|
Skillnaden 2/1994 |
|
Men nu är det ju tyvärr så att ingen förändring kommer bara genom slogans, hur klatshiga och slående de än är. Nej det fordras mycket mer än så. Det fordras att vi vanliga människor fattar ett personligt beslut om att aktivt vilja söka och sträva efter en förändring. "Låt er förändras genom förnyelsen av era tankar" skriver Paulus till romarna. Här i Betel har vi under de senaste veckorna arbetat med en ny form för vår söndagsgudstjänst. Arbetet fortsätter och är egentligen ett ständigt pågående arbete. Inte på det sättet att vi varje söndag möter nya former och element i gudstjänsten utan så att vi har en stadig grund på vilken vi kan bygga en gudstjänst utgående från de resurser som vi för tillfället har i församlingen. "När ni samlas har alla något att bidra med...". Vi kan ha tusen och en önskemål och idéer om vad vi skulle vilja se i gudstjänsten, men utan vårt eget deltagande och engagemang blir inget gjort. Sådan är vår tradition som frikyrkoförsamling och lekmannarörelse. Församlingens gudstjänstfirande vilar på tre ofrånkomliga och grundläggande element: Ordets predikan - Bön - Lovsång. Saknas något av dessa ben ramlar hela pallen ihop. Vår strävan i äldste, när vi förberedde en mera medveten och genomarbetad gudstjänstform, var att alla vi som samlas till gudstjänst skulle kunna känna oss som deltagare i ett gudsmöte, och inte som publik eller åhörare av ett föredrag. Vare sig man kan sjunga, tala eller spela instrument eller ej så skall gudstjänsten innehålla element av deltagande och gemenskap i form av t.ex. sånger, böner och texter. Förnyelse och förändring är som sagt inget som bör ske för sin egen skull utan föds alltid ur ett behov. Förnyelse fås inte heller till stånd genom att införa nya former för t.ex. gudstjänst eller nattvard, utan förnyelsen kommer när vi som vanliga s.k. "gräsrötter" fyller formerna med liv, med människor av kött och blod. Samtidigt kommer heller inte förnyelse utan att någon eller några "känner in" behov och resurser. Man "pejlar läget" s.a.s och ur denna vision skapar förutsättningarna för att formerna sedan skall kunna fyllas med nytt liv. "Ingen sätter en bit okrympt tyg på ett gammalt
plagg, för då sliter lappen med sig bitar av plagget, och det blir en
värre reva. Och man slår inte nytt vin i nya vinsäckar, för då sprängs
säckarna och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller
man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar."
Verkliga människor Det är i bibeln man möter de verkliga människorna. Det gick upp för mig efter att jag läst några avsnitt i evangeliernas passionsberättelse. Då jag kontrasterar detta med de moderna myter vi bjuds på i populärpress och vårt alltmer utarmade tv-utbud, förstår jag varför vi ofta har så svårt att se verkligheten. Vi kanske inte vill se den. På samma sätt som vi satt ett andligt skimmer eller slöja över de bibliska påskhändelserna, förtränger vi ofta verkligheten omkring oss. Pilatus' påsk i Jerusalem det år evangelierna beskriver blev mycket dramatisk. Han tvingades in i en återvändsgränd av en folkhop som ställde hans lojalitet emot kejsaren mot hans medlidande med en till synes oskyldigt dömd jude. Han valde att rädda sin egen politiska karriär. Han valde kejsaren. Han valde Barabbas. Barabbas påsk blev annorlunda än han tänkt sig. Han var plötsligt en fri man. En annan blev hans räddning, en som han sedan aldrig kunde frigöra sig ifrån. Marias högtid slogs i spillror. Judas tog sitt liv i förtvivlan. Allt hände utan hoppets skimmer. Lidande och död, ångest och nöd var, då som nu, en del av livet. Simon tvingades bära Jesu kors och gå en bit med den lidande Kristus. Josef tog ner kroppen från korset och gav mästaren sin egen grav. Alla hade de del i Jesus. Jesus Kristus förnekar inte lidandet, inte heller upphöjer han det. Han ser ingen mening i att bli torterad till döds, förnedrad och till synes förintad. Men djupt inom sig äger han en tro på att Gud ur lidandet kan låta något nytt växa fram. Bibelns påskberättelse ger oss en glimt av vad detta nya innebar för människorna kring Jesus. Vad innebär det för oss? Filmen Schindlers lista, kallad 90-talets viktigaste film, handlar om tysken Schindler som genom att göra upp en förteckning på sina judiska arbetare lyckas rädda dem från förintelsen. Schindler var inget 'helgon'. Han var en verklig människa som av någon anledning beslutat sig för att rädda så många han kunde. Tre dagar i Jerusalem i början på 30-talet av vår tideräkning ger oss en glimt av en annan lista som inte berör ett fåtal, utan "hela världen". Gud vill hjälpa oss att bli verkliga människor. Han ger oss alltid en chans till. Han vill göra oss till människor som accepterar livet som det är men också ser Guds möjligheter. I lidandets svarta mull ligger fröet till ett nytt liv. Också när vi inte alls orkar tro det. Låt oss denna påsk gå till Jerusalem för att möta de
verkliga människorna...för att möta varandra...för att möta Jesus...
