|
Skillnaden 6/1994 |
|
|
Julens verkliga mening Julen är säkert en spännande tid på året. Men i all spänning att köpa julgåvor och packa in dem, skaffa julgran och klä den, besöka familjer och vänner, är det lätt att förlora julens verkliga mening ur sikte. I våra bibelstudier i den finska baptistförsamlingen ser vi hur Gamla Testamentets hopp var Jesus. Vi ser även i Edens lustgård, efter syndafallet, hur Gud hade lovat mänskligheten räddning genom kvinnans säd genom att säga, "Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och kvinnans säd. Dennna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen" (1.Mos.3:15). Och vi ser i följande scen, i Evas gensvar till Kains födelse, att Eva hoppades föda räddningen som Herren hade lovat. Så vi ser i Bibelns allra första begynnelse hoppet om en räddare, en frälsare. Och i Nya Testamentet, efter över 400 år av tystnad, hör vi en röst tala till en ung jungfru, "Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus" (Luk. 1:31). Räddaren kommer slutligen, den som Moses skrev om, som David skrev om, han som hela Gamla Testamentet talar om. Och således på den stora dagen, på frälsarens födelsedag hör vi änglarna sjunga "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt" (Luk. 2:14). Och vad är namnet på denna Frälsare? "Jesus," säger ängeln, för han skall frälsa sitt folk (Matt. 1:21). Vidare, säger ängeln, han skall kallas Immanuel, vilket betyder "Gud med oss." Kunde det vara så att Gud själv har blivit den stora räddaren av sitt
folk, kunde det vara så att Gud ligger i den där krubban. Bortom våra
vildaste fantasier har Gud kommit för att rädda oss! Vad skall vi göra
denna jul när vi betänker en sådan underbar sanning. Låt oss, liksom
änglarna, ropa ut
"Ära i höjden åt Gud."
Pastor J. Michael Hopkins
En pilgrimsresa till Israel utlystes till den 12 - 26 oktober. Vi tre Israel-entusiaster, Helga Höglund, Astrid Rantanen och undertecknad tog tillfället i akt och anmälde oss som deltagare. Att få lämna ett kyligt Helsingfors kändes skönt. Endast några timmars flygresa och planet landade på Ben Gurion flygfältet utanför Tel Aviv. Den varma vinden kändes som en smekning mot kinden. Målet för första veckans vistelse i Israel var staden Tiberias vid Genesarets strand. På resan upp till Galiléen besöktes flera kända platser, som vi läser om i vår Bibel. Det var här i Galiléen som Jesus gjorde många av sina under. I fantasin kunde jag följa Jesus och hans lärjungar vandrande ner från Bespisningsundrets berg, efter att ha mättat den stora hungriga människoskaran. Likaså den stora mängden som andäktigt lyssnade till Jesu undervisning på Saligprisningarnas berg där han gav dem livets bröd. I Kapernaum fick Petri svärmor hälsan åter. Ännu idag fascineras man av ruinerna och de höga kolonnerna som står kvar efter synagogan i Kapernaum. Båtfärden på Genesaret i en fiskebåt av trä var en fin upplevelse. Min tanke gick till lärjungarnas fåfänga fiskafänge, som dock på Jesu ord slutade med riklig fångst. Att få doppa sig i Genesarets mjuka böljor var skönt. Tillfälle till det gavs i Kibbutzen Ein Gev på andra sidan sjön. Ett minitåg körde oss runt på det vidsträckta området. Till sist gick färden genom en stor bananlund där mogna bananer serverades oss. En annorlunda upplevelse!! När kvällsmörkret sänkte sig över trakten och ljusen tändes syntes staden Safed högt uppe på berget som ett glittrande smycke. Osökt gick tanken till Jesu ord i Matt.5:14 "Icke kan en stad döljas som ligger på ett berg". Flere småstäder med anknytning till Jesu liv och gärning besöktes. Jeriko, världens äldsta stad - Palmstaden kallad, gör skäl för sitt namn. Här porlar än i dag den friska Elisakällan, som ger staden dess livgivande vatten. Mången Israelväns dröm är att få plantera ett träd i landet. På resan från Galiléen upp till Jerusalem stannade vi vid ett av föreningen Keren Kejemets trädplanterings-områden. Stunden var högtidlig och glädjen bubblade inom mej över att ha fått bidra till en blivande skog i