|
Skillnaden 4/1994 |
|
|
Hösten har för mig alltid andats kreativitet, aktivitet och inspiration. På något sätt hänger det samman med skolstart, man öppnar en ny sida i en ny almanacka. För oss studerande börjar året och därmed almanackan i september. Hösten är också skördetid, det ligger en känsla av överflöd och möjligheter i den klara och friska luften. Det är redan andra hösten som jag själv inte studerar, men fortfarande känns det som förr om höstarna - nystart, en ny vit sida att fylla med innehåll. På samma sätt hoppas jag att du skall hitta något av verkligt liv och innehåll i den här tidningen. Vill du som inte får Skillnaden hemskickad ha den också i fortsättningen så finns den alldeles gratis i Luckan (Svenska Teaterns foajé). Tidningen som du håller i handen, kanske för första gången, är som framsidan säger ett programblad för Baptistkyrkan Betel i Helsingfors. Inne i tidningen kommer du att möta en hel del människor. Människor av olika kön, ras och ålder med det gemensamma att de av en eller annan orsak har en anknytning till Baptistkyrkan. Den anknytning som det sist och slutligen är frågan om är den gudslängtan som jag tror att varje människa bär inom sig. En längtan efter en andlig gemenskap med den Skapare som ligger bakom vår existens. Denna Skapare har visat sin vilja att upprätthålla skapelsen och våra personliga liv genom Jesus Kristus. Denna återfunna kontakt med Honom och vandringen på en väg mot ett sant människoblivande är det som förenar många människor i olika kyrkor här i stan. Sättet som vi firar gudstjänst och uttrycker vår gudslängtan på kan variera, och jag tror att den rikedomen är värd att bevara samtidigt som vi kan förenas i tron på samma Gud och Fader. Baptistkyrkan är på intet sätt unik i det hänseendet att vi skulle ha monopol på sanningen eller något sådant, men de människor som samlas till gudstjänster i kyrkan eller träffas i andra sammanhang, vågar jag påstå, är unika. Alla har en unik historia, en erfarenhet som de ensamma har gjort av Guds närvaro och verklighet. Du och jag och alla andra får bidra med den upplevelse och erfarenhet vi har i den gemenskap som en församling utgör. Tillsammans bildar vi den gemenskap som har mottot från Apostlagärningarna, "se hur de kristna älskar varandra", framför ögonen. "Då skall alla förstå att ni är mina lärjungar", som Jesus säger i Johannesevangeliet. Välkommen med och förverkliga detta motto.
av Sam Pettersson
Jesus säger: "Ro ut på djupt vatten och lägg näten där." Simon Petrus svarar: "Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten." Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Luk 5:4 ff. Det här är en bibeltext som blivit levande för mig under sommaren. Händelsen utspelar sig vid Gennesaretsjön i norra Palestina. Ett landskap där Jesus vistades mycket. Gennesaretsjön är en av världens djupaste sjöar, om man talar om djupet under havsnivån. Sjön är 208 m under havet. Största vattendjupet är 48 m. Sjön är omgiven av höga berg med en öppning mot nordväst. Det här gör att det ofta blir snabba omslag i vädret. Helt plötsligt kan det blåsa upp till storm. Jesus säger till Petrus: "Ro ut till djupt vatten och lägg ut näten där." Både Jesus och Petrus visste säkert att det var en risk att ro långt ut mitt på dagen. Det kunde ju blåsa upp till storm när som helst. Och i egenskap av erfaren fiskare visste Petrus att det var helt onödigt att försöka fiska mitt på blanka dagen. Dessutom så hade Petrus och hans kompanjoner kämpat hela natten, utan resultat. De var trötta och hungriga och längtade efter att få gå hem för att vila. Men vad säger Petrus? Jo, han säger till Jesus: "Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten." Den här texten ställer läsaren inför en utmaning, samtidigt som den är uppmuntrande. Utmaningen ligger i Jesu befallning "Ro ut!" Och det som jag tycker är uppmuntrande är att det är Jesus som säger det. Petrus hade tidigare hört om de under som Jesus gjorde i trakten. Nu fick han själv se denne Jesus från Nasaret göra ett under. Det går upp för honom att han står inför den helige guden. Hans reaktion blir att han slänger sig ner framför Jesu fötter och utbrister "Lämna mig, Herre, jag är en syndare." Han känner motstånd inom sig. Han vet inte hur han skall hantera situationen. Han är rädd. Jesus säger till oss kristna idag, till enskilda och till församlingen: "Ro ut! Prova en gång till! Ge inte upp! Arbeta vidare!" Låt människor runtomkring dig se att det finns en del av Guds rike inom dig. Det behöver inte handla om stora satsningar. Låt Jesus bli en verklighet för dig i din vardag. Ro ut på djupt vatten! Du kommer att få näten fulla med fisk. Människorna kommer att se din vänlighet och hjälpsamhet. De kommer att märka att du har tid för dem, att du lyssnar till dem. Människorna kommer till dig med sina frågor och funderingar. Du blir ett redskap för Jesus Kristus, en Jesu lärjunge. Petrus såg det som en risk att ro ut på djupt vatten. Att handla i tro ses ofta som att ta en risk. Men egentligen så är det ju inte det. Petrus sade: "Eftersom du säger det..." Det är ingen risk då vi handlar på vår Mästares befallning. Då är han med. Och resultatet blir näten fulla med fisk. En handling i tro ger resultat. Jesus säger till Petrus: "Var inte rädd. Från denna
stund skall du fånga människor." Det står att Petrus och hans vänner
"...lämnade allt och följde honom! (Luk 5:10f). Petrus fick lämna allt.
