Skillnaden 1/1993

Betraktelse på Årsmötet 6.1.1993 

Jag slölyssnade nyligen på ett program om stjärnornas betydelse för människan, där man konstaterade att astronomiska fenomen förut tedde sig som stora mysterier för människan. De var nästan obegripliga och kunde lätt uppfattas som omen eller järtecken. Genom stjärnorna trodde man sig kunna utläsa framtiden. Det fanns i de kungliga hoven speciella människor man konsulterade för dylikt. Astronomi, iakttagande och kartläggande av himlakropparna, blandades med astrologi. Idag är begreppen mera åtskilda. Astronomi betraktas som vetenskap medan astrologi upplevs som alltifrån humbug till religionssurrogat. Astronomi är iakttagandet av och forskningen i himlakropparnas och galaxernas positioner och rörelser medan astrologi närmast är uttolkningen av deras betydelse för människan. 

Trons kärna och ledstjärna

Utan att just nu komma med några som helst värderingar av det tidigare, kunde man säga att det som stjärnorna betyder för en astrolog betyder bibeln för en kristen. 

Bibelforskningen försöker kartlägga och bestämma grundspråkens olika läsarter, bibelns bakgrundshistoria, bibelböckernas struktur och de kanoniska böckernas inre samband, för att nu nämna en del. Den kristna teologin har då att ta ställning till hur dessa rön skall tolkas inom ramen för den kristna tron. Olika kyrkor och samfund utformar i sin tur gudstjänstliv och verksamhet på den kristna teologins och respektive kyrkas tolkning av de heliga skrifterna. Det här är ingen ny process. Den har egentligen pågått ända sedan Gud gjorde sig känd för människan och människan började bejaka sin gutionen är en del av denna långa process som pågår än idag. Att processen fortfarande är oavslutad kommer bland annat till synes i de ekumeniska samtal som förs mellan kyrkor och samfund. Ett relativt nytt exempel är de samtal som förts mellan Baptisternas världsallians och Lutherska världsförbundet. I vårt land är Ekumeniska rådet och andra mellankyrkliga organ ett tecken på det behov som finns hos de kristna traditionerna att relatera till varandra. Vi varken vill eller klarar av att vara ensamma. 

Som baptister i Finland gör vi anspråk på bibeln som vår auktoritet. Vi är vana att läsa den ordagrant och ta till oss av det vi läser. Tanten som inte fick ut något av predikantens förkunnelse kallade detta för att "ta direkt". Och visst är läsartraditionen viktig, detta att var och en i stillheten får läsa och uppmuntras till att läsa sin bibel, och låta ordet, anden och bönen ge styrka och hjälp. Men också vi baptister är en del av en kristen tradition. Professor Gunnar Westin kallar det för den frikyrkliga delen av kristenheten. Den del av kristenheten som ofta har innehållit sk kätterska rörelse, vilka inte alltid har följt den "rena läran", men istället ställt stora krav på andlighet och trovärdighet av ordets förvaltare. Motståndet mot en andlig hierarki och statlig inblandning har varit stort vilket har lett till slitningar mellan frikyrkor och en etablerad stats- eller sk folkkyrka. Makt och tro har ofta gått hand i hand och fått blodiga följder.

Idag bygger vi som baptister inte vår tro på ett avståndstagande från andra kristna traditioner och en polarisering mellan samfund. Istället strävar vi till att med en positiv grundsyn bygga något som överensstämmer med den kristna tolkningstradition vi bär på. Med den utgångspunkten behöver vi inte vara rädda att ta intryck av andra troende, kyrkor och samfund. Vårt firande av Herrens måltid har ju, som vi känner till, i vår församling fått en ny form under detta år. En form som är praxis i andra kyrkor och som nu berikar också vår gudstjänst. Vi får i utformandet av vår tro och gudstjänst känna oss trygga att lära oss av andra och ta det till oss som vårt eget. Helgmålsandakterna som firas varannan lördag i Betel är ett uttryck för unga människors behov att fördomsfritt utforma en egen, trovärdig mötesplats, där element från många kristna traditioner smälter samman. 

Ärkebiskop John Vikström betonade i en intervju i programmet OBS för en tid sedan, att en trygg människa är en generös människa. Jag har en bestämd känsla av att vi baptister har alla förutsättningar att visa generositet och förståelse för alla människor, kristna såväl som människor av andra kulturer och religioner. Vi vilar ju trygga på bibelns grund. Vi är trygga i Kristi kärlek och omsorg och vi har en Fader som aldrig sviker. I vårt arv bär vi på frihetstanken, förståelsen och accepterandet av det som är annorlunda, religionsfriheten, yttrandefriheten och frihet från en statlig inblandning i religionsutövngen. Detta var speciellt viktigt i en tid när friheten var starkt kringskuren. Idag har vi uppnått en hög nivå av religionsfrihet i vårt land, även om det i ett land med två statskyrkor tillsvidare är omöjligt för en baptist att t. ex. verka som sjukhusteolog.

