Skillnaden 5/1992

Julmiddagen har alltid varit central i den finländska jultraditionen. Julbordet som dignar av sillar, sallader, skinkor och uppskärningar för att nu inte nämna julgröten med mandeln, har blivit symbolen för den verkliga julsstämningen. Kring detta samlas de snälla barnen, den för tillfället hemmavarande fadern och den uttröttade modern. Eventuell släkt med tillhörande barnbarn gör bilden komplett. Så äter man, och dricker... och sen är det över. Återstår då disken, julpappret, den sena filmen och ett par lediga dagar. 

Var det allt, frågar man sig efteråt. 

Det behöver det inte vara. I ett biblisk perspektiv erbjuder julmåltiden stora möjligheter till en fördjupad förståelse av måltiden. Festmåltiden i bibeln är något utöver det vanliga. Dess kött och vin står i skarp kontrast till brödet man till vardags doppade i olja. Försoningsmåltiden firades som en bekräftelse på att man förlåtit gamla oförrätter och kunde respektera varandra igen. Förbundsmåltiden firades som ett tecken på den bindande relationen mellan människa och Gud. Den messianska måltiden band samman det förflutna med hoppet om en ljusare framtid. Den himmelska festmåltiden berättar om hur hoppet har blivit verklighet. Allt detta sammanstrålar i Jesu förståelse och bruk av måltiden. 

I Jesu liv var mat och dryck viktigt. Han åt och drack med dem som andra inte kunde acceptera. Han festade med bröllopsgästerna och tackade ja till att sitta vid andraklassmedborgarnas bord. Måltiden blev ett "nådemedel", ett sätt att visa hur Guds kärlek inte känner några gränser. Guds rike är ett enda stort VÄLKOMMEN! eftersom alla är inbjudna. 

Kanske kunde vi låta den bibliska traditionen bli mera levande i vårt julfirande också när det gäller julmiddagarna. Julbordet som vi dukar upp kunde bli den fest vi ställer till med för det nyfödda barnet. Det kunde bli en symbol för generositet, gemenskap och samhörighet, där änglamas sång om fred på jorden och frid i hjärta och hem förverkligas. Måltiden kunde bli en högtid när gemenskapen med Guds Son symboliseras av kroppens beroende av mat och dryck. Julmiddagen kunde bli ett tillfälle när vi festar tillsammans med vår Herre, i glädje över att han sänt sin Son till världen för ge oss en framtid och ett hopp. Kanske kunde julmiddagen slutligen bli det tillfälle när vi i hoppet ser fram emot den dag då ingen längre behöver stå hungrig och se på, den dag då alla får äta sig mätta och inga matförsändelser behöver militäreskort.

MISSION l UTVECKLING ELLER?

Det är i år 95 år sedan Baptistmissionen i svensk Finland inledde sitt yttremissionsarbete. Det skedde i blygsam skala genom att ge ekonomiskt understöd till två infödda evangelister i Kina. Det var fråga om ett renodlat evangelisationsarbete. Genom åren utvecklades missionsarbetet. På 1930-talet blev det fråga om sjuk- och hälsovård för att utvecklas till byggnationen av olika slag som hälsocentraler, kraftverksbyggen, skolor, vattenprojekt, terrasering av jordbruksområden o.s.v. Det är i Afrika som vi som Baptistmission haft det största arbetet. I Brasilien har vi ett renodlat evangelisationsarbete. I Thailand har vi ett kombinerat alfabetiserings-evangelisations-bibelöversättningsprojekt. 

Det här året påbörjar vi med FINNIDAs hjälp tillsammans med Danska Baptistsamfundet ett speciellt projekt; rehabilitering vid Karubandafangelset i Butare i Rwanda. Man kan fråga sig om det är det som missionen skall arbeta med. Ja det beror på hur man ser på missionsbefallningen och varifrån man läser missionsutmaningen.

Låt mig först kort presentera projektet. 1987 kom en kanadensisk volontär som var sjukskötare i kontakt med fängelset. Det är en gammal lagerbyggnad som pålappats och inretts till fängelse. Här finns (1990) drygt 2.000 interner. De sociala förhållandena vid fängelset är under all mänskovärdighet. Det finns en kvinnoavdelning som är avskärmad endast med en tunn fiberskiva. En del kvinnor är tvugna att ha med sig småbarnen i åldern 1/2 - 3 år. 
Av internerna är 2/3 analfabeter, ca 400 är i åldern 14-18 år. Dessa är analfabeter som inte nödvändigtvis har gjort några brott. De är arbetslösa dagdrivare. Fängelsedirektören säger "vi internerar dem inte för att straffa dem utan för korrigera deras livsstil". Frågan infinner sig; Hur skall korrigeringen kunna ske om de inte får det som grundläggande mänskliga rättigheter berättigar till nämligen att kunna läsa och skriva? Genom volontärens envishet och idérikedom påbörjades en kursverksamhet i läs- och skrivfärdigheter. 140 elever per år har sedan genomgått dessa kurser. Detta trots att man saknar till synes alla faciliteter för en dylik verksamhet. Allt som internen skall göra skall ske vid sängen. Där sover, äter, läser och deltar han i lektioner (vid dåligt väder). Nu önskar Baptistsamfundet i Rwanda med vår och Danska baptistsamfundets hjälp renovera och utbygga fängelset. Med andra ord skapa faciliteter för att undervisningsarbetet skall kunna utvecklas. Samtidigt hu man ett slags scoutarbete vid fängelset. Allt byggnadsarbete skall utföras av internerna så att de samtidigt kan lära sig olika hantverk, byggnads- och snickeriarbeten, svetsning samt lära sig bygga ut olika alternativa energikällor som biogas och solenergi. Detta för att inte rwandeserna skall bränna ner de sista resterna av sin skog för matlagning och värme. 