Också motståndet och rädslan han kände inom sig. Han blev en Jesu
lärjunge. Också vi får ta till oss Jesu ord: "Var inte rädd. Följ mig."
Malin och Gustav - på väg mot äventyret Skottland
Vi pratar om ditt och datt och kommer in på hur länge de varit gifta och sånt,hur det har gått att vara "särboende", som de varit under kortare och längre tider. (Malin 'M') Vi har varit gifta i drygt tre år, sedan maj -91, och första året så bodde vi nog en hel del under samma tak. Sen har det varit så för mej i alla fall, att när Gustav har varit borta har jag varit desto mer effektiv och engagerad i studierna och olika projekt. Vet ni något om studierna i Dundee jämfört med här? (M) Åtminstone vet jag att keramik finns som huvudämne där (Bachelor of Arts) och beroende på om kurserna verkar bra så fortsätter jag med keramikstudierna som jag börjat med här, och om de inte verkar så bra så börjar på mitt slutarbete. Den konstnärliga delen i det kommer att vara keramisk skulptur, så vi får se. Jag vet faktiskt ganska litet om skolan. (Gustav 'G') I princip skulle jag kunna börja på mitt diplomarbete, men jag får se. Egentligen är det väl ingen större idé att åka utomlands och vara helt insnöad och koncentrerad bara på sitt eget projekt. Jag tror nog att det blir mer givande att vara en del av en gemenskap och jobba mera tillsammans med andra. (M) Det är ju egentligen därför man vill fara utomlands för att uppleva studierna där och se hur det går till på just den orten. (G) Det är nog det jag har tänkt också, att följa deras
program. (M) Vi reste omkring i Storbritannien i somras, och försökte bilda oss en uppfattning om Storbritannien och då fastnade vi speciellt för Skottland. Vi kände ett behov av att stanna lite längre, och det är egentligen ganska fantastiskt att det till slut blev just Skottland. Det var ganska svårt när vi ville till samma ställe. (G) Vi hade ju Dublin som första alternativ men sen fick vi inte båda två möjlighet till det. Du Malin var ju på Baptisternas Världsallians ungdomskonferens i Skottland för några år sedan, hur uppfattade du baptisterna där ? (M) Jaa, det verkar ju nog att finnas en hel del av dem, nästan i varje stad åtminstone. Och nu har vi ju fått en hel del adresser från Jani och det visar sig att det finns inte mindre än fem baptistkyrkor i Dundee! (G) Dundee är ju en stad på ungefär 200.000 invånare. Baptisterna är en av de största frikyrkorna har vi visst läst nånstans. (M) Då, på den första resan, övernattade vi i en församling utanför Glasgow, och senaste sommar hälsade vi på en tjej som vi lärde känna då, så det känns ju skönt med någon kontakt i alla fall. Hur upplevde ni valet av ert andliga hem när ni flyttade hit till Helsingfors ? (G) Jag kan inte säga att jag fattade något beslut egentligen utan det var nog mera Malins beslut. (M) Jaa, jag kände mej inte så värst lockad av att gå till den lutherska kyrkan, men jag kände mej inte heller så hemma i Betel heller först. Men det var väl nog i samband med att det började komma mera ungdomar till Betel och när jag gick i Kristus-Liv gruppen som jag började känna att jag trivs riktigt bra där. Sen har jag nog faktiskt prioriterat studierna ganska mycket, och kanske inte engagerat mig så mycket som jag hade velat eller kanske hade behövt.. Sen måste jag nog ännu säga om föregående fråga att jag faktiskt tycker att det skall bli roligt att gå i olika kyrkor nu i Skottland och uppleva olika sorters uttrycksformer. Därför skulle Irland också ha varit intressant med den katolska kyrkan där. Det jag minns från Glasgow nu senast var de fräscha sångerna och farten i dem som ungdomarna sjöng där. (G) Samtidigt tyckte jag att den församling vi besökte i somras var ganska stel, kanske beroende på att den var så stor, men det finns väl skillnader mellan baptistkyrkorna där också, liksom här. (M) En intressant sak i broschyren vi fick från skolan var informationen om bl.a. boende. Där nämndes om kapellet på universitetet som är öppet för alla riktningar och samfund. Så det verkar vara en viktig del av informationen om skolan. Samtidigt beror det kanske på att Storbritannien har jättemycket utlandsstudenter från hela världen och universiteten är verkligt mångkulturella och säkert också med en religiös mångfald. Vi önskar Malin och Gustav lycka till
