Skillnaden 3/1995

Seth Ndaishimiye äntligen i Finland!

Seth Ndaishimiye är en av flere miljoner flyktingar i Rwanda, han hade turen att få visum till Finland. I dethär fallet kan man verkligen tala om tur - Finlands flyktingmyndigheter har verkligen stängt till vårt lands gränser. Det var tack vare att Seth har en bror, Evariste som studerar i Åbo, som han kunde få visum hit. 

Holger Nystedt, som nyligen besökte Kenya och också flyktinglägren i Zaire, berättar att över en miljon flyktingar från Rwanda bor i tältläger efter att ha flytt för sina liv undan inbördeskriget. Seth som följde med Holger till Finland berättar hur han och familjen i över två månaders tid hela dagen vandrade på sin flyktfärd och sov på nätterna.

De lämnade Ngenda-Kigali 12 maj ifjol och började den långa vandringen västerut mot Zaire; far och mor samt åtta syskon varav några var gifta och hade sina egna familjer med. De vandrade medan det var ljust och sov dit de hade kommit när mörkret föll. Dagtid hade de ingen tid att fundera på mat, men innan de somnade lagade de mat av vad de kom över. De ca. 350 km de vandrade tog lång tid, från 12 maj ända till den 12 juli, tills de var framme i Bukavu i Zaire. Innan de gick över gränsen tillbringade de ca. 2 veckor i Musange-Gikongoro där det fanns franska soldater som skyddade dem. Hutu -folket trodde de skulle vara trygga där men eftersom det ändå var vid frontlinjen så dödades många nattetid av soldaterna som trängde sig in i lägret.

De sökte sig då till Kaducha-Gikongoro där de kunde stanna i tre veckor, för det fanns inte rum för alla som flydde dit. Då tiden närmade sig för de franska soldaterna att återvända till Frankrike beslöt sig familjen att söka sig mot det tryggare Zaire. Under vandringen fick de av andra flyende nyheten om att tiden förlängts för den franska truppstyrkan, men de beslöt ändå att vandra vidare. De visste också att deras regering såväl som regeringstrupperna hade flytt till Zaire.

Seths och Evaristes far är baptistpastor och de tog därför in i en baptistkyrka i Ruhango. Sent en kväll anfölls de av gerilla-trupper, överfallet kom så hastigt att de inte hann springa åt samma håll utan kom från varandra. Seth och hans svåger märkte att de sprang ensamma, de andra syntes inte till. I två dagar visste de ingenting om de andra, de bara vandrade och vandrade. Men så stötte de ihop med Seths syster, nu var dom tre. Den fjärde dagen stötte de ihop med de övriga familjemedlemmarna. "Dessa fyra dagar var de svåraste under hela flykten, jag var så orolig för mina föräldrar" berättar Seth. Kokkärlen och allt annat lämnades kvar när de flydde så hastigt undan RPF-gerillan, men trots att de var tomhänta hade de i alla fall varandra. Alla var fortfarande vid liv, många i bekantskapskretsen hade mist livet.

Tacksamma kände de sig också till de kristna i Zaire som öppnade kyrkan för dem vid ankomsten till Bukavu. Där fick de vara de första dagarna innan de fick ansluta sig till andra i ett flyktingläger i Izarangabo där de sedan 1 augusti samsas i ett tält. Detta läger finns nära en kyrka som de får använda för gudstjänster på sitt eget språk. Här bodde Seth fram till 22 oktober när han fick chans att komma till Nairobi för att flyga vidare till Finland. Byråkratin i Finland gjorde att väntetiden blev lång för Seth och hans två kamrater som hade fått inbjudan till att studera i Finland genom föreningen I Vänskapens Tjänst. Till slut efter att många hade engagerat sig för fallet Seth, fick han tillslut komma. Han studerar nu på SÖFF i Närpes.

Holger Nystedt

"Sommar, sommar, sommar..." 

Så börjar en svensk slagdänga som alltid spelas i Sveriges Radios sommarprogram. Sommar blir det säkert i år också även om det mest liknar april ute när detta skrivs, och det är osedvanligt kallt. Denhär sommaren kommer också att vara osedvanlig när det gäller församlingens verksamhet. Vår kyrkolokal kommer att genomgå en stor renovering och delvis ombyggnad under sommarmånaderna. Verksamheten kommer att krympas under denhär tiden och alla våra gudstjänster och samlingar kommer att försiggå i Andreaskyrkan. Vi kommer som vanligt att ansvara för vaktmästarsysslorna och gudstjänsten när det är vår tur, bara med det undantaget att vi samlas i en annan lokal.

