Skillnaden 5/1994

November är en lååång väntan på december som är en lång förväntan på jul. Egentligen kan man ju säga att julhögtiden börjar den första advent. Det är ju ofta så med mycket som vi gör, projekt som förverkligas etc. att det är förberedelserna som är åtminstone halva nöjet. Nästan alltid är det också minst halva jobbet nedlagt i förberedelsearbetet. "Väl planerat är hälften arbetat" - lyder en välkänd maxim. 

I församlingen är vi just nu mitt inne i terminen och de verksamhetsformer som vi planerat för är i full gång. Men samtidigt måste vi hela tiden försöka hålla utkik mot "framtidens hörn" för att se vad som finns bakom det. Detta gäller inte minst ekonomin. Nu när jag gått en stund som katten kring het gröt börjar jag närma mig mitt ärende. Som den minnesgode läsaren kommer ihåg fanns allt som oftast en "kassörens ruta" i BetelBladet, som Skillnadens föregångare hette. Så är numera sällan fallet, inte för att det inte skulle behövas utan för att det av en eller annan anledning fallit bort ur rutinerna.

Församlingen har under hösten dragits med ett underskott i de löpande intäkterna. Så har det alltid varit om höstarna, i.o.m. att församlingsaktiviteten är relativt låg under sommarmånaderna är följdaktligen också kollektinsamlingen detsamma - d.v.s. låg. Detta envisa underskott beror delvis på att vi hade 2,5 avlönade tjänster under en del av juni. Tidigare år har vi ju ibland haft två heltidstjänster och klarat av det någotsånär. Vad beror nu detta på? Har de andra löpande utgifterna ökat dramatiskt eller har vårt offrande minskat dramatiskt? 

Några stora förändringar kan inte skönjas, men annonskostnaderna har gått upp något litet. En skrivare till församlingens dator har införskaffats, begagnad: pris 300,- det är inte mycket. Böcker har inköpts ytterst litet, totalt några hundralappar mot drygt tusenlappen tidigare höstar. Jag kommer inte på något mera just nu på utgiftssidan. Kollekterna då - de håller ungefär samma snitt som tidigare höstar lite under men inte mycket.

Vad är då förklaringen? Kanske bara den att balansen är ytterst känslig. En lite större belastning under sommarmånaderna - en liten svacka i insamlingarna och vips har vi ett envist underskott som snarare tycks växa än minska. Därför är det nu viktigt att vi skärper till båda ändarna av ekonomin lite extra under resten av terminen, både utgiftssidan och inkomstsidan. 
Men nu brukar det ju tack och lov vara så att bara vi blir medvetna om situationen så gör vi något åt den. Däför inte bara tror jag utan är övertygad om att med gemensamma krafter så kommer underskottet att vara balanserat till nyår, i bästa fall redan tills nästa Skillnaden utkommer - Tror inte ni det också??

 av Sam Pettersson

Ekumeniska helgon

Ibland händer det att man möter människor som känner sig frustrerade över att det inte sker några framsteg på det ekumeniska området. - När skall kyrkorna börja acceptera varandras dop? När kommer vi att fira nattvard med katoliker och ortodoxa? Hur länge tror påven att han skall kunna framstå som kristenhetens ledare? När skall frikyrkorna tas på allvar? Jag har lätt att förstå otåligheten eftersom baptister i allmänhet är pragmatiker. Vi ödslar inte tid på reflexion och studier. Mission och evangelisation är traditionella priorienteringar för oss. Gör man emellertid en tillbakablick på kyrkohistorien kommer man snart fram till att det hänt en hel del positivt sedan den kristna kyrkan officiellt delades år 1054. Kristna på många håll har insett att splittringens tid är förbi och att det är dags att sträva till enhet. Visserligen förs många konflikter under religionens täckmantel, men det är för det mesta andra orsaker än rent religiösa som ligger bakom. Att religionen utnyttjas i politiska syften kan ju inte skyllas på tron som sådan.

