Skillnaden 1/1995

Jag har nyligen varit på en kurs i masskommunikation, med temat Gudstjänsten som masskommunikation. Där sa en av föreläsarna att "Gudstjänsten inte längre är centrum i församlingens liv." Är det faktiskt så? undrar man genast, och ifall gudstjänsten inte är centrum så vad är? eller kan det vara flera små centra? 

Vi skriver i vår årsberättelse att "...gudstjänsten är centrum i församlingens andliga liv." Vi mår kanske gott av att verkligen ställa oss inför den provokativa frågan allvarligt. Är det bara floskler i vår årsberättelse, är det bara församlingsledningens fromma förhoppning att gudstjänsten är centrum? Vad anser församlingsmedlemmarna egentligen? Vi som är anställda och i ledningen är ju jämnt på gudstjänst, så vi kanske inte har reflekterat över frågan tillräckligt.

Det finns församlingar som faktiskt stängt kyrkan för en månad för att alla verkligen skall hinna reflektera över vad församlingen och gudstjänsten verkligen betyder. Nu tror jag inte att vi behöver stänga församlingens dörr för att reflektera över framförallt OM vi verkligen har en varm andlig gemenskap, och sen vad gemenskapen betyder för oss. Eller vad som är ännu viktigare, vad JAG kan betyda för gemenskapen, vad jag kan GE.

När vi samlas utifrån behovet av att GE och inte av att FÅ kommer också gemenskapen och centrum att vara starkt. När gudstjänstens centrum är Jesus Kristus blir också församlingslivets centrum gudstjänsten. Paulus säger till församlingen i Korint likaväl som till oss. "När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men ALLT SKALL SYFTA TILL ATT BYGGA UPP." (1Kor.14:26)

Börjar vi märka att gudstjänsten inte längre är församlingslivets centrum, att olika andra verksamhetsformer, hemgrupper, kaffestunder eller annat upptar vår mesta energi, kanske det är dags att igen fokusera på det viktigaste - innehållet i vår tro, inte verksamheten.

Sam Pettersson

 

helt enkelt -

av Sam Pettersson

Så har då det nya året kommit igång på allvar efter årsmöten, julfester och nyårsfirande. Man pustar ut lite däst och tar en bekymrad titt på badrumsvågen (som förövrigt är en julklapp, undrar just vad det vill säga?) och siffrorna som lyser digitalt emot en. De förkunnar sitt obarmhärtiga budskap - slut med den danska lagrade osten (de svenska med för den delen), chokladkonfekten, den goda dadelkakan (säkert 1/2 kilo smör i) m.fl. m.fl delikatesser som slunkit ner med förevändningen att det är ju bara jul en gång i året. Ordet svångremspolitik framstår mer och mer som ordet för dagen. 

Men samtidigt är det egentligen inget att sörja för ingen skulle ju orka leva som om det var julafton eller nyårsfirande jämt, man skulle ju bli tokig i längden. Samtidigt finns det många som inte har möjlighet att uppleva julafton ens på julafton så att säga. Det är verkligheten för allt fler. Men åter till tanken om det goda i att inte fira jul så ofta. 

Personligen tycker jag att vårvintern är alldeles lagom fylld med helgdagar och små ljusglimtar. I januari händer inget särskilt efter tjugondedag Knut när man får plundra granen. Sen kommer uppladdningen av Runebergstårtor att testa fram till 5 februari, men det har vissa bagerier förstört i.o.m. att de börjar sälja tårtorna redan efter trettondaŽn. Det börjar bli för tidigt tycker jag. Efter Runeberg är samma fenomen aktuellt igen - jag tänker på den tidiga ankomsten av fastlagsbullarna, som i vissa totalt osmakliga fall existerar parallellt med Runebergstårtorna. Där är måttet definitivt rågat, tycker jag. Nu börjar dethär likna ett verkligt frossande fast vi just kommit överens om det goda i att leva enkelt. Vad svårt det är att hålla sig till ämnet. Kan det månne bero på ämnet eller författaren?

Enkelhet - hur fort kommer vi inte bort från det ämnet när vi försöker ge ordet en verklig innebörd i våra liv! Ändå är vi som nordiska naturlängtande människor aldrig så lyckliga som när vi sitter vid en sjöstrand efter ett bastubad utan el, telefoner, köksmaskiner, TV, tidningar eller något av allt det som vi normalt räknar som enbart livets nödtorft. Var? När? och Hur? blev vi lurade med i detta ekorrhjul som är fåfängligheters fåfänglighet?

"Det är inte en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt: "Vem kan äta och vem kan njuta mig förutan". Ty åt den människa som behagar honom ger han vishet och insikt och glädje, men åt syndaren ger han besväret att samla in och lägga samman, för att det sedan må tillfalla någon som behagar Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind." 