Israel, som så väl behövs där. Att få se Jerusalem i aftonljus avteckna sig i skenet av den nedgående solens sista strålar, fick mitt hjärta att slå hastigare. "Stad i ljus" har varit ämne för sångare genom tiderna. Här möts gammalt och nytt. Utsikten från Oljeberget är betagande. Klippdomen med den gyllene kupolen glänser i solen och belyser den Gyllene porten i den gamla stadsmuren. Tanken går till Jesus, som här uppe grät över Jerusalem, och dess obotfärdiga släkte. Vägen ner från berget till Getsemane, där de mångtusenåriga olivträden ännu står som stumma vittnen till vad som här har timat. Vandringen längs Via Dolorosa, Jesu smärteväg och besöket i Trädgårdsgraven med Golgata kulle och den tomma graven blev till självransakan, men också orsak till tacksamhet över ett fullbordat frälsningsverk. Sabbatsaftonens besök vid västra muren var självklart. Trängseln var stor såväl på den manliga som den kvinnliga sidan. Det var gripande att se med vilken andakt de förrättade sin bön. Senare på sabbatsaftonen gick vi på nytt ner till muren. Fullmånen belyste Tempelplatsen och muren och en underbar stillhet låg över platsen. Högt uppe på ett av husen såg vi sex brinnande lågor, ett monument till minne av de sex miljoner judar som förgicks i Holocaust. Synen grep oss djupt! Må vi som Guds folk följa uppmaningen i Ps. 122:6 "Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl som älskar dig." Den som en gång besökt Israel, längtar alltid tillbaka dit. Där upplever man en förunderlig stämning. Inte enbart för sinnet utan en stämning som grundar sig på tron på Jesus och vetskapen om att här vandrar jag på vägar och stigar där han, min Frälsare en gång vandrat. Man upplever så starkt att man är på helig mark. Ethel Thorel
Ethel Thorell, Astrid Rantanen och Helga Höglund
Rapport från de nordiska baptistsamfundens samtal om nordiskt haptistsamarbete 3.12 i Köpenhamn Initiativet till samtalen som fördes mellan representanter för de olika samfundens styrelser eller beslutandeorgan kom från Den Nordiska Lekmannakommittén. Denna kommitté är kanske inte så speciellt välkänd, men dess verksamhet går i stort ut på att ordna konferenser och utbildning för lekmän inom församlingarna. Den senaste konferensen för ett par år sedan riktade sig till vårdpersonal, och den kommande konferensen i Örebro i mars -95 kommer att rikta sig till yrkesfolk som reser mycket i tjänsten. Men de samtal som fördes i Köpenhamn handlade mera om det generella sarnarbetsklimatet i våra länder. Orsaken är att många upplever att samarbetet har minskat betydligt de senaste åren, och att de baltiska staternas nya situation ger nya perspektiv i usikt. Sedan 70- talet och början av 80-talet har de nordiska samfundens och församlingarnas samarbete och utbyte minskat avsevärt. Nordiska familjelager, sångarutbyte mellan församlingarna etc. är vi säkert många som minns, men inte så mycket från de senaste åren. Så det kan man slå fast att utbytet mellan församlingarna och oss s.k. gräsrötter klart minskat under slutet av 80- och början av 90-talet. Det s.k. institutionella planet, d.v.s. mellan de baptistiska organisationerna, diskuterades mest under dagen. Från vårt lilla finlandssvenska håll är ju samarbete inom t.ex. utbildning och mission, inte minst, viktigt. Behovet av ett eventuellt gemensamt missionsorgan eller en större samordning mellan våra olika samfunds yttre missionsverksamhet diskuterades och som ett första steg väcktes tanken på en gemensam nordisk ungdomsmissionskonferens. Konferensen skulle ha ett litet vidare grepp än enbart det traditionella sättet att tänka på med satsningar av yrkespersonal på två eller flera år i Afrika eller Asien nånstans. Flera deltagare ansåg att våra organisationer måste bli flexiblare med mera korttidsinsatser för ungdomar med ett intresse för internationalism. En annan fråga som också kom på tal var samordning av
utbildning. Både norrmännen och vi uttryckte samma erfarenhet att vi
ibland upplever hur våra utbildningslinjer har ett par tre elever vilket
