|
Skillnaden 4/1993 |
|
"Om detta hopp Öppenhet är ett av vår tids lösenord. Att vara öppen har blivit en dygd, en dygd som i värsta fall kan leda till kaos, en öppenhet till döds. Att vara öppen är inte nödvandigtvis detsamma som att vara konturlös utan en klar övertygelse. Jesus Kristus levde sant, ärligt och öppet, men han var varken konturlös eller utan övertygelse. Det ar alltså möjligt att leva med bibehållen öppenhet och klar övertygelse. Men det är svårt. Det är svårt att leva med spänningen mellan det man vet och det man hoppas, det är svårt att leva i tro. En risk är att öppenheten förkväver sanningen, allt blir relativt. Bli salig på din egen tro. Lika svårt är det att låta vittnesbördet vara vittnesbörd, utan att det hotar medmänniskans integritet. Moralism och lagiskhet förkväver, men ett kärleksfullt vittnesbörd om sanningen bygger upp. Om vi vill följa Kristus blir vi inte utsända till att göra annat än att vittna om sanningen och låta sanningen forma våra liv. Sedan är det Andens uppgift att övertyga oss och andra om sanningen så att den kan fylla våra liv. Ett liv i ande och sanning är vad Gud vill ge alla människor. Bibeln innehåller berättelsen om Sanningen och Kärleken, Jesus Kristus gör anspråk på att personifiera sanningen och livet. Det är vår tro. Tron behöver inte och kan inte bevisas. Men den kan ge oss den trygghet vi behöver i en tid när livet riskerar att kvävas antingen av kaotisk öppenhet eller kärlekslös moralism.
Jag gick ut
Det har varit ett mycket givande och lärorikt år. Arbetet har varit mycket mångsidigt och inspirerande. Det var delvis ganska annorlunda än vad jag hade trott. Jag trodde att när jag är medlem i församlingen, så känner jag till min församling och vet hur allt fungerar. Så är det dock inte kan jag försäkra er. Det är bara en liten del av allt som hör till församlingsarbetet som syns på de olika samlingarna och som man som medlem blir inkopplad i. Och fast man arbetar i för samlingen vet man inte alla gånger vilken verkan ens arbete har. Arbetet kan bära frukt långsamt så att det är först nå gon annan som skördar det man sått. Just därför är ett år en väldigt kort tid för att arbeta i församlingen. Det är ganska otacksamt att sluta just då man har hunnit komma i gång med arbetet, men har inte hunnit utveckla det vidare och följa upp det. På ett sätt känns det onaturligt att sluta nu. Jag tycker att jag har flera idéer kvar att förverkliga antingen som aktiv medlem elller anställd i församlingen. P.g.a min utbildning har jag haft en socialarbetarapproach till mitt arbete. Såsom en socialarbetare ser individen som en del av ett större sammanhang, har grunden till mitt arbete varit synen på att församlingen är en del av samhället. Jag har strävat efter att söka kanaler ut till samhället samt öka beredskapen i församlingen att möta det. Det är alltså fråga om en tvåvägskommunikation, där vi påverkas av samhället och i vår tur påverkar vi det. Jag har provat att kombinera socialt arbete med arbete i församlingen genom att tillämpa principer och metoder för socialt arbete. Jag tycker att det har varit bäst att utgå ifrån det jag kan och behärskar. Det här innebär även att acceptera det man inte kan och vilka begränsningar det medför i arbetet. Min förhoppning är att jag under det gångna året skulle ha kunnat utmana till nytänkande i församlingen bl.a. angående hurdan en fungerande storstadsförsamling kunde vara och hur arbeta för människornas frälsning idag i Helsingfors. Staden lever och förändras ständigt, trenderna kommer och går i en ändlös händelsekedja. För församlingen gäller det att hänga med. Det kan bl.a. innebära att anställa samhällsvetare som församlingsarbetare. Det här verkar ju åtminstone vara fallet i vår församling där en samhällsvetare avlöser en annan nu i höst. Som socialarbetare är jag intresserad av människornas välmående. Som jag ser det är jag utbildad till att öka det sociala välmåendet i samhället. Det här tycker jag inte är så långt ifrån vad en församlings uppgift är. Om man tar evangeliet på allvar har det också sociala konsekvenser. Jag anser därmed det helt motiverat att en församling anställer människor också med andra utbildningar än de, som är traditionella i våra församlingar. Under det gångna året har jag således tagit mig friheter att forma mitt arbete utgående från mina egna intressen och velat bidra till att bygga upp församlingen med det jag har haft att ge. Det här har även inneburit att jag inte genomgående har tagit fasta på de arbetsuppgifter och -metoder, som kvinnliga anställda före mig haft i församlingen. Jag har både på gott och ont varit ovetande om dem p.g.a. uppväxten och arbetserfarenheten utanför församlingen. Jag hoppas på att de spänningar som under årets lopp ibland uppstått p.g.a det här skulle ha varit till församlingens bästa. Nu när jag slutar att arbeta i församlingen, åtminstone för den här gången, är jag mycket tacksam till församlingen för att jag fick förtroendet för att ha det här arbetet.Jag tackar för det gångna året, det stöd och den uppmuntran ni gett mig både i mitt arbete och personligen. Fast vi inte kommer att träffas så ofta under den kommande vintern, kan vi ändå ha omsorg om varandra på bästa tänkbara sätt genom att be för varandra. Gud vare med er! Mervi VÅR NYA FÖRSAMLINGSARBETARE PRESENTERAR SIG SAM PETTERSSON (29) kommer att efterträda Mervi Kuula som församlingsarbetare fr.o.m. 1 september. Skillnaden bad honom svara på några frågor om sig själv så att vi alla kan bekanta oss med honom en aning såhär i början av terminen.
