Skillnaden 1/1994

"Behovet av en nygestaltning av församlingens fysiska miljö"

Vid församlingens årsmöte presenterade jag ett förslag till en genomgripande renovering av utrymmena i Betel. Uppgiftens primära behov var att undersöka potentialen, dvs vilka möjligheter finns i vår nuvarande lokal för olika aktiviteter och behov, samt genom gestaltning och artikulering göra lokalen funktionell i alla avseenden.

Inom äldstekåren har de senaste åren funnits en vilja och strävan till att skapa helheter av församlingens gudstjänstfirande, tex utveckla samverkan mellan ordet och musiken. Även verksamheten utöver gudstjänsten har utvecklats, anpassats efter de ständigt nya behov och utmaningar en levande församling ställs inför. Bordsgemenskapen och utnyttjande av lilla-salen har vuxit i och med kaffeserveringar samt regelbundet återkomna festmåltider.

Man kan också tala om en medvetenhet i församlingen, som ett direkt resultat av enträget och målmedvetet arbete under en längre tid. Ökad medvetenhet, som föregås av "andligt uppvaknande", leder till ett behov av manifestation (jmf dopet). I historien finns otaliga exempel på folkslag, nationer och härskare som i takt med en ökad medvetenhet, uppvaknande manifesterar sin existens, särart, religion i olika byggnadsverk, konstverk etc. Ökad medvetenhet är i sig ingenting, om den inte konkretiseras, blir kött som Johannes skriver.

Omgivningen, rummet påverkar oss och vi i vår tur påverkar den miljö vi lever i, genom att vi tar den i besittning. Arkitekturhistorikern Christian Norberg-Schulz säger: "människan är en del av världen, för att trivas bör hon hela tiden konkretisera sin tillvaro, göra den meningsfull".

De medeltida konstnärerna arbetade under devisen "soli dei Gloria", Gud allena äran. Människan kan sist och slutligen inte äga det hon själv har skapat, allt tillhör Gud. "Konstens primära uppgift genom historien har varit att förklara det immateriella, dvs det andliga, det vi inte kan se med materia" säger Norberg-Schulz. Således är byggnaden, konstverket inte i sig materialistiska, utan materialet, formen, färgen är medel för att uttrycka en viss funktion, tex mätta sinnliga behov såsom känslor av öppenhet, slutenhet, inbjudande, tillsluten, frid, gudomlig närvaro, väcka olika associationer osv...

Det centrala i min vision är ett sk "gesamtkunstwerk", dvs en samordning av olika storheter; konstruktion, rum, bild, musik, samt ordet till en helhet, enhet. Gudstjänsten och övriga den verksamheten består förutom sång, predikan, mötesdeltagare även av rummet. Det handlar om en växelverkan som föds mellan ande och materia, mellan rummet och människor, mellan rummet och musik, mellan rummet och ordet, predikan. Alla dessa storheter bör förenas, stråla samman i ett gemensamt uttryck för vår gudslängtan, gudstillhörighet.

Vår församlingslokal kan och bör bli inbjudande, ha en officiell prägel, ge möjlighet till ett tyst stillsamt möte med Gud, för att nästa gång fyllas med glädje, musik och lovsång. Något tillspetsat, det vi satsar i tid, arbetskraft och resurser på församlingens fysiska miljö är en fråga om liv och död.

Anders Höglund

UTSIKT INÅT GÅRDEN

Kansliet i Betel har utsikt inåt gården. Utan att vara speciellt nyfiken eller känna sig som en fönstertittare ser man en hel del i fönstren på motsatta sidan och på gården. Kontoret rakt mittemot har sitt kök åt mitt håll, där rör sig mest kvinnor som kokar kaffe och grejar. Nån äter ibland en lättyoghurt till lunch andra halsar Coca-Cola rakt ur flaskan så det står härliga till. De få män som besöker köket hämtar kanske en färdigt ifylld kaffetermos till nå't viktigt sammanträde. Rummet bredvid köket är ett förråd. Där uppbevaras läsklagret, samt inför fester och vidlyftigare representation öl och vin. Det rummet är för det mesta stängt och mörkt, en mansperson är inne då och då för att kolla kylen, flytta några tombackar och dricka lite läsk. Han verkar trivas med att dra sig bort från den officiella rollen som ekonom eller revisor och vara "lagermikko" ett litet tag. Kvinnorna i köket är alltid mera stressade och ser inte så belåtna ut. Jag undrar vad de ser i våra fönster ?

Hemma på Oksanengatan har vi också utsikt mot gården. När vi flyttade in fick vi se en liten och ynklig, men vackert snötäckt julgran med ljus i på gården. Den blev vår gran på en gång eftersom vi inte hade nån egen. Annars ser man sällan folk på dehär gårdarna, mest duvor, en och annan snöskottande traktor, och mänskor på väg till eller från "roskisarna". Under valvakan var det ljust i rätt så många fönster, nästan lika upplyst som på nyårsnatten. Av de hundratals raketer som avfyrades då kom två så högt att de syntes på gårdssidan. Dem njöt vi alldeles speciellt av.

Vad ser andra mänskor på vår mänskliga bakgård ? Jag tror att om vi själva har tittat lite på vår egen bakgård och sett de överfulla roskisarna utan att försöka täcka över dem, då har vi också lättare att se med förståelse och överseende på andras baksidor. Ser vi oss själva i "bakgårdsperspektiv" lite oftare hinner vi inte putsa och polera fasaden onödigt mycket heller. Dessutom lär vi känna oss själva bättre - känn dig själv sade redan Sokrates - vi blir sannare. Jesus sade "Jag är vägen, sanningen och livet." För honom behöver vi inte skyla över vår inte så snygga bakgård, däremot kan vi få hjälp med att städa upp den och gå igenom saker som vi sopat under mattan, bli oss själva. "... sanningen och livet."

av Sam Pettersson

MÅ GUD VÄLSIGNA SYDAFRIKA

Nkosi sikele Afrika, klingar ut när vi sakta går ut ur St Cyprian's Anglican Church i Sharpsville. Vi är några ur en delegation från kyrkornas världsråds centralkommittémöte som är på besök i några sk townships, dvs bosättningar för den svarta befolkningen kring Johannesburg. Ett stenkast från kyrkan står vi plötsligt och lyssnar på en ögonvittnesskildring om hur den vita polisen sköt ner 69 människor den 21 mars 1960. Vi ser gravarna med det historiska datumet ingraverat.

- Här är våra martyrer begravda, säger pastorn som guidar oss i området. 

Jag står tyst och låter gravstenarna tala. Nyss firade vi gudstjänst med ett sjungande folk, ett folk vars sånger gråter, vars blod och tårar och böner offrats i kampen mot synd och orättfärdighet. Det har varit en lång kamp och ofta en hopplös kamp, men nu äntligen efter så många mörka år, börjar hoppet ta form.

- Vi för en mycket aktiv kampanj för att få folk att rösta i valet 27 april. Det är viktigt att alla får vara med och ge sin röst för ett icke rasistiskt, mångkulturellt och demokratiskt Sydafrika. Många har stora förväntningar på vad som kommer att hända efter valet, men vi vill inte att människor ska ha orealistiska förväntningar. Då kan besvikelsen bli stor med nya våldsdåd som följd.

Pastorn som berättar för oss om situationen låter inte som tv-predikanten jag sett. De talar båda om synd och befrielse, om evangeliets goda nyheter, men innebörden och slutresultatet skiljer sig från varandra. I Sharpsville, Boipatong, Soveto och andra townships får evangeliet mycket påtagliga följder. Det aktiverar, det inger hopp, det befriar.

- Man ska inte blanda ihop tro och politik, är en vanlig åsikt i de vita kyrkorna.

Kyrkornas världsråd med sitt program för att bekämpa rasismen i Sydafrika bestämde sig i ett tidigt skede att tron på Jesus Kristus som befriare och förlossare förpliktigar kyrkor över hela världen att klart ta ställning mot den religiöst inspirerade rasåtskillningspolitik som den sydafrikanska regeringen bedrivit.

- Tack för vad ni gjort för oss. Tack för att ni inte övergav oss under de mörka åren, utan stödde oss och ingav oss hopp.

Leendena och handskakningarna talar sitt tydliga språk. Vi, som för första gången befinner oss i Sydafrika, får plötsligt ta emot tacksamheten över vad de kristna kyrkorna gjort har. I bussen på vägen till konferenscentret lyssnar jag på metropoliten Ibrahim från den syrisk-ortodoxa kyrkan som samtalar med Joseph Teatea, biskop i en alldeles nygrundad kyrka här. De kommer från helt skilda världar både geografiskt och religiöst sett. Nu förenas de i glädjen över att hoppet om en ny framtid kommit till Sydafrika. Jag småler för mig själv och tittar ut genom bussfönstret på ett landskap som inbjudande breder ut sig framför mig.

Jani Edström
rapporterar från
Sydafrika