och hoppas att de hittar "sin" församling, sitt andliga hem i Dundee,
och att de kommer tillbaka berikade med många nya intryck och
erfarenheter. Vi skall väl också få höra av dem i kommande Skillnader
under året.
NÅGRA ORD OM BISTÅND OCH MISSION tillsammans med Ingegerd Nygård
Jag frågar hur hon tycker att saker och ting har förändrats sedan hon senast jobbade där, om utvecklingen gått i positiv eller negativ riktning? I stort kan man säga att utvecklingen gått i en positiv riktning åtminstone vad det materiella anbelangar. Nu finns nästan allt att köpa som vi behöver till barnhemmet och annan verksamhet, kläder, basvaror, och förnödenheter finns bara man har pengar. För vår del på stationen är det positiva att vi har bättre tillgång till t.ex. enklare mediciner, teknisk apparatur och reservdelar. En barnskötarlön ligger ungefär på 5000 Tanzania-shilling och t.ex. ett kilo socker kostar 600 sh; ett kilo kött eller fisk från 250 sh och uppåt beroende på kvaliteten, ett skynke att klä sig i 2-3000 sh. och en enkel radio en månadslön. Så som du förstår är endel saker ganska dyra för vanligt folk. Vidare så infördes en reform nu 1 juli som innebär att all vård kommer att vara avgiftsbelagd. Detta är nog en negativ sak speciellt här ute på landsbygden där ännu så pass många lever av byteshandel och inte är inlemmade i penningekonomin. Hur märker ni av detta rent konkret, eller snarare märker du att mänskornas livsstil och syn på pengar förändras? Det här märks framförallt på så sätt att vi har många fler arbetssökanden nu än förra perioden jag var ute. Däremot vet jag inte om jag kan säga att människornas livsstil nämnvärt förändrats, det är klart att de blir mera beroende av pengar och en viss utkomst. Förbättras arbetsmoralen och fliten av "konkurrensen på arbetsmarknaden"? Nej det vet jag inte om jag kan säga heller. Däremot kommer vi kanske att ha kvar de mest motiverade efter den omstrukturering vi skall göra. Vi skall nämligen återgå lite till det system vi hade under förra perioden att eleverna i barnskötarutbildningen jobbar mera på stationen och vi minskar på den anställda personalen eftersom det blir så fruktansvärt dyrt med den stora personalstyrka vi har idag. Och det är naturligtvis tråkigt för dem som på det här sättet förlorar sina jobb. Samtidigt är det ju positivt ur elevernas synpunkt att de får praktik och arbetserfarenhet under sin utbildningstid. Vi kommer över på mera andliga frågor och jag undrar hur relationerna mellan församlingen på platsen och missionärerna är, och hur det andliga livet upprätthålls? I stan d.v.s. Biharamulu är det en klar skillnad mellan det som kan betecknas som rent biståndsarbete och evangelisationsarbete. Den nationella församlingen sköter allt vad gäller församlingen och verksamheten och väljer själv ifall man vill ansöka om bidrag för t.ex. byggnationer eller studier. Därför blir nog själva gudstjänstgemenskapen rätt så oregelbunden, oftast tas det kontakt från församlingens sida när det gäller transporter av något slag eftersom vi på stationen har tillgång till bil. När det gäller det personliga andliga livet så är nog böne- och arbetsgemenskapen med de två andra på stationen mycket viktig, sedan blir det ju kassetter och litteratur. Det ordnas också varje år flera samlingar för missionärerna inom PMU på olika håll, en kommer att hållas nu i slutet av september. Men den viktigaste faktorn för att trivas och inte känna sig ensam är nog öppenheten gentemot de nationella. Hur