Bibelbruk och -missbruk av Antti Marjanen Enligt en färsk opinionsundersökning har bibelläsningen i Finland minskat märkbart under de två senaste åren. Den här informationen kom som en överraskning, åtminstone för mig. För att par år sen publicerades ju en ny, mera lättläst finsk översättning, som också länge ståtade på toppen av bokhandlarnas försäljningslistor. Eftersom den senaste svenska översättningen av Nya Testamentet inte heller är gammal, kunde man tänka sig att Bibeln skulle intressera Finlands folk, om än bara av nyfikenhet. Det har ändå inte blivit så. Opinionsundersökningen har gjorts av de bästa experterna. Därför torde den inte innehålla stora statistiska misstag. Man måste väl acceptera att Bibeln nog skaffas eftersom den hör till möblemanget men brukas knappast. Det är symptomatiskt för situationen i dag att rent av sjuttio procent av dem som svarat i opinionsundersökningen inte ens hade bläddrat i den nya översättningen av den finska Bibeln. Det är synd, eftersom den mera flytande översättningen skulle kunna öppna helt nya dimensioner i Bibelns värld. På sistone har jag inte endast funderat på hur mycket man läser Bibeln utan också på hur man läser den. Det är klart, att Bibeln kan studeras från många perspektiv. Några tycker att den är ett religiöst och historiskt dokument som erbjuder dem en unik insikt i människornas religiösa liv och historia i Främre Orienten under mera än ett tusen år. Några andra betraktar den som en gudomlig sanning som ger människan material för att forma sin personliga tro. För några är den en inspirationskälla som förser människan med vägkost så att hon kan möta livets utmaningar. Några tänker att den är en rik samling av vittnesbörd om människans religiösa sökande inom Israels Jahve-religion och den spirande kristendomen. Till dessa vittnesbörd kan man knyta sitt eget, om man så vill. Alla dessa olika sätt att närma sig Bibeln behöver inte ens utesluta varandra. Att förena olika sätt att nalkas Bibeln eller att åtminstone vara medveten om dem, bara berikar användningen av Bibeln. Gemensamt för alla nämnda granskningssätt är, att Bibeln på något sätt är viktig. I själva verket öppnar mycket få sådana människor Bibeln, som i första hand polemiskt vill understryka dess ringa värde. När jag tänker på de problem som hör ihop med användningen av Bibeln idag, så stör mig denna grupp människor inte nämnvärt. Den växande likgiltiga majoriteten inger dock en större oro. Till all lycka är likgiltighet inte en bestående mänsklig egenskap utan man kan påverka den. Den mest oroingivande användningen av Bibeln är en sådan, där man inte förstår att när författarna till Bibeln framställer sitt religiösa budskap och etiska utmaningar, gör de det på sin egen tids språk, beroende av sin egen tids världsbild, sin kultur, sina värden och seder. Om vi flyttar deras budskap som sådant direkt till vår tid, kan det hända att vi förkunnar och förverkligar Bibelns bokstav men inte dess anda. En rätt användning av Bibeln utmanar oss till en förståelseprocess där betydelsen av det vi läser och förkunnar måste försöka finnas ständigt på nytt i nya situationer. Det här är inte lätt, men nödvändigt. Förstås måste vi dock hela tiden minnas att inte bara anpassa texten till våra egna värden och tankar. Bibelns texter ifrågasätter ju ofta existerande värden och åsikter, inte bara den omkringliggande världens, utan också Guds folks. Det är inte heller rätt att man förkastar somliga åsikter i Bibeln som kulturbundna, därför att man tycker att de är föråldrade, men häller fast vid andra motsvarande, därför att de passar in i ens eget tankesätt. Om man t.ex. tycker att NT:s godkännande attityd mot slaveriet inte mera kan accepteras, måste man väl i ärlighetens namn fråga sig om man bokstavligt kan följa Första Korinthierbrevets och Pastoralbrevens undervisning om kvinnans ställning i församlingen (1 Kor 14:33-35; 1 Tim 2:11-15). Till sist vill jag betona att bibeltolkning inte bara är en syssla som hör till invigda specialister. Som utgångspunkt räcker det med innantilläsningsförmåga, sunt förnuft och ett öppet sinne. Dessutom kan vi förbereda oss på att när vi har granskat texten litet grundligare, visar det sig att dess budskap är annorlunda än vi tänkt. Därför behöver vi också ett ödmjukt sinnelag.
