Skillnaden 2/1993

Ett år med Skillnaden

För ett år sedan antog Betels församlingsblad en ny skepnad, Betelbladet blev Skilladen. Under året blev skillnaden mer och mer tydlig. Utseendet var kanske den främsta förändringen, från ett enkelt programblad till nästan en tidning.

Innehållet utvidgades också till att omfatta inte bara det kommande programmet, utan också intervjuer, betraktelser, korta notiser och mera allmän information. 

Målsättningen under året har varit att Skillnadens läsare inte ska inskränka sig till församlingens medlemmar. Alla med intresse för tro eller församling ska kunna ta del av Skillnaden.

Förhoppningsvis har målsättningen åtminstone delvis uppfyllts.

Material har aldrig saknats till något nummer, tvärtom har en del nummer svällt ut mer än planerat. Vi tackar alla som bidragit med material det gångna året och ser fram emot nya medarbetare och flera bidrag. 

Nu när det har gått ett år har vi ingen anledning att andas ut, tvärtom ser vi fram emot nya utmaningar och nya läsare. 

Postningslistan har utvidgats för varje nummer som gått, vilket tyder på att Skillnaden fyller en funktion. Så länge den gör det vill vi fortsätta - en liten bit i taget.

Döden - försonare och livskvalitet

" ...men det fanns ingen, av vilken han kunde be om förlåtelse." Så slutar en av Graham Greenes berömda romaner, Den stillsamma amerikanen. "Författaren som råkade vara katolik", sysselsätter sig i sina böcker med sökandet efter oskulden, det förlorade paradiset. Världen är ond och gör människorna onda, rycker ifrån dem deras drömmar och förhoppningar, tvingar in dem i absurda valsituationer ofta med ödesdigra följder. Valet står ofta mellan att älska och att förhålla sig likgiltig, mellan engagemang och neutralitet. Oftast visar det sig att det är omöjligt att förhålla sig neutral, och när man väljer engagemanget kan det ofta gå snett. Om det då inte finns förlåtelse drivs människan in i hopplöshet och förtvivlan. Döden framstår då som den enda möjligheten till försoning.

I bibeln uppträder döden som försonare. För kung Saul blir döden den enda logiska utvägen, efter att han drivit sig själv in i en återvändsgränd. Den man som förbannas av senare tiders historieskrivare, både bibliska och utombibliska, som en feg, sinnessjuk och svag ledare, fram under sina sista timmar som en man som försonats med sitt öde och kanske med sin Gud. Han tar sig an sin sista plikt, i vetskap om den ödesdigra utgången för honom själv och sina söner, den plikt till vilken han blev smord och kallad, att strida för Herrens Israel mot dess fiender. Så slutar Saul sitt liv i den uppgift han anförtrotts av Herren. Döden kommer som en befriare, när alla broar är brända och livet inte längre erbjuder någon utväg. 

Lärjungen Judas Iskariot har vi lärt oss förakta med teologiskt berättigande. Det var ju han som förrådde vår älskade Mästare till att utlämnas till bödlarna. Judas, som, när han märker att det inte blev som han tänkt sig, kastar blodspengarna i ansiktet på sina uppdragsgivare och sedan sig själv utför stupet. Hans självförakt och känsla av misslyckande blev som en mur till den nåd och kärlek som hans Mästare velat visa honom genom sitt liv. Det finns ingen återvändo för Judas, och han dör som en som svikit alla sina ideal och inte förmår sig att tro på en förlåtelse. 

Ananias och Sapfeiras öde framstår lika mycket som en svart komedi som en tragedi. Efter att deras bedrägeri kommit till kännedom och de fortfarande nekar till det faller först den ena och sedan den andra död ner inför lärjungarnas frötter. De bärs ut, livlösa, som ett tecken på att döden hinner ifatt lögnen. Är döden den enda möjliga förseningen till det faktum att de försökt bedra både Gud och människor? Är döden den enda möjligheten till försoning överhuvudtaget?

Tolvåringen i templet vill vara där hans Fader är. Tjugo år senare ropar han ut sin ångest över att Fadern har övergivit honom. Mörkret utmanar ljuset, smärtan tränger fram som blod på en svettig panna, godheten kämpar med ondskan och förlorar ... tills påsken bryter fram, en morgon med ett nästan övedordiskt och ofattbart ljus. I denna död, när godheten ger upp andan och överlämnar allt till ett mäktigare öde, sås fröet till försoningens möjlighet. Döden kommer som en befriare, men också som en återförenare. I Faderns sköte besegras döden och livets klarhet framstår allt tydligare. Döden, den skugga som hänger över livet, har fått en ny mening. Skulden, det förhänge som hindrar gemenskapen att växa fram, kan utplånas.

Simon, Johannes son, blir den som först prövar försoningens gränslöshet. Hans längtan efter sin Mästare är starkare än det självförakt han känner efter sitt misslyckande. Judas Iskariot flyr in i döden när förseningen inte verkar möjlig. Simon Petrus tvingas dö bort ifrån sin självtillräcklighet och självsäkerhet, sin svartvita livssyn, för att märka att livet inte är så enkelt som sju gånger, den gräns han velat sätta för förlåtelsen. Inte sju gånger, Simon, utan sjuttio gånger sju gånger, det oändliga talet.

I gryningen på stranden är det något inom Petrus som dör när han möts av Mästarens fråga, Älskar du mig? Petrus som deklarerat att han är beredd att dö för Mästaren, men inte ens vågat följa efter in i förhörsrummet, tvingas nu att dö bort ifrån sin egen självtillräcklighet. En långsam och plågsam död som kommer att fortsätta livet ut. 

I det brev som bär Petrus namn står det om bekännelsen och förlåtelsen. Allt hade gått snett, men det fanns någon av vilken han kunde be om förlåtelse.