Men frihetstanken lever kvar och måste betonas, idag kanske främst i umgänget mellan människor av olika kultur, språk och religion. Men också, vill jag betona, i umgänget mellan troende kristna. Som baptister bär vi också med oss det personliga trosengagemmg som kännetecknar apostlarna i Nya Testamentet. Tron på en levande Frälsare som förmår skapa nytt och ge liv åt det gamla. Vår önskan är att varje baptist skulle ha detta personliga förhållande och denna vilja att varje dag leva tillsammans med Kristus i hans tjänst. Samtidigt är det viktigt att inte denna önskan upplevs som ett krav, så att människor som inte tycker sig orka leva upp till målsättningen blir handlingsförlamade eller åsidosatta. Alla behövs vi i församlingen; svaga och starka, gamla såväl som unga, sjuka och friska, rika såväl som fattiga. För Kristus är vi alla lika, hans nåd och omsorg gäller alla. 

Baptist betyder döpare. Att döpas till Kristus på sin egen bekännelse och tro är grunden till den baptistiska församlingssynen, som delas av andra frikyrkliga samfund. De troendes dop upplevs som ett hinder av en del, samtidigt som andra vittnar om den befrielse det för med sig. Och visst är det berikande att ha ett minne av att man blivit döpt till Kristus. Men dopet är mer än en upplevelse och ett vittnesbörd. Det är ett tecken på att Gud sänker ner den troende i sin kärlek och omsorg. Ett nytt liv får sin början. Samtidigt är dopet människans gensvar på Guds kärlek och nåd. Ett tecken på att vi behöver Gud och att vi ställer oss i hans tjänst. Så börjar det som vi kunde kalla ett Kristusliv eller vår vandring mot Kristuslikheten, då han är vinstocken och vi är grenarna. 

Min förhoppning är att Jesus Kristus skall få vara vår tros kärna och ledstjärna också under detta år. 

Från sekreteraren:

Plockat från årsmötesprotokollet 

Helsingfors svenska baptistförsamling höll sitt 108:e årsmöte traditionsenligt på Trettondagen, 6 januari 1993. Efter inledningsbetraktelse av Jani Edström och gemenskap kring kaffekoppen kom förhandlingarna igång. 

Under året har det skett flera förändringar i församlingens medarbetarkår. Rafael Edström, som tjänstgjort 6 år som församlingens pastor och föreståndare, blev pensionerad 31.5. För att visa sin tacksamhet för Rafael Edströms arbetsinsats ordnade församlingen en fest i samband med gudstjänsten 31.5. Jani Edström blev heltidsanställd pastor och församlingens föreståndare fr.o.m. 1.6. Mervi Kuula blev anställd som församlingsarbetare fr.o.m. 1.9 och avskiljdes till sin uppgift 6.9. På hösten fick församlingen ytterligare en ny äldste när Anders Höglund blev avskiljd till uppgiften 4. 10. 

Sedan augusti har en grupp kristna etiopier hållit samlingar i Betelkyrkan: bönemöte på fredagar och gudstjänst på söndageftermiddagar. Det är en mycket berikande erfarenhet att på detta sätt lära känna människor från en annan kultur. Församlingens verksamhet har i övrigt omfattat gudstjänster, bibelstudier, bönesamlingar, en familjegrupp, träffar för unga vuxna, två KristusLiv-grupper, en bibelklass, söndagsskola, missionskretsen Dorkas och familjecafé. Utöver den här verksamheten kommer det på våren -93 hållas helgmålsandakter på lördagkvällar alternerande med bönesanilingama. Planeringen av helgmålsandakterna har sitt ursprung i ett uttalat behov av andakt och stillhet hos en del ungdomar som församlingen har kommit i kontakt med.

På årsmötet omfattade församlingen en verksamhetsplan där målsättningen för församlingens verksamhet lyder på följande sätt: "1. Strävan till goda kontakter och information om församlingens verksamhet till grannar och anställda på Skillnadsgatan 1. 2. Kontaktskapande till svenska föreningar och institutioner i Helsingfors. 3. Samarbete med och öppenhet till andra församlingar i området. 4. Satsning på smågruppsverksamhet och kontaktskapande inom och uuffir församlingen." Församlingen beslöt att fortsätta stöda det evangelisationsarbete Ann-Lois Schwind utför genom den kristna dramaorganisationen Covenant Players. 

Under året -92 har församlingen fått en ny medlem och 7 medlemmar har avlidit. Församlingen hade vid årsskiftet 88 medlemmar. 

Styrelsen har bestått av Dan Frände, Carl-Erik Sjöberg, Rolf Eriksson, Rafael Edström, Jani Edström, Andreas Lärka och Mervi Kuula. Jaana Höglund valdes till styrelsen för att ersätta Mervi Kuula. 
(MK)

Ethel Thorell är en av församlingens trotjänare. Hon blev döpt och kom med i församlingen 1935. l följande artikel berättar hon om sina år som söndagsskol- och.ungdomsarbetare. l dag arbetar hon som glad pensionär i missionskretsen Dorkas. Hon packar paket till våra missionärer och u-landsarbetare och finns med i mycket som händer i församlingen. Hennes minnesanteckningar är en del av vår församlings över 100-åriga historia. 