klarar man av att se allt elände och all den misär som finns, nu är ju inte situationen så hemsk överallt som i Rwanda som vi just nu konfronteras med, men i alla fall, hur klarar man av det rent själsligt, blir man avtrubbad eller...? Visst blir man delvis avtrubbad för endel saker, det svåraste är nog att hitta en balans, att dra gränser. Det är så mycket i samhället som blivit uppbyggt på tiggande. Ibland när man känner sig trött och sliten tycker man att alla förknippar varje "vitt skinn" med pengar i obegränsad mängd. Man ser misären men man kan inte ta ansvar för allt på vilket sätt som helst. T.ex. familjer med smutsiga och misskötta barn där föräldrarna själva mer eller mindre är oförmögna att ta hand om sig själva ens. Vad gör man? Ibland har man gett någon något och senare märkt att det inte alls var behovet just då, så största problemet är att behoven inte är kartlagda. Också till viss del i församlingen utnyttjar de med de tätaste kontakterna till de vita sina eller församlingens behov. Har inbördeskriget i Rwanda märkts hos er på något sätt ? Gränsen till Rwanda ligger bara ett par timmars bilresa från Biharamulu, och det största flyktinglägret på ca. 300.000 personer ligger där. Det som märks hos oss är lastbilstrafiken som ökat betydligt samt att maten på marknaden ibland kan ta slut och att priserna därför skjuter i höjden när handelsmännen märker att nu kommer biståndsarbetarna och köper till vilket pris som helst. Så för vanligt folk är det ibland ett visst problem ur den aspekten. Men något egentligt engagemang bland folk eller i församlingen märks inte av. Till sist: Hur har du upplevt kontakterna till Betel under året som gått ? Kontakterna till Betel har nog känts väldigt avlägsna, den yngre generationen är till stora delar främlingar för mig, medan endel av de äldre som känner mig sedan tidigare nog skriver. Till saken hör nog också att jag ju inte på många år bott i Helsingfors och aktivt varit med i församlingens verksamhet. Sedan är Skillnaden en kärkommen post. Där har jag ju möjlighet att lära känna endel av de yngre som skriver, så den betyder nog mycket. Själv försöker jag skicka korta brev då och då och också sända med fadderbreven så att ni kan få en uppfattning om lite annat än bara det som jag håller på med. Önskemål? Jaa... alla vinner på att ha en livligare kontakt, så för mycket kan det väl inte bli. Vi önskar Ingegerd ett skönt slut på
semestern och ett gott arbetsår och många välsignelser från Vår Herre.
Är krisen i Rwanda för stor för Gud att lösa? frågar Dr. Eleazar Ziherambere, generalsekreterare i Afrikas Baptistgemenskap.
Krisen i mitt land är av en omfattning som överträffar fantasin. Trots att jag är glad över att jag lyckats ta mig ut ur landet med min familj, har jag förlorat många släktingar, kollegor och vänner. Många har inte orkat hålla tron levande när man ställer sig frågan "Är vårt fall så svårt att Gud inte bryr sig?" Vi ropar med Psalmistens ord "Hur länge Gud, hur länge...?" Trots den situation som vi befinner oss i, är jag övertygad om att min Gud fortfarande kan. Han kan förändra allting på ett ögonblick eller han kan låta det vara så som det är... det jag med säkerhet vet är att: 1. Gud kan 2. Gud är god Genom denna kris har jag fått lära mig det som Jesus sa, nedtecknat av aposteln Johannes "Den som tror på mig skall leva om han än dör." Syftande på dödens makt när han uppväckte Lasarus visar Jesus att han inte bara har makt över döden, men också att vårt liv, då det en gång börjat, aldrig tar slut. Du och jag har liv, evigt liv. Vi kommer att leva i evighet! Utmaningen här och nu är var jag kommer att tillbringa evigheten: med Jesus i himlen eller med satan i helvetet. Om vi än lever eller dör i detta livet, låt oss komma ihåg att vårt liv tar aldrig slut. Låt oss också använda den tid vi har till att bestämma oss för var vi vill tillbringa evigheten.