Du vet att jag har dig kär. 

I morgonljuset vid stranden står det klart att kärleken är det enda som kan övervinna ondskan, som kan återupprätta spillrorna efter det totala nederlaget. Kärleken går in i döden som en segrare och ut på andra sidan. Hatet förintas i döden. Man kan inte fortsätta hata en död, men man kan fortsätta att älska.

För mitt inre ser jag Judas komma gående på stranden...

Missionskretsen Dorkas

Gurli Hoffman ser tillbaka på Dorkas verksamhet i sin ungdom. 

Föreningen DORKAS bildades år 1983 av baptistungdomar i Helsingfors, redan innan vår församling fanns. 

År 1922 kom jag med i församlingens scoutverksamhet och slussades via den in i Dorkasföreningen i Betelkyrkan. 

År 1925 blev jag döpt och medlem av församlingen. Efter det avgörande steget engagerade jag mej med själ och hjärta i hjälparbetet för fattiga barn och medellösa familjer, som Dorkas utförde. Vi betalade en medlemsavgift om Fim. 6:- i året. Arbetsmöten hölls en dag i veckan, då symaskinema trampades flitigt och det syddes kläder. Dessutom stickades och virkades plagg av olika slag. För att finansiera materialet som behövdes gjordes insamlingar med listor. Jag minns ännu ramsan vi rabblade upp, när vi gick från dörr till dörr: "Vill herrskapet vara vänligt och hjälpa med ett litet bidrag till fattiga barns beklädnad till jul." 

Under 30-talets depressionstid var det vanligt, att medellösa barnfamiljer anmälde sej till olika kyrkor med bön om hjälp. Vi tog reda på barnens ålder och storlek, för att på bästa sätt tillmötesgå behoven hos de familjer, som vände sej till oss. I främsta rummet kom dock församlingens egna söndagsskolbarn och deras familjer i åtanke. Till och med finskspråkiga familjer tog kontakt med oss och fick hjälp. 

Till jul ordnades en fest med servering för de familjer som kommit i åtanke, och då delades klädpaketen ut. Den tacksamhet som kom till synes över gåvorna var stor. 

När depressionen småningom släppte sitt grepp och tiderna blev bättre, upphörde Dorkas med denna typ av hjälpverksamhet. 

Yttre missionen kom i blickfånget, och där har Dorkas funnit ett behjärtansvärt och tacksamt objekt. 

På grund av ålder och svaghet, orkar jag inte deltaga i Dorkasmötena, men i mitt hjärta är jag med alltfort.

En grupp av föreningen Dorkas år 1935

Göta Nystedt är ordförande i Missionskretsen Dorkas, som samlas varannan torsdag i Betel. 

Varje förening utvecklas i takt med dess medlemmar. Det som började som en förening för unga, glada, initiativrika ungdomar består fortfarande fastän livet gett de ungdomliga ansiktena litet mera mognad. Ungdom och glädje har inte med åren att göra utan med inställningen det vet man i missionskretsen Dorkas. Därför är det alltid glatt och muntert på samlingarna. 

Aktivitet råder det ingen brist på, men den har förändrats. När man inte längre orkar springa benen av sig med olika praktiska saker anpassar man sig till det man kan och orkar. 

Varannan torsdag samlas man i lilla salen i Betel. På programmet står bibelläsning, bön, sång, veckorapporten, kaffet (som man i tur och ordning står för) och ibland litet extra program som diktläsning och solosång. Under allt stickas det eller virkas det flitigt kring bordet. Man känner att alla som är med upplever Dorkas som sin samling. 

Låt oss ta ett litet plock ur Dorkas årsrapport för att döda myten om församlingstanternas onödiga kafferep. Klädpaket för Yttre Missionen, 11 stycken å 15 kg, söndagsskolkort för missionen 10 paket å lkg. Frimärken till Danmark för sortering och försäljning till missionsändamål, 3,4 kg. Understöd för mjölkklinik i Rwanda och för seminariebygge i Tartu, betalning av Skillnadens portokostnader, understöd till SBFK (baptisternas kvinnoförbund), bidrag till inredningskostnader för kyrkolokalen. Med mera. Med litet fantasi och inlevelse kan man föreställa sig det enorma förarbetet till alla dessa paket och försändelser. Dessutom skriver man brev och håller kontakt med missionärer och ulandsarbetare runt hela jorden. 

Efter detta lilla plock finns det alla skäl att högakta de människor, som en stor del av sitt aktiva liv lärt sig att tänka längre än sig själv. 

Tanken slår en att om alla statens ulandsbidrag skulle förvaltas med samma precision som Dorkaspengar, skulle man kunna uträtta dubbelt mera för samma summa. Välkommen nästa torsdag igen

Fotnot: Dorkas är grekiska och betyder bind. Apostlagärningarna 9,36-43 berättar om Dorkas, en kvinna som bodde i staden Joppe. "Hennes liv var fyllt av frikostighet och goda gärningar." Efter att hon blivit sjuk och dött uppväckte Petrus henne från de döda.

Nya utmaningar 

"Pastor Jani Edström har valts till generalsekreterare för ekumeniska rådet i Finland från maj 1993." Nyheten har säkert kommit som en överraskning för många och vi frågar oss hur det nu kommer att gå. 

Jag är övertygad om att vi kan se med tillförsikt på framtiden och glädjas med vår pastor över det stora förtroende som visats honom som person och som representant för baptismen. Som läget ser ut idag kommer Jani Edström att stå kvar som församlingens föreståndare samt delta i predikoverksamheten så ofta som möjligt. Han och hans familj bor även kvar i pastorsbostaden i Esbo. Hur allt det övriga skall ordnas klarnar säkert innan sommaren. 

Dan Frände 
Styrelseordförande