Den ekumeniska rörelsen är rätt ung. De första signalerna hördes i mitten på 1800-talet, blev starkare på 1920-talet för att sedan leda fram till bildandet av Kyrkornas världsråd 1948. Knappast någon kristen organisation har utsatts för så mycken kritik från så skilda håll som KV. Det har säkert att göra med de olika förväntningar som ställts på rådet och på en viss benägenhet att tolka stora och ev. hotande företeelser som Uppenbarelsebokens odjur. I vilket fall som helst har de 324 kyrkor världen över som tillhör rådet tillika med alla som tillhör nationella kristna råd (däribland Finlands svenska baptistmission) haft mycket direkt och indirekt nytta av rådets existens. Många teologiska projekt och initiativ har tagit sin början där och kanaliserats vidare; t.ex. programmet mot rasism i Sydafrika som var en viktig länk i den kedja som tvingade apartheidsystemet till kapitulation.

Som möteplats har både KV och nationella motsvarigheter fyllt en otroligt viktig funktion. I mötet med andra kristna avkrävs jag en bekännelse om en egen identitet och tillhörighet. Ett viktigt motiv för ekumeniskt engagemang är vittnesbördet om min egen tro och andliga hemvist. Det berikar och ger möjlighet till samtal och dialog. Efter ett tag märker vi att vi har mycket mer gemensamt än vad som var fallet på ytan. Hos de ortodoxa har jag märkt vissa intressanta drag som påminner om det jag som baptist känner mig hemma i. Betoningen av gudstjänstlivet framom nedskriven teologi och bekännelse, en positiv syn på människan och hennes möjligheter att växa i Gud, dvs gudomliggörandet (ort.) eller kristuslikheten (bapt.).

Ett nödvändigt närmande håller på att ske mellan frikyrkliga och den andliga tradition som katoliker och ortodoxa bär på. Ett fint exempel på detta är Peter Halldorfs bok "Jungfrumark" som enligt lärda teologer lär vara en av de bästa genomgångarna av kristenhetens andliga rötter på svenska. På liknande sätt som pingstvänner idag inte vill ha monpol på den helige anden vill inte heller katoliker ha den helige Franciskus' vittnesbörd för sig själva. Baptister kan lyssna på Ave Maria utan att skämmas och tillsammans läser vi bibeln oberoende av tradition. Kanske vi så småningom kommer fram till att vi delar en tvåtusenårig historia, (inte endast en tvåtusenårig helig skrift) med andra kristna och att vi får göra anspråk på den. Detta trots att vi fortfarande håller fast vid det medvetna elementet i tron som en förutsättning för dop och församlingstillhörighet. Framför allt delar vi tron på en Frälsare som dog och uppstod för tvåtusen år sedan. I hans ögon är alla troende helgon, oberoende om vi är vana vid att använda det ordet eller ej. Något att tänka på inför alla helgons dag.

Jani

NÅGRA ORD OM...

Europeiska Unionen och etik i Bryssel

Fem dagar innan folkomröstningen om Finlands medlemsskap i den Europeiska Unionen gästades Ekumeniska Rådet av Mr. Iain Wright, direktor för organisationen CARE:s europakontor i Bryssel. CARE är en brittisk organisation där bokstäverna i namnförkortningen betyder Christian Action Research and Education. (Kristen aktionsforskning och utbildning.) Organisationen jobbar mycket med sociala frågor, genom att intimt koppla samman socialt engagemang och seriös forskning med utbildning, t.ex i arbetet med att stöda tonårsmammor.

CARE:s europakontor eller EuroCARE som det kallas, jobbar på ett annat sätt än sin moderorganisation i Storbritannien. De flesta skulle kanske kalla deras arbete för lobbyverksamhet, men eftersom det ordet har fått en lite negativ stämpel vill de hellre beskriva sin verksamhet i termer av att påverka kristna inom EU att uttrycka sin kristna tro och påverka EU i etiska frågor. Mottot för verksamheten tar Iain Wright från Neh.4:9, där Nehemja, under återuppbyggnaden av templet hotas av fiender och han samlar sitt folk och bestämmer sig för att BE och VAKTA. 