Renovering kan också få vara temat för vårt inre liv under sommaren, jag hoppas att vi som församling och enskilda kan ta denhär pausen som ett sätt att "renovera" oss invärtes. Det vill säga att ta tid i bön och bibelläsning för den nya situation som ombyggnaden i Betel kommer att innebära. Ordet renovera betyder ju förnya, och jag tror att vi behöver förnya oss i vårt sätt att tänka och fungera i församlingen. Låt därför denna sommarpaus bli den viktigaste pausen vi har för detta arbete. Att söka Guds närvaro är ett arbete som tar tid och som ibland lider av verksamhetens mångahanda uppgifter. Att söka Gud på djupet kan också innebära en smärtsam konfrontation med saker och händelser i vårt liv som vi inte tar itu med annars. Människor som plötsligt råkat ut för en stor olycka eller en stor omställning i sina liv berättar ofta om hur de vuxit som människor och tvingats ta förnyad ställning till grundvärderingarna i sina liv.

Den grund vi har att bygga på är och kommer alltid att förbli Jesus Kristus. Det är Han som är den Oföränderlige, stenen på vilken församlingen bygger, vilket inte är det samma som att vi skall vara oföränderliga. Är vi det tror jag att vi kan missa mycket av det liv som Han vill ge oss. Att arbeta med sina egna mer eller mindre förutfattade meningar eller åsikter om människor eller företeelser kan upplevas som om allting skakas i grunden, men Jesus vill inget hellre än att vi skall vara beroende av Honom och inte av oss själva. Människans natur är ju en gång för alla den att vi omedvetet faller tillbaka i självcentrering och självupptagenhet. Om vi inte inser detta "...bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss" (1Joh.1:8). Men det som kallas helgelse eller att bli Kristus-lika är Guds erbjudande till oss. En inbjudan till gemenskap med den treeniga gemenskapen Fader, Son och Helig Ande som är vårt hopp och vår räddning. En dylik nära och intim gemenskap avspeglar sig naturligtvis i gemenskapen mellan oss som kristna medvandrare

Låt denhär sommaren bli en rik tid av gemenskap, kanske inte så mycket i verksamhetens tecken, men i närheten inför Guds ansikte och hans verksamhet i våra liv.

Därför ber jag er, syskon, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Rom 12:1-2)

av Sam Pettersson

RAPPORT FRÅN FLYKTINGLÄGREN I ZAIRE

Pastor Eleazar O. Ziherambere ringde mig i april ifjol från Butare just när inbördeskriget i Rwanda hade brutit ut. Det var en söndagsmorgon just innan jag skulle gå till förmiddagsgudstjänsten i Betel. Under gudstjänsten fick jag klart för mig att jag måste göra vad jag kan för att hjälpa honom och hans familj ut ur landet. Småningom efter många strapatser med bilresa genom grannlandet Burundi kom Dr. Ziherambere till Kenyas huvudstad Nairobi. Dit skulle han egentligen ha flyttat till hösten eftersom han blivit vald till generalsekreterare för All African Baptist Fellowship (Allafrikanska Baptistgemenskapen). Men situationen i landet gjorde att flytten blev dramatisk och med mycket lätt packning.

Ett år efter krigets början reste jag till Nairobi för föreningen I Vänskapens Tjänst för att starta upp ett skolningsprojekt för rwandiska baptistpastorer, diakoner och äldste. Samtidigt fick jag möjlighet att tillsammans med Ziherambere besöka flyktinglägren i Zaire för att få en inblick i deras situation. I lägren mötte vi en stor del av baptistsamfundets medlemmar. Det var en stor glädje för mig att få återse baptistsamfundets ordförande och flera pastorer som varit gäster i vårt hem. Jag fick också lära känna många nya pastorer.