Baptist World Alliance i Uppsala Den 18-23 juli samlades världens baptister i Uppsala till General Council Meeting. Omkring femhundra delegater deltog i de veckolånga överläggningarna. Under öppningssessionen hälsade ärkebiskop Gunnar Weman (Svenska kyrkan) och missionsföreståndare Krister Andersson (Fria Missionsförbundet) delegaterna välkomna till Uppsala och Sverige. En gudstjänst hölls också den 24 juli i Uppsala domkyrka, där bland annat ärkebiskop Weman, missionsföreståndare Birgit Karlsson, BWA:s president Knud Wumpelman och generalsekreterare Denton Lotz deltog. Från Finland deltog Rafael Edström, Holger Nystedt och Jani Edström. Jani Edström informerade om det ekumeniska arbetet i Finland, som en del utav det seminarium som hölls om mellankyrkliga relationer i Norden. Gällande den baptistiskt-lutherska dialogen "Baptists and lutherans in Conversation" fanns inte så mycket nytt att berätta ännu i detta skede. Resultatet av samtalen som hölls 1986-89 publicerades på engelska 1990 och på svenska 1994. Ingen finsk översätting har ännu gjorts vilket vore en förutsättning för samtal mellan baptister och lutheraner i Finland. En annan förutsättning är att både det svenskspråkiga och det finska baptistsamfundet är representerade vid eventuella samtal. Materialet utgör en god grund för vidare samtal eftersom varje kapitel innehåller förslag på hur man lokalt kunde utveckla relationerna i en alltmer ekumenisk riktning. Materialet har översatts till svenska av Mai-Britt Vehkaoja under rubriken Baptister och Lutheraner i samtal och finns att beställa från Baptisternas hus, PB 54, 65101 Vasa. Under mötet i Uppsala fick delegaterna ta del av rapporter om minoritetskyrkornas situation i olika delar av Europa. Speciellt Bulgarien har aktualiserats eftersom situationen där tycks ha förändrats rätt snabbt till det sämre. Företrädare för den gamla regimen och den ortodoxa kyrkan har startat smutskastningskampanjer mot etablerade kyrkor som baptister, såväl som mot nya rörelser utan samfundsförankring. Nationalism och kyrkotillhörighet förknippas allt oftare vilket gör att utrymmet för minoritetskyrkorna att bedriva verksamhet minskar. I Finland finns för närvarande personer som riskerar förföljelse på religiösa grunder om de återvänder till Bulgarien. Ärendet ligger nu hos högsta förvaltningsdomstolen för utlåtande, sedan inrikesministeriet vägrat bevilja dem uppehållstilltånd. Det verkar bli allt viktigare att betona ämnen som som religionsfrihet, ekumenik, evangelisation och proselytism i våra kyrkor och församlingar såväl som i de nationella kristna råden. Jani Edström
|
Malin
och Gustav Simons, ungt studerande par från Jakobstad, är båda på
sluttampen i sina studier och har lyckats med konststycket att få
stipendium för ett års studier på samma universitet i Dundee i östra
Skottland. Malin studerar på konstidustriella högskolan och Gustav är
snart färdig arkitekt från Uleåborgs universitet. Jag träffar dem här i
Helsingfors när de just är i färd med att samla ihop det sista ur sin
lägenhet, innan deras hyresgäst för året börjar sina studier och flyttar
in.
Ingegerd
Nygård, hemma i Ingå på semester efter nästan ett års arbete på ett
barnhem strax utanför Biharamulu i nordvästra Tanzania, berättar om
livet och förändringar under året som gått.
Dr.
Ziherambere som besökt Finland ett par gånger under våren och sommaren
lyckades ta sig ut ur landet med sina barn innan kriget nådde deras
hemstad Butare, öster om huvudstaden Kigali. Som vi vet är det ju många
som inte lyckades ta sig ut, och många som lider en långsam död i
sjukdomar i de gigantiska flyktingstäder som finns i grannländerna.
Flera olika organisationer samlar in katastrofbistånd till Rwanda just
nu, och det är för att informera om situationen i sitt hemland som dr.
Ziherambere varit här i Finland. Han besökte också Betel i juli och
deltog i gudstjänsten.