorillorna brukar hålla till. De flyttar på sig hela dagen i sökandet efter mat. På nätterna har de sin bestämda sovplats. De är många som rör sig i sällskap. Vi såg flera, men guiden var på jakt efter silvergorillan, husfar som var de andras ledare. Vi fann honom. Stor och mäktig. Lugn fortsätter han att äta sin mat trots att vi närmar oss. Ta ni era bilder, inte stör det mig, tycktes han säga. Men när de små ungarna visade för stort intresse för oss så drog han iväg med dem vidare. Vi följde efter. Vi såg mammagorillan i sällskap med flera små söta ungar. Igen när en av ungarna blev för ivrig att posera för kameran drog mamnan resolut ner ungen från upphöjningen där den satt och stolt poserade.

Så snart de drog vidare följde vi dem. De blev ej irritarede på oss. Lite skygga är de flesta dock. Inte närmare än ca 2 meter kom vi. Det var svårt att slita sig från dem. Av guidens och vaktens miner kunde vi ana att vi hade fått valuta nog för vår gorillautflykt. Vi vände och det tog nästan en timme igen att ta sig genom den svårgenomträngliga djungeln. Ordentlig motion gav turen utöver all fägring ögat fick se. Luktsinnet fick många nya dofter att fundera över.

Strapatserna för de första missionärerna som sökte sig fram till olika stammar för att berätta de goda nyheterna om Jesu försoningsdöd för alla folk och stammar kom i tankarna. Så många gav sina liv i djungeln för kärleken till Jesus. Alla hann inte få se frukt av sitt arbete.

Vi sentida missionärer tackar Gud för deras insats. I dag är det mycket lättare att föra arbetet vidare efter dem som bröt den hårda marken. Bland den oräkneliga skara som skall sjunga Moses och Lammets sång i himlen en dag finns säkert massor av de afrikanska folken. Jag älskar afrikanerna. De är så gudfruktiga dessa som lärt känna Jesus. De prisar Gud med sådan innerlighet att man känner hur det värmer Fadershjärtat. Missionsarbetet har gett strålande resultat.

Holger Nystedt