|
Skillnaden 6/1993 |
|
|
En julbetraktelse En tonårsflicka blir med barn, hon är förlovad. Folk pratar bakom ryggen på henne "Titta på den slynan ingen skam i kroppen har de nuförtiden, ungdomen". "Där går hon med sin mage i vädret, så går det när man har för bråttom." Hon bryr sig inte så mycket längre, inte efter att han sa att han älskar henne och vill ha henne vad som än har hänt. Han kan naturligtvis inte förstå det som hon själv knappt kan fatta. Gravid utan att... ja det är helt ofattbart. Hon har varit ängslig - visst har hon det - det är inget att förneka trots att det som hände då i drömmen, eller vad det nu var, dendär natten verkar va' sant. Visst känns det jobbigt och otryggt inför allt som kommer att hända i framtiden, resan, förlossningen och allt. Men småningom har hon börjat lita och förtrösta på att saker och ting ändå är i någon annans hand, leds av någon annans vilja. Efter besöket hos sin kusin som nyss fått en pojke stärktes hon i den tron. Tänk att hon som kunde vara hennes mamma eller t.o.m. mormor blev med barn. Att karlar kanske kunde... men att en kvinna som är så gammal... - Nej, det är faktiskt ett rent under det med. Han skall komma ned till oss från höjden, en soluppgång för dem
som är i mörkret, och i dödens skugga, och styra våra fötter in på
fredens väg. Nu har de bott i kappsäck som flyktingar i flere månader. Vilka snälla mänskor det ändå fanns som ville hjälpa dem, först att fly och sen att undgå upptäckt och förvisning dit de kom. Tänk att ett hjärta kan blöda också för människor av ett annat folk och religon. Hon som hade trott att de inte skulle få så mycket som en torr brödkant ens en gång. Livet som flykting blir ändå ibland outhärdligt, längtan efter de nära och kära, ovissheten om när det blir uppbrott, otryggheten och sysslolösheten. Sysslolösheten ja - den känns kanske inte på samma sätt för henne som har pojken att sköta om och så... men för honom som är van att arbeta med händerna slår den säkert hårdare. Att dessutom bli kallad för en lat flykting som lever på andras bekostnad, utan att ens få en rejäl chans känns ju oerhört förnedrande. Hon har hört om flera karlar som inte orkat med alla trakasserierna utan tagit livet av sig. Men visst - de mår efter omständigheterna väl och hoppas på att snart kunna flytta hem, gifta sig och komma igång med snickeriet igen. Men på nå't sätt känns det ändå som om livet inte kommer att bli riktigt "normalt" igen efter allt som hände dendär natten när han blev född... Ett sorts oförklarligt svårmod fyller hennes sinne mitt i glädjen när hon ser in i sitt barns klara ögon. Vad ska det bli av honom? - Det är nånting... Medan hon ammar barnet slumrar hon till, trött efter en lång dag. Hon drömmer oroligt om nånting som liknar tre par korslagda stickor eller käppar och vaknar kallsvettig. Pojken sover på hennes arm och hon lägger honom ömt i hans vrå innan hon går ut till sin man vid elden. Sam Pettersson
Tillbakablick Innan Astrid och jag lämnade Helsingfors bad mig Rolf Eriksson att skriva något för Skillnaden om vår tid i Betel och i huvudstaden. Efter några månader i Jakobstad har väl perspektivet på de sju åren i Helsingfors fått klarare konturer. Först och främst skulle jag vilja säga att tiden i Helsingfors inte var någon olyckshändelse. Vi upplever den som planerad från "högre ort". Många av våra förväntningar och målsättningar infriades aldrig, men vi kan dock se en mening med vårt varande här. Vi mötte mycken vänlighet och kärlek trots att vi var något av "utbölingar". Vi märker ibland ganska påtagligt, att mycket av oss dröjer kvar där och våra tankar och förböner följer er som vi delade så mycket med under de sju åren. Ibland kommer vi på oss med att tänka på samma personer, och genom våra familjekontakter är vi ju informerade om hur ni har det. På så vis är vi alltjämt en del av er, och vi har ju fortfarande vårt medlemskap kvar i församlingen. För mig personligen var tiden i Helsingfors en lärorik tid. De speciella svårigheter men också utmaningar som församlingen möter var jag ganska främmande för. De geografiska avstånden mellan medlemmarna, språksituationen - som begränsar församlingens inflytande, och den ofördelaktiga åldersstrukturen i medlemskåren var negativa iakttagelser som jag ganska snart upptäckte. Bland det mest positiva är församlingslojaliteten, hängivenheten och offerviljan speciellt bland de äldre medlemmarna, som jag erfor. Jag hoppas att den värmande kärlek och vänliga atmosfär som räckte alla åren inte skall avta i Betel utan växa sig ännu starkare. Jag tror att den öppnare attityd som växer fram bland de yngre i församlingen tillförsäkrar församlingen en fortsatt livsfunktion och framtidsuppgift i huvudstadsregionen. Med önskan om en riktigt God Jul och ett välsignelserikt Herrens År 1994. Edra tillgivna
Församlingens pastor under krigsåren, Folke Thorell, gick ur tiden efter en tids sjukdom denna höst. En omtyckt talare och bibelärare, som främst verkade inom Örebromissionen, har gått bort.