Pastor Wright har arbetat som pastor i Church of Scotland i många år innan han för fem år sedan började på EuroCARE. Han betonar att organisationen är en evangelikal, helt samfundsneutral organisation. I kontoret, som ligger ett stenkast från maktens centrum i centrala Bryssel, fungerar också Europeiska Evangelikala Alliansen där "vår" Tomas Sandell arbetar. Wright berättar att arbetet mest handlar om kommunikation, att ta reda på fakta i olika frågor och att vederlägga den mängd rykten som hela tiden cirkulerar i korridorerna. Kommunikationen måste vara en tvåvägskommunikation, dels informera om det som är på gång inom EU till kristna runtom i Europa, och å andra sidan att ge EU-parlamentarikerna information om det som är viktiga frågor i Europas kristenhet just nu. Som exempel nämner han pornografi och lagstiftning kring den hanteringen samt eutanasifrågan där han försöker påverka EU att välja alternativ med hospiz-hem och terminalvård istället för eutanasi. Den viktigaste uppgiften för de kristna är att be säger han. Därför är korrekt information ytterst viktig - att man har alla fakta. På frågan om det är möjligt att påverka och hålla ordning på begreppen från t.ex. Finland, säger han ett klart nej - Man måste helt enkelt vara i Bryssel för att ens ha en chans att veta vilken fråga man överhuvudtaget skall ta upp.

Wright betonade att den etiska aspekten ofta glöms bort i frågor som inte har en direkt kommersiell anknytning. EU:s direktiv är oftast inom kommersiell lagstiftning, och sådana frågor som t.ex. eutanasi, som inte har någon stark kommersiell anknytning är oftast ointressant för lagstiftaren. Dethär förhållandet kan som vi förstår leda till stora problem och missförhållanden sett ur ett kristet perspektiv. "Som kristna måste vi utmana tänkandet om rättigheter och ansvar" säger Iain Wright. "Tanken att - så länge jag inte skadar någon kan jag göra vad jag vill - är inte en kristen, etiskt hållbar ståndpunkt. Tyvärr är detta majoritetens åsikt om etik i dagens Europa." "Men.., avslutar Iain Wright, ..evangeliet om Jesus Kristus har en dimension för varje människa i hela världen". 

(sp)

Stockholm 5.9.-94

Bästa församlingsbor i Betel

Här kommer några rader från en som är ute och far. Det har blivit höst igen och jag är ute och turnerar, denhär gången i Sverige.

Jag har ett bra team och jag trivs väldigt bra, de tre andra i teamet är från Sverige, England och Filippinerna så det är verkligen internationellt. Vi fyra skall nu resa tillsammans ända till den 14 december när vi får jullov.

Vi jobbar framförallt i skolor, kyrkor, fängelser och på åldringshem, det är tungt men också väldigt givande. Vi reser omkring hela tiden och är oftast inte längre än tre nätter på ett och samma ställe. Så man möter mycket folk hela tiden och det tycker jag om. Det är en otrolig erfarenhet och man lär sig mycket, dels om sig själv men också om Gud och andra människor.
I mitt team har vi både drama och musik så det är roligt att få ha båda delarna. Syftet med vårt jobb är att utmana kristna att vakna upp och få dem att inse vad det egentligen är de tror på. I skolorna kan vi inte alltid ha ett uttalat kristet program, men alla våra pjäser har en kristen moral och etik. Då vi jobbar i skolorna har vi föreställningen på engelska och meningen är att vi ska hjälpa dem att inte vara rädda för att prata engelska. Våra föreställningar handlar ofta om rasism, mobbning, att acceptera varandra, alkohol, droger, familjerelationer osv. 

Skolan, kyrkan eller den institution som beställt ett program av oss betalar en liten summa som går till omkostnader för bensin, mat, frimärken, telefon etc. men ibland får vi lite fickpengar. Vi litar på att Gud ger oss vad vi behöver, och det gör han! Vi åker omkring i en gammal fallfärdig bil som Gud gång på gång har gjort under med så att vi kommer fram till nästa föreställning.

Det är en otrolig utmaning, tufft och hårt jobb, men det är det värt för det för så mycket gott med sig. Jesus sa ju "Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar" Jag tackar er för alla böner och hjälp med finansieringen, det betyder otroligt mycket för mig att ni allihopa finns! Jag saknar er och kommer ihåg er i mina böner. 

Gud välsigne er alla!

Frid och Fröjd, ÅSA SJÖBERG

Ps 40