Pred.2:24-26

 

 

Från PSALMER till "BEATLES"

 

En person som minsann är oumbärlig på våra gudstjänster i Betel är Inger Eriksson där hon sitter vid orgeln och accompanjerar psalmsången, troget, nästan varje söndag i året. Personligen har jag beundrat denna människa. Till och med predikanterna får vila från sitt uppdrag endel söndagar och sitta bland oss andra gudstjänstbesökare. Det gör Inger ytterst sällan. Blir hon då aldrig trött på att spela?

- "Naturligtvis kan det kännas tungt att komma hit intill stan någon söndag, men den tröttheten försvinner nog då jag sätter mig ner vid orgeln. Nej, jag blir nog aldrig trött på att spela, svarar Inger på min fråga. Det som jag däremot nog saknar är att få sjunga med i psalmerna, tillsammans med de andra". Inger förklarar att hon inte kan sjunga samtidigt som hon spelar. 

Inger Eriksson började sin "karriär" som organist vid unga år. Då hon fyllt 15, började hon spela på mötena i sin dåvarande hemförsamling i Filadelfiakyrkan.

- "Då turades man om att spela, min speltur inföll var fjärde vecka", berättar Inger. Inger är uppvuxen i pingstförsamlingen Filadelfia. Här var hennes föräldrar aktiva, hennes pappa spelade violin i församlingens strängband.

- "Det var nog pappa som fick mig att intressera mig för musik, funderar Inger. Vi hade ett orgelharmonium hemma som mamma hade fått. Jag började ta lektioner för orgel då jag var 8 år gammal. Efter att pappa konstaterat att mitt intresse för spelandet satt i fick jag ett eget piano", minns Inger vidare. 

Inger döptes då hon var 13 år. Förutom att hon fick sin roll som organist i församlingen, sjöng hon också med i kören. 

För 21 år sedan kom Inger med i Betel. Orsaken till att hon bytte församling var främst att hon gift sig med Rolf.

- "Det var enbart en positiv erfarenhet att komma till Betel, säger Inger med eftertryck. Här i Betel kände man sig alltid så välkommen. Det var alltid någon som tog emot mig och stämningen var varm och äkta. I Filadelfia var man däremot nog mera anonym".

Vi fortsätter att tala om musik. Jag undrar om Inger behärskar flera instrument förutom orgel och piano. Småningom kommer det fram att hon gått på gitarrkurs med Barbara Helsingius. Ingers dotter, Tove, sitter med under vår informella intervju och kan inte låta bli att utropa -"Nå, äntligen sade du det mamma"! Man märker att mor och dotter känner varandra och Inger blir tvungen att avslöja allt.

- "Jo, jag har faktiskt spelat dragspel också. Mot arvode blev det ett par uppträdanden i radion", skrattar Inger. Det var pappa som lärde mig spela dragspel, för att jag skulle kunna ackompanjera honom till violinen vid sommarstugan då pianot blev i stan.

-"Ett instrument som jag gärna skulle ha prövat på i ungdomsorkestern i Filadelfia är saxofon, men det fick jag aldrig lov till. Det var helt enkelt inte ett accepterat instrument i pingstförsamlingen på den tiden".

Vad är det då för annan musik som gäller förutom psalmer?

- "Jag lyssnar gärna på klassisk musik, men också modern musik går an. Egentligen är jag nog något av en allätare om man bortser från hårdrock". Inger berättar att hon lärt sig att lyssna till mycket av den moderna musiken genom sina döttrar, Annika och Tove. 

- "Då man har tonåringar i huset så lär man sig också att lyssna till deras musik. Inger nämner Anders Glenmark och gruppen Freda med Uno Svenningsson.

- "Man får konstatera att man ändras. Tänk det att då Beatles kom tyckte jag att det var ganska rysligt, men nu gillar jag dem skarpt! 

In i veckan jobbar Inger som socialarbetare på Bolarskogs sjukhus i Esbo. Hennes jobb består huvudsakligen av att ta hand om åldringar, att hitta rätt plats för varje åldring, ordna med hemhjälp eller anstaltplats.

- "Denhär utbildningen skaffade jag mig för att jag ville arbeta med människor", förklarar Inger och tillägger att hon allt som oftast trivs med sitt jobb. 

Förutom att Inger trivs med människor har hon också en speciell förkärlek till djur. Efter att katten Pontus försvunnit skulle Inger mer än gärna vilja ha en ersättare i den Erikssonska familjen.

Inger har en absolut favorit bland många fina psalmer. "Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig" är en psalm som också väl kan beskriva hur jag som utfrågare tolkar Ingers syn på vardagen.

Jaana Höglund