I Mosabacka, där jag växte upp, bedrev Betel en livskraftig utpostverksamhet och söndagsskola. Mötena hölls i Hebron-salen, som av Alexander Höglund invigts för församlingens verksamhet. Han hade flytt med sin familj från revolutionens St Petersburg år 1918. Deras sommarhus på Karelska näset hade han låtit montera ned och transportera till Mosabacka, där det så småningom byggdes upp. 

Söndagsskolan hade sin hemvist i svenska folkskolan på orten. Föreståndarinnan där var välvilligt inställd till söndagsskolan och uppmanade barnen att besöka den. Själv steg hon tidigt upp om vintermorgnarna och tände brasor i kakelugnarna, för att söndagsskolbarnen inte skulle frysa. Själv började jag gå i söndagsskolan före skolåldern. På den tiden var Mosabacka en svenskspråkig jordbrukarbygd med många gårdar, där ett stort antal barn växte upp. Nöjesutbudet för barn och ungdom var minimalt, och det kom söndagsskolan till godo. Den blomstrade och ökade i antal upp till 75 inskrivna elever. 

Nångång på 30-talet drabbades söndagsskolan tyvärr av ett svårt bakslag. En nitisk kommmunalpamp och medlem av folkskolnämnden ville ha bort de frikyrkliga från folkskolan. Söndagsskolan blev dock inte husvill, utan fick flytta in i församlingens bönehus, Hebron. I och med den förändringen decimerades barnens antal betydligt. I Mosabacka med onmejd bodde ett 20-tal församlngsmedlemmar. Deras barn och några kamrater till dem förblev söndagsskolan trogen. 

År 1935 blev jag döpt och medlem i församlingen. Samtidigt blev jag också medhjälpare till min duktiga söndagsskollärare Majken Wikberg. På min lott föll undervisningen av småbarnsklassen.

Det andra bakslaget för oss kom i slutet av 60-talet. På grund av sträng vinterköld frös och sprack värmesystemet i Hebron, och söndagsskolan, juniorverksaniheten och mötesverksamheten måste upphöra. Min lärarkamrat Majken blev kallad till söndagsskollärare i Betel [inne, i Helsingfors], där vi också fortsatte med juniorverksamheten. Vid det här laget hade barnens antal i Mosabacka minskat betydligt. Jag beslöt då ta söndagsskolan till mitt hem där vi fortsatte några år. Festerna ville vi dock fira gemensamt. Julfesterna hölls i Betel och vårfesterna i Mosabacka. Året 1969 blev det år då söndagsskolan i Mosabacka upphörde helt på grund av elevbrist. Glädjande nog blomstarde juniorverksamheten i Betel. Flera unga, som från söndagsskolan slussats in i juniorföreningen, valde att följa Jesus, blev döpta och kom med i församlingen. Sen dess har de varit troget med, axlar ansvar och tjänar förtjänstfullt i olika uppgifter till fromma för Guds verk genom församlingen. Kan det finnas ett större glädjeämne för en gammal söndagsskollärare?

En liten Lucia (Carolina Edström) med tärnor (Rebecka och Aurora Frände) och en stjärngosse (Elias Edström) uppträdde på Luciadagen med luciatåg och sång.

Månadens bok

Donald Bubna:Växande gemenskap- om vardaglig omsorg i din församling 

Får vi tillfällen att dela både tro och tvivel med varandra? Hur blir Guds kärlek verklig för oss? Behövs det en strategi i församlingen? Hur möter vi nya människor i kyrkan? Hur ska vi kunna upptäcka vars och ens gåvor för att använda dem i församlingen? 

När vi funderar på sådana här och liknande frågor kan Donald Bubnas bok, "Växande gemenskap", vara oss till hjälp. Han har själv arbetat länge som församlingspastor. Han delar med sig av sina både framgångsrika och misslyckade försök att skapa en koinonia- gemenskap. En sådan gemenskap, som skapas av det speciella förhållandet mellan människan och Gud och människor sinsemellan. 

Boken är mycket praktiskt inriktad men den saknar inte heller djupare reflexioner. Författaren tar upp verksamhetsformer och olika områden inom en församling berörs, bl.a. måltidsgemenskapens betydelse, uppmuntran av varandra, delat ledarskap och en accepterande atmosfär. 

De 12 kapitlen har rubriker som: "Tack Gud för våra olikheter!", "Vad ska vi egentligen syssla med", "Teamet som har en plats för dig", och "Det största behovet i en församling". Varje kapitel avslutas med samtalsfrågor som kan utgöra utgångspunkter för en studiegrupp. 

Boken kan med fördel användas som diskussionsuderlag i de mindre grupper som samlas i församlingen. Varför inte skriva ner dina kommentarer till boken och sätta brevet i idélådan på bokhyllan!!! Ska vi ta någon av idéerna i boken och prova tillämpa den i vår församling?

(MK)