Flyktingarna från Rwanda i Zaire är omkring 1.200.000, de är fördelade på många olika läger i olika delar av landet. Första lägret vi besökte var i Goma. I ett av lägren finns en halv miljon flyktingar. I Mugunga lägret träffade vi flera av pastorerna från Rwanda. De samarbetade med den lokala baptistförsamlingen i Goma som var dem till stor hjälp. Här överlämnade jag den kappsäck med kläder som Dorkas hade sänt med mig. De var mycket tacksamma över denna hälsning från Finland. Här var pastor Francois Havugimana verksam. Han är ordförande i Rwandas baptistsamfund. Vi fick också besöka ett barnhem där hundratals föräldralösa barn fanns. Man gör allt för att hitta eventuella släktingar som under flykten kommit ifrån varandra. Många av barnen har också sett hur föräldrarna dödades, och hade därför svåra trauman och psykiska skador.

Från Goma flög vi till Bukavu, där Anastase hjälpte oss genom tullen. Anastase var också vår chaufför följande dag till lägret i Uvira. Francois Bazaramba var inte på plats när vi kom fram varför vi for vidare till marknadsplatsen där han var för att köpa mat till flyktinglägret. Det var när vi besökte honom som jag passade på att ta några bilder vid stranden av Victoriasjön. Det skulle jag inte ha gjort, för det resulterade i att soldater kom och skulle ha pengar för att jag hade tagit bilder. I det sammanhanget kom Bazaramba att se oss och han lyckades muta soldaterna. Men innan vi hann fara därifrån började en man peka på Ziherambere och ropade åt folket att han var tutsi och var nu med en vit man för att fotografera för att sedan komma för att anfalla och döda dem! Han tog stenar för att kasta på bilen om vi försökte åka iväg. Det resulterade i att vi togs till polisstationen. Där var vi i förför i flera timmar. Allt gick ut på att polisen ville ha flera hundra dollar för att återlämna den kamera som dom sa att de måste konfiskera. De tog kameran och vägrade att ge en kopia på polisprotokollet!

Vi var dock glada över timmarna där, för under tiden kom soldater hela tiden med unga män som hade kommit till marknaden för att handla. Det var beklämmande att se hur dessa Rwanda-flyktingar fråntogs pengar och ibland även kläder. Soldaterna påstod att de inte hade rätt att komma till marknaden och ansåg sig ha rätt att ta deras pengar. Soldaterna hade inte fått lön på de åtta senaste månaderna och levde därför på att stjäla.

Det är minnsann ingen fröjd för flyktingarna att vara i ett främmande land, i Zaire där inte heller lag och ordning existerar. Men de dödas i varje fall inte vilket ju ofta varit fallet för de som återvänt till Rwanda. Också Joyce Rubadukas bror, som lämnade flyktinglägret i Zaire för att ta sig tillbaka till det flyktingläger i Rwanda där de fleata av deras släktingar hade stannat, blev offer för mördare innan han nådde fram. 

I Izarangabo lägret träffade jag Evaristes föräldrar och syskon. De är så tacksamma att Evariste fick möjlighet att studera i Finland. Evaristes pappa är baptistpastor och en av bröderna är scoutledare. Dessa scouter hade en uppvisning för oss där. Många av pastorerna berättade om behoven i lägret. De skulle önska få södagsskolmaterial, sångböcker osv., de fick ju knappt med sig någonting vid flykten. Men man kunde ändå konstatera att de kunde många sånger utantill för sången ljöd kraftigt även utan böcker. Det var också stunder för frågor och svar. Hur jag skall kunna fylla alla önskemål vet jag ej. Man ville ha nattvardskärl och material för verksamheten, men också hyvlar, virknålar, garn osv. Tiden blir lång utan sysselsättning. Kan de bara tillverka något så kan de alltid byta till mat med den lokala befolkningen.

Ziheramberes arbetsbörda är tung. Han hade ständigt folk i kö som ville prata med honom. De skulle önska ha honom oftare på besök i lägren. Han är som en landsfader, älskad och respekterad. Hans omsorg om sina pastorskollegor var rörande att se. Vilken kärlek och omsorg han gav sina pastorer! Han gav tid också åt barnen och alla tackade Gud för att han fick möjligheten att komma till Nairobi. Därifrån når han baptistfolket i hela världen och kan på såvis få hjälp åt sina trosfränder.

Som baptister i Finland vill vi göra vårt bästa för att lindra deras nöd. Låt oss be att de snart får möjlighet att i trygghet kunna återvända till sitt hemland Rwanda

Holger Nystedt