ger problem med att samordna kurser och naturligtvis drabbar den
berikande gemenskapen. Sverige som i våra sammanhang har de största
resurserna erkände också att den nybildade Teologiska Högskolan,
tillsammans med Svenska Missionsförbundet (SMF), kan ställa endel nya
krav på samarbetet eftersom man delar beslutanderatten med SMF. SamP
DET KOM ETT BREV... Från Malin och Gustav Simons som nu studerat en termin på sina utbildningslinjer på universitetet i Dundee, Skottland. De skriver bl.a. såhär: "Vi har varit här i nästan 1 1/2 månad nu och saker och ting börjar kännas lite lugnare. Först av allt kan jag säga att vi trivs enormt bra. Fast jag åtminstone ibland blir lite nertryckt i skorna eller känner mig lite ensam så har jag innerst inne en djup glädje och tacksamhet över att vi fått chansen att komma hit och gläds åt varje dag vi får vara här (det låter lite högtidligt men det är faktiskt sant). Gustav blev tillfrågad av någon om han har hemlängtan och blev helt konfunderad, för den möjligheten hade inte ens slagit honom, men själv tänker tänker jag nog ibland med saknad på Helsingfors och församlingen men saknar mest människorna, vännerna och familjen. Vi har dock fått många sociala kontakter här, inga riktigt nära vänner men flera som vi gärna umgås med. vissa är studiekamrater men de flesta är människor från "The Central Baptist Church" här i Dundee. Kyrkan är en stor källa till glädje och trygghet i tillvaron, en fast punkt, och vi konstaterade i början att ingen annanstans blir man bemött så reservationslöst accepterande, man behöver inte förtjäna deras vänskap och omsorg som i de flesta andra sammanhang utan vi har utan tvekan blivit inbjudna på lunch efter kyrkan till flera olika församlingsmedlemmar. Det är en otrolig gåva att få vara vänner i tron, det är prestationslöst, något annat behövs inte. Kyrkan är inte alls en typisk baptistkyrka till utseendet, den är nygotisk med tinnar, torn och färgade glasfönster. Den är dock lik Betel i det hänseendet att man blir så vänligt bemött, och någon börjar alltid prata med en om man står utanför kyrkan en stund efter gudstjänsten. Detta trots att kyrkan, som är stor, varje söndag är lika full, en gång var det t.o.m. kö in till kyrkan. Det känns så fantastiskt att så många vill gå i kyrkan, och det gäller också andra kyrkor. På söndagmorgon är det alltid en massa liv och rörelse, klockorna ringer och gamla, ungdomar och familjer är ute på målinriktade promenader, många med en Bibel i handen. Det bör sägas att likväl som det finns en massa pubar så finns det också kyrkor i nästan varje kvarter. Flera frikyrkor, nån sorts skottsk karismatisk kyrka och framförallt Church of Scotland. Annars har vi inte gjort så mycket revolutionerande, vi studerar ganska intensivt ofta även kvällstid i skolan och helgerna har ofta gått till shopping (på loppmarknaderna) för att få bostaden i ordning. (Den är ganska liten med en gräslig heltäckande matta, två el-element och badkar, förstås utan blandare och dusch !!) Vi bor i alla fall nära skolan och centrum så det är bra. På fredagkvällarna spelar vi badminton med församlingens sekreterare, Bernard och hans fru Ester (de påminner lite om Astrid och Rafael) och deras vänner, efteråt är det "supper" hemma hos någon vilket innebär tè med tillbehör. Denna fredag kom de till oss och "FinnCrisp" knäckebröd och våra hembakade kanelbullar gjorde succè. Vi har redan varit med om mycket minnesvärt och intressant. Vi ser fram emot tiden som är kvar och speciellt julen blir intressant även om de påstår att den är amerikaniserad. En vecka skall vi över till Irland och vi är också inbjudna till en arkitektstud. från Glasgow för ett par dagar. Hösten har varit mild och vacker, grönskan nästan exotisk, nu börjar det bli kalare grenar men det är ännu relativt varm (+10). Vi hälsar så varmt till alla i församlingen och alla vänner där. Vi tänker på er fast det inte kommer så mycket på posten! Hjärtliga hälsningar Malin och Gutti P.S. Vår adress: M & G Simons
|