- Musiken verkar m.a.o. ha betytt en hel
del för dig, eller hur? - Till sist, beskriv kort
din personlighet.
Tove Eriksson berättar om en resa till Namibia som hon har gjort i sommar. På förmiddagen den 27.7.-93 landade en jumbojet på Windhoeks flygfält. Med fanns en grupp på tio, en lärare, fyra nuvarande och fyra föredetta elever från Mattlidens gymnasium i Esbo samt en redaktör från rundradion. Windhoek är Namibias huvudstad och var en mellanetapp på vår resa. Målet för vår resa var en liten stad eller by i Owamboland, i norra Namibia, Ongwediva. Där har Mattliden en vänskola, Gabriel Taapopi Senior Selondari School (GTSSS). Dit kom vi på torsdag kväll (29.7), sent på kvällen efter att vi uträttat några ärenden i Windhoek. Meningen med vår resa var att personligen överlämna de pengar som eleverna i Mattliden under 2,5 dagsverken arbetat ihop för GT. Den som var ansvarig för projektet och som kommit på idén att överhuvudtaget ordna en resa var Ann-Mari Isaksson, en av våra reseledare och lärare i matematik i Mattliden. Med oss till GT hade vi förutom en del av pengarna (10 000 Fmk), en kassettbandspelare, en fotboll, en gitarr och sen vårt stora projekt, tre solspisar, två färdigt byggda och en i delar som vi skulle bygga tillsammans med eleverna i GT. GT är
en ganska stor skola med ca. 600 elever i årskurserna 8-12, som
motsvarar 8-9 i grundskolan och 1-3 i det finska gymnasiet. Eleverna var
allt mellan 13 och 27 år gamla. På lördagen var det fotbollsmatcher i grannskolan och vi var förståss där och hejade på GT. Vi hade specialeskort dit av några pojkar som fått i förtroendeuppdrag att ta hand om oss. På söndagen steg vi alla upp kl. 8 på morgonen för att gå till kyrkan. Det ville ingen missa. Vi gick till den kyrka som låg närmast skolan som vi trodde var den anglikanska kyrkan men som vi senare fick veta var den lutherska. Gudstjänsten började med sång, som också var det viktigaste. Jag tror att vi sjöng mycket fler än 10 sånger allsång, jag vet inte exakt för jag tappade räkningen. De hade en liten kör som också sjöng några sånger för den fullsatta lilla kyrkan. Emellanåt sa prästen någonting. Vi förstod ingenting av vad som sades för allt gick på donga utom bibeltexterna som var på engelska. Det var en varm stämning i kyrkan. Alla människor var glada och vänliga och det blev inte långtråkigt ens fast gudstjänsten räckte över tre timmar. De hade också gäster från en blindskola en bit från GT som sjöng några sånger för oss. Efter det blev det predikans tur som var över Joh. 15. Det var en av de få saker som jag förstod av vad som sades. Prästen var otrolig, han predikade lika mycket med gester som med ord. Otrolig entusiasm. Efter predikan välkomnade han oss på engelska till kyrkan och beklagade att vi inte förstod vad han sa, men att de var glada att vi var där.
