Skillnaden 5/1993

En ny arbetsplats är alltid en utmaning och de första månanderna en spännande och turbulent tid. Min erfarenhet av arbetsplatser är inte alltför stor men jag antar att det är på dethär sättet på de flesta arbeten. De två första månaderna har formligen flugit iväg och man undrar om inte klockan gått för fort. En stor del av de idéer och tankar jag hade innan jag började har inte alls kommit upp till ytan ännu, och väl är det. Jag vill hellre gå ut som en maratonlöpare än som en 100 - meters löpare, hellre springa eller gå i takt med mina medsystrar och bröder än befinna mig ensam i mitt eget (om?)lopp.

Risken med en arbetsuppgift i en församling är ju egentligen inte att man inte får upp farten utan att man inte hinner stanna upp och tanka emellanåt. Detta gäller väl i hög utsträckning alla i aktiv arbetsför ålder oberoende av arbetsuppgift. Men "...bli stilla och besinna att Herren är Gud". Den uppmaningen blir desto viktigare att ta på allvar i en församlingstjänst. 

Därför upplever jag onsdagens bibelstudier och bön som ett mycket viktigt andningshål mitt i veckans vimmel. Därför blir också lördagens och söndagens samlingar ett Gudsmöte, när jag kan besinna att den Gud som är församlingens huvud - Jesus Kristus - verkligen är Gud.

Jag upplever det ibland som en stor nåd att få vara så aktivt med i en församlings liv och på heltid (hinna?) kunna engagera sig i allt det som är aktuellt, det som sker, men samtidigt fördjupa kontakten med den vars namn är, Jag Är - Jahweh -.

Denhär församlingen är, upplever jag, rik i många avseenden, låt oss besinna vem som är alla goda gåvors givare och flöda över av denna rikedom för vår, världens och Guds skull. 

Sam Pettersson

Morgonkylans höstfrostiga hand mötte mig när jag kom ut på trappan. Jag kände inte kylan, jag var redan kall - inifrån.

Jag var på väg in mot staden, men kände att jag stod stilla. Höll på att förlora mina känslor, min förmåga att reagera. Likgiltigheten hade börjat sprida sig som mjölksyra i själen. Skulle jag orka ända fram? Jag visste inte. Tvivlet tornade upp sig som svarta fåglar vid horisonten.

Tog fram boken jag ryckt till mig när jag störtade ut för att hinna till bussen. En samling dikter av Tranströmmer. Orden arbetade sig målmedvetet fram genom skaran av morgontrötta passagerare tills de nådde mitt medvetande. Ett par rader lösgjorde sig och satte sig utmanande i centrum av mitt synfält.

Det finns en som är god
det finns en som kan se allt utan att hata

Morgonens nyhetsrealism kämpar med orden om hopp.

Inget fredsavtal i Bosnien, fortsatt dödande. Jordbävning i Indien, tiotusentals offer. Giftdumpningar i Östersjön, tonvis med senapsgas väntar på att befria sig från rostiga behållare.

Ändå en som är god.

En som är Gud.

Jag gråter.

Livet har hunnit i fatt mig.

Ingegerd har resat till Tanzania

- Mission betyder att ge. Orden kommer från Rafael Edström i samband med den avskedsgudstjänst som hölls för Ingegerd Nygård den 26 september. Följande dag reste Ingegerd ut till Nyamahanga missionsstation i Biharamulo, Tanzania. På gudstjänsten talade också Mikael Lidman från baptistmissionen och Lena Lindroth från pingstmissionen.

- För mig känns begreppet missionär främmande, medger Ingegerd i en intervju. Vi är ju missionärer var vi än är. Jag ser detta som en förmån, en gudstjänst. Det är tredje gången Ingegerd åker till Tanzania. Där emellan har hon bott i Ingå och haft sin arbetsplats som sjukskötare på bl. a. Ekåsens mentalsjukhus i Ekenäs.

Den kommande arbetsperioden på tre år i Tanzania blir tuff. Till Ingegerds uppgifter hör att fungera som ansvarig för dispensärerna och ha hand om de administrativa uppgifterna. Den bortfallna barnsköterskeutbildningen ska med hjälp av Ingegerd återupptas.

- Meningen är att öka självförsörjningsgraden, förklarar Ingegerd. Det är folket självt som ska arbeta, vi är mest till som bakgrundsfigurer. På missionsstationen arbetar förutom Ingegerd två andra europeer.

Vad är då Ingerds förväntningar inför detta uppdrag?
- Jag vill lita på att Gud följer mig. Jag hoppas kunna förstå mina arbetsuppgifter och också kunna ge över dem åt de anställda. Det är en konst att kunna avstå från sin uppgift och också få någon annan att ta över den. Huvudssaken är att arbetet blir gjort, resonerar Ingegerd. Det är också oerhört viktigt att minnas att mitt mönster inte alltid gäller på samma sätt i denna annorlunda kultur.

Att Ingegerd åker ut till pingstvännernas missionsfält kräver kanske en begrundan.
- Lånar vi nu ut Ingegerd åt pingstvännerna? Mikael Lidman tar upp frågan i sitt tal på söndagens gudstjänst. Nej, vi kan inte låna ut det som är Jesu egendom, förklarar han sedan. Det är i stället frågan om ett samarbete.

Vår församling stöder Ingegerd ekonomiskt med en summa månatligen.
(jh)

Jani Edström raporterar från sin resa till Balkan

Det första intrycket som når mig när vi kommer till Zagreb är frånvaron av krig. Men bara ett femtiotal kilometer sydost, nära staden Sisak, finns en frontlinje. Där träffar jag Josip Mikulic, baptist och en av cheferna för det statliga oljebolaget. Han är också koordinator för hjälporganisationen Moi Bliznij. (Min nästa), som verkar i området. Genom sitt arbete inom denna organisation har baptister och andra minoritetssamfund vunnit respekt bland Kroatiens befolkning. Kriget har gjort att kyrkorna har närmat sig varandra. Att hjälpa utan att fråga om folk- eller kyrkotillhörighet skapar förtroende. Det finns det mycket litet av efter krigsutbrottet våren 1991.

Ändå känner jag inte av något hat hos de människor jag träffar. Bara sorg och uppgivenhet. Och en oförmåga att fatta att grannar och vänner nu finns på den serbiska sidan av frontlinjen. Plötsligt var de borta. Istället kom soldaterna. Ute i byarna finns ruinhögarna kvar som en påminnelse. Bron över floden Kupa är sprängd. Vid båda sidorna finns nu FN-soldater för att bevaka situationen. Någon fred finns det inte att övervaka ännu. Bara status quo. Det räcker för byborna i Zimunjik. De finns där varje dag och tar hand om vinodlingar och djur.

I Bosnien är läget oklart. Ingen tycks veta något. Allt förändras dag till dag. Alla slåss mot alla. Ingen går längre fri från krigsförbrytelser av grövsta slag. När överskrids gränsen för vad man gör mot andra? Att döda på avstånd är en sak. Man ser inte fienden dö. Att stympa, våldta och tortera är en annan sak. Någonting har gått sönder hos de mänskor som gör sådant. Någonting brister hos de överlevande som tvingats se på. Plötsligt känns allt så overkligt. Ändå har jag träffat dem. De som vägrar att ge upp och ger livet en chans att gå vidare.

Jag ber. Herre förbarma dig. Herre förbarma dig. Herre förbarma dig.