Runar Högberg funderar
över att vara
Jag skulle kunna försöka att i stora drag beskriva hur annorlunda Brasilien är än Finland och placera mig någonstans mittemellan. För det första så tror jag inte att detta att vara missionärsbarn, flytta, pendla mellan olika vanor, olika kulturer, olika folk kan förklaras så att man ens kunde få en någorlunda bra bild av det hela, desto mindre kan man som "icke-missionärsbarn" förstå hur det är. När man tänker på det känns det skönt att Gud förstår. Att begränsa sig till ord för att ge några enstaka perspektiv på hur det har varit för en själv är svårt men man vill ju alltid försöka. Jämfört med mina föräldrar (Samuel & Karolin) har vi barn (Wincent, jag, Susanna och Andreas) som missionärsbarn en annorlunda bild av vad både Brasilien och Finland är. Att flytta till Brasilien som vuxen och se de hela med nordiska ögon är annorlunda än att växa upp i Brasilien. Det är väldigt överdrivet att säga att först när vi flyttade "varaktigt" till Finland så fick jag problem med att vara missionärsbarn, men det ligger mycket i det. Som uppvuxen i Brasilien till 15-års ålder var jag inte alls annorlunda än andra brasilianare, jag kunde språket som vem annan som helst och levde ungefär lika som en så att säga äkta brasilianare lever. Folk blev till och med förvånade när jag berättade att jag var utlänning. Där i Brasilien kände jag mig som en av dem trots mina olikheter. Finland är ganska "enfärgat" när det gäller kulturen, speciellt om man jämför med Brasilien och jag tror att detta bidrog mycket till att jag då under de första åren här i Finland upplevde att jag inte var av samma färg som de övriga här i landet. Trots alla de gånger som vi som missionärsfamilj var på "hemmasemester" så fick jag ändå en kulturchock när jag kom till Finland. Det är mycket som kretsar kring ens huvud under en sådan situation och jag måste säga att då var det väldigt jobbigt. Rotlös eller hemlös är ord som jag enligt andra ofta fått rama in mig i, men som jag ser det, så finns det inte något behov i mig av att höra till endast ett speciellt land och kultur. Jag har alltid varit hemma där jag och min familj har varit och mina rötter är kanske bara lite mera utspridda än vanligt. Mitt hemland är två länder och efter som Brasilien är en blandning av en massa kulturer så är min kultur en blandning av en blandad kultur och finska kulturen. Trots att jag har växt upp nästan bara i Brasilien är jag idag efter att ha bott här i Finland i 6 år mycket mera en finländare med brasilianska inslag än en brasilianare med finländska inslag. Man är ganska ensam om det som man upplevt och man saknar ofta de där kompisarna som man alltid känt och varit med, sådana var det svårt att få p.g.a. allt flyttande. Flyttandet har också lett till att vi som familj har varit väldigt beroende av varandra och på det viset knutit starka band oss emellan. På något sätt så ser man det som är bra och dåligt i Finland och det som är bra och dåligt i Brasilien samtidigt som man önskar att man kunde blanda båda sorterna för att få "idealet". Snabbt inser man att man inte kan göra något åt saken. Det som är positivt i det ena landet saknar man när man är borta i det andra landet och vice versa. Att känna till två olika länder, kulturer och folk till den grad som jag som missionärsbarn har fått göra genom att vara en del av dem är något som berikar en mycket. Jag önskar alla kunde få uppleva det.
|
Presidentvalet,
installationen och efterdiskussionerna börjar småningom vara överstökade
och republiken kan lugnt återvända till att glömma alla löften om
förändring som getts. För att citera G.B. Shaw "Vi lär oss av historien
att vi ingenting lär oss av historien". I ett annat presidentval i ett
mycket större land gick utmanaren i presidentvalet ut med budskapet
"There have to be a CHANGE" - Det måste ske en förändring, med betoning
på förändring. Han blev sedermera vald till USA:s president.
Jaa
... berätta hur det har varit att vara missionärsbarn...