Under veckan besökte vi finska missionärer i Onipa som är lutherska kyrkans centrum i Namibia. Vi deltog i skolundervisningen och hade under fritiden en jämn ström med gäster. På torsdagen när vi byggde vidare på spisen och kom så långt att vi kunde måla den blev det strömavbrott, det är inte så ovanligt. Vi hade två strömavbrott och två vattenstopp under tiden vi var där. När vi väntade på att alla människor skulle gå ut så att vi kunde låsa, såg vi ett ljussken. Det var en av pojkarna som hade fått tag i ett ljus. De gav inte upp fast det blev mörkt, utan fortsatte arbeta fortsatte jobba i ljussken tills den dagens jobb var gjort. Solspisarna vi hade med oss var utveckade av ing. Risto Kekkonen så att de skulle vara enkla att bygga och använda och billiga att köpa. De är gjorda av kartong (sådan som finns i vanliga papplådor) lite trälister, lim, tidningspapper som isolering och några skruvar, aluminiumfolie och en glasskiva. Den består av en inre och en yttre låda i varann med tidningspapper emellan. Aluminiumfolien är limmad i lådorna och under locket som är ställbart i olika lägen för att reflektera solljuset in i lådan. Glasskivan ligger på lådan för att hålla värmen i den. Man kan få temperaturer upp till 150C eller mer så det går bra att koka i den. Resten av tiden umgicks vi med lärare och elever, reste runt i landet. Bl.a. besökte vi en nationalpark och ett traditionellt hus. Vi stannade i Namibia i tre veckor. Det var egentligen alltför kort tid men eftersom skolan började måste vi resa hem. Det jag lärt mig under mina tre veckor i Namibia är lärdomar för livet. Jag förstår bättre andra människor och deras längtan efter fred och frihet och det gör ont när jag hör hur människor av olika nationaliteter eller andra grupperingar slåss mot varandra nu när jag känner människor som inte till utseendet är som vi i Finland, men när man ser under ytan är precis som vi. Vi blev visade en vit och en svart stad för att se skillnaden. De hade en blandad befolkning nu men det var ännu en enorm skillnad. Jag blir arg när jag hör människor som skiljer på dig och mig för att vi ser olika ut, vi är ju alla skapade av Gud och har samma värde. Det är någonting som borde vara självklart för alla men som tyvärr inte är det. Det finns såklart kulturskillnader och det måste få finnas, för i alla kulturer finns det både sådant som är bra och sådant som är dåligt. Därför skall vi lära av varandra och lyssna på vad den andra har att säga i stället för att döma när vi inget vet. Det jag också lärde mig var att, var i världen man än befinner sig är man alltid hemma där man är med Jesus.
|
Vår
församling står som så ofta förr inför förändringar.
Mervi Kuula som varit anställd som församlingsarbetare avslutar
sin arbetsperiod i och med utgången av augusti. Från hösten väntar
studier som säkert kommer att betyda mycket för henne. Vi tackar Mervi
för hennes helhjärtade insats för Guds rikes sak och önskar henne
välsignelse i kommande uppgifter.
Sam
Pettersson
är vår nya församlingsarbetare. Vi känner stor tacksamhet till Gud
för Hans omsorg om oss i Betelförsamlingen. Vår Herde vet att en
församling förutom lekmän även behöver heltidsanställda. Sam inleder
sitt arbete i september och vi hälsar honom hjärtligt välkommen. Någon
enkel uppgift möter honom knappast, men en desto intressantare.
På
måndagen började vi på vårt spisbygge, eller egentligen förklarade vi
solspisens funktion, principer, byggnad och varför det är bra att
använda sig av solenergi. Först gick det trögt men sen när vi tog
eleverna med oss till vårt hus där vi hade en spis med färdigkokt ris
och morötter blev de intresserade. På tisdagen började vi bygga med en
speciellt utvald grupp av fysikelever från årskurs 12. Vi måste bygga i
matsalen pga att alla andra utrymmen var låsta och utan nyckel eller
upptagna. Det var på sätt och vis bra att vi var i matsalen eftersom den
var öppen för allmänheten, så att vi hade en publik på mellan 30-60
personer hela tiden. Alla frågade och diskuterade om vad vi gjorde och
efter att vi slutat jobbet för dagen hade vi besök av c:a 10 pojkar i
övre tonren som ville veta mera. Det är speciellt en som jag kommer ihåg
som var övertygad om att han skulle bygga en solspis åt sin mamma. 