Det är nu som frågan blir så brännande aktuell; är detta mission enligt Jesu missionsbefallning/-utmaning? Ja för mig är det i allra högsta grad en missionsutmaning i Jesu anda: Matt 25: "Jag var hungrig..naken..sjuk..husvill..och i fångelse..och ni kom till mig..". Helt säkert rimmar det väl ihop också med Matt 28:16-20. Justitieministeriet i Rwanda har bett Baptistssamfundet fortsätta sitt arbete i fängelset och har skriftligen garanterat dem fortsatt verksamhet om de bara vill komma ministeriet tillmötes också rent praktiskt i byggnationen.

VILKEN UTMANING!

På Danska baptistsamffindets förfrågan har vi lovat gå med i projektet med 1 milj.mark fördelat på 3 år ifall vi får FINNIDAs stöd. FINNIDA stöder oss i projektet med 75% och vi har erhållit bidraget för 1992. Nu gäller det för oss att samla in 25 % s.k. självfinansiering. Det fördelas enligt principen; 75.000:- år 92, 100.000:- år -93 och 75.000:- år -94. 

Själv upplever jag ingen spänning mellan t.ex.evangelisationen i Brasilien med pionjärarbete som Högbergs står i och Rehabiliteringsprojektet vid Karubanda fängelset i Butare. Just därför att båda arbeten går ut på att proklamera Guds kärlek uppenbarad genom Jesus Kristus till förvandling och frälsning för hela människan. 

Med önskan om Julfrid och ett Välsignat Nytt År med Jesus. 
Mikael Lidman.

Ann-lois Schwind (f Edström) är skådespelare i den kristna teaterorganisationen Covenant Players. Denna organisation bedriver mission med teater och drama, följt av samtal och diskussioner med publiken. De besöker bla fängelser, kyrkor och skolor. Hon är för närvarande stationerad i Tyskland och är tillsammans med sin man Jon med i ett av de många team som turnerar i Europa.

Först av allt vill jag tacka för det stöd som församlingen ger mig, både ekonomiskt och genom era förböner. Det betyder mycket för oss i teamet att veta att det finns folk som kommer ihåg oss. 

Vår turné började i september, men det tog ett tag förrän vår Ford Transit var i sådant skick att vi kunde köra den. Nu har en stor del av hösten gått och jag bar bott hos ungefär 20 olika familjer. Vi har haft en hel del föreställningar, men ännu fler väntar oss förrän turnen är över den 20 december. 

Vad är stort och spektakulärt nog att skrivas ner? Varje ny dag är totalt annorlunda än den föregående, men också det kan bli en rutin. Allt kan bli en sådan rutin att jag inte ser alla under och alla välsignelser som Herren ger mig varje dag. Ibland ser jag inte med rätta ögon, utan förväntar mig att Gud skall arbeta på ett visst sätt. Om Han då gör något annat så missar jag det totalt. Är det inte en välsignelse att Han bevarar oss på vägarna när vi ibland kör c 1000 km på en vecka? Han tar hand om oss på ett sådant personligt sätt och bryr sig om alla småsaker, som mat, kläder och husrum. Allt kommer från Honom. Kraft, glädje och förmåga att visa kärlek. Allt ger Han dag för dag och minut för minut när vi behöver det. Livet är riktigt intressant när jag kan lita på att Han har full kontroll över det som liknar kaos för mig. Det är så sant att "Hans tankar är högre än våra tankar". Hans plan är den perfekta planen, och vi får vara en del av den. 

Det går bra för Jon och mig. Varje dag möter vi nya möjligheter att lära oss mer och växa närmare Gud och varandra. Det är inte alltid man ser möjligheterna, särskilt inte när de ser ut som problem. Ofta frestas jag tro att det är jag själv som ska fatta det yttersta beslutet istället för att lugnt lägga allt i Guds hand. Jag tycks aldrig bli färdig med lärandet. Ibland verkar det vara lättare att ge upp och inte ens försöka, då behöver man inte vara rädd för att misslyckas. Det är skönt att veta att Gud inte har kallat mig att vara en succé i alla människors ögon, istället vill jag var en "fool for Christ". Det är inte lätt, men visst är det värt det. 

Såhär i vintermörkret vill