Under 60- och 70-talen fungerade han som resepredikant och föredragshållare förutom att han innehade förtroendeuppdrag inom Örebromissionen. Här i Betel finns förutom levande minnen bland de äldre medlemmarna också minnen iform av hans digra litterära produktion. Här följer endel personliga intryck och upplevelser av några församlingsmedlemmar ifrån den tiden. Folke Thorells tid som pastor i vår församling präglades av stor
omsorg om medlemmarnas andliga utveckling. Han höll flere bibelskolor
för ungdomen, där ock så många av våra äldre medlemmar deltog. Vi fick
undervisning i ämnen som bibelböckernas tillkomst, biblisk troslära,
Bibelns grundsanningar, dessutom förekom skriftliga övningar.
Inspirerande för oss var att vänner som inte tillhörde församlingen
visade sitt intresse och kom med på de olika lektionerna. Bland dessa
var min matematiklärare från Svenska Flicklycéet, vilket gladde mig. Ethel Thorell
Under efterkrigstiden bodde jag i Esbo tillsammans med min syster och vår gamla pappa. En kväll när vi kom hem från våra tjänster berättade pappa att en fin rikssvensk herreman frågat honom om vägen till en av församlingens medlemmar, Lisi Petas. Vi förstod genast att det var pastor Thorell som gick på hembesök. Samma kväll kom båda två hem till oss. Vi höll på att äta vår kvällsmat, och helt naturligt inbjöd vi dem att dela vår enkla måltid. I Esbo öppnade också församlingen utpostverksamhet under denna tid. Första mötet hölls i Martagården den 6 september 1945 och samlade 89 personer. Under 29 år var jag anställd hos fotoateljé Bögelund. Vid många tillfällen ställde jag upp med min kamera. T.ex. när yngste sonen Thorell föddes här i Helsingfors, fick jag strax efter hemkomsten föreviga det lilla knytet. Jag blev kallad familjen Thorells hovfotograf. Gurli Hoffman
Efter det första stora bombardemanget av Helsingfors i febrauri 1944 ringde pappa till pastorsfamiljen Thorell och inbjöd dem att bosätta sig hos oss i Domsby eftersom deras fönster sprängts av lufttrycket under nattens lopp. En lördagskväll tio dygn senare var Folke anmodad att hålla en aftonandakt i en stor villa i Alberga med evakuerade, både äldre och yngre. Folke bad mig följa med från hemmet i Domsby. Han hade just inlett andakten när någon kom in genom dörren och talade om att lysbomber fällts som gjorde den mörka kvällen ljus, samtidigt kom flygalarmet. Mötet kunde inte hållas. Föreståndarinnan uppmanade oss unga att nästa gång det blev tyst springa över ett fält till skogsbrynet där det fanns en gammal krutkällare från 1918 med starkt tak. En ljusstrimma i marknivå skulle visa oss vägen. Halvvägs över fältet tändes plötsligt nya lysbomber, som singlade ner som stora kristallkronor. Samtidigt kom jaktplanen som dök över oss som sprang för livet. Kulorna slog i trädstammarna. Jag flög omkull, så Folke trodde att jag var träffad, men det var ett dike. Upp igen i den djupa snön och så såg vi strimman, som ledde oss till "skyddsrummet", dit ortsbefolkningen redan hunnit. Smala plankor utgjorde sittplatser. Istappar i taket, någon värme fanns ej. Där satt vi och frös från klockan 7 på kvällen till klockan 7 på morgonen när frisignalen äntligen ljöd. En äldre medlem som bodde nära Alberga station bjöd Folke och mig till sig på het mjölk, innan vi fick börja vandringen på järnvägsbanan (närmaste vägen) hemåt för mig, men Folke var övertygad att ett tåg nog stod på Grankulla station i väntan på klarsignal att få fortsätta in till stan. Mycket riktigt, när vi kom fram så stod "Åbokuriren" där och Folke kunde åka till söndagsförmiddagsmötet i Betel på Lilla Robertsgatan. Jag fortsatte till hemmet med hälsning till Lilly och lilla sonen Lars-Håkan och till de mina att ingenting ont hänt oss, men horisonten mot staden hade vi sett vara eldröd och vid ett tillfälle såg vi ett flygplan singla ner, som en fackla. Vi hade gläntat på "dörren" till vårt primitiva skyddsrum under nattens lopp. Några hade samlats i Betel denna mycket kalla söndagsförmiddag. Vid ett senare bombardemang åkte också församlingens fönster ut med oändliga glassplitter i kyrksalen. Denna söndagseftermiddag åkte pastorn ut till Mosabacka där ett utpostmöte hade pålysts. Klockan 9 på kvällen kom han hem till Domsby. Tog ett samtal till Svenska Morgonbladet i Stockholm och rapporterade om nattens händelser och om Guds stora beskydd. Därefter väntade dagens första måltid på församlingens föreståndare. Maj-Lis Johansson
ETT RESEMINNE FRÅN FOLKE THORELLS TID Medan kriget pågick var möjligheterna att resa ytterst begränsade. Efter fredsslutet kunde vi tänka på eventuella besök till andra orter. Stor var därför glädjen när vännerna Nämpnäs baptistförsamling inbjöd vår pastor med sångare att gästa dem några dagar. De kände till att det rådde stor matbrist i Helsingfors och de ville på detta sätt uppmuntra oss. Med Folke Thorell i spetsen anträdde vi den långa tågresan till Österbotten. Tågtrafiken löpte oregelbundet och vi kom inte längre än till Seinäjoki, där vi måste övernatta. Vårt nattkvarter fick vi i en liten finsk Vapaakirkko (Missionskyrkan). Min goda vän Majken och jag klev upp på läktaren och bäddade åt oss där. När äntligen tystnaden hade lagt sig över vår muntra skara somnade vi gott på vårt hårda läger. Tidigt följande morgon väcktes vi av vacker sång, nedanför läktaren stod hela skaran anförda av Folke och sekonderade av Anna Malmqvist, vår "grand old lady". "Nattens skuggor sakta vika, morgonstjärnan ljuvligt ler. .." tonade stämningsfullt i den tidiga morgonen. - Vilken fin väckning ! Efter flere timmars väntan kunde vi äntligen fortsätta vår resa. I Nämpnäs blev vi mottagna med stor gästvänlighet. Mötena i kapellet besöktes flitigt både av medlemmar och ortsbor, intresset var stort att få lyssna till Helsingfors-pastorn och hans sångarskara. Mellan mötena undfägnade de duktiga Nämpnäsflickorna oss med god och närande mat, bl.a fick vi fläsksås till potatisen och mustig köttsoppa. Detta var verkliga delikatesser för oss som hemma måste leva med ytterst knappa matransoner. Dagarna rann iväg alltför fort, tacksamheten kände inga gränser när vi tog farväl av våra vänner och återvände hem till arbetsuppgifterna och församlingen. Ethel Thorell
|
Folke
Thorell flyttade 1943 mitt under brinnande krig hit till Helsingfors och
stannade här i sex år. Hans arbete och engagemang för Örebromissionens
hjälpverksamhet bland krigsdrabbade var stort och uppskattat. Hans
teologiska specialinriktning var eskatologin (dvs. de yttersta tiderna)
och hans kunskaper i grekiska, latin och hebreiska gav naturligtvis
extra tyngd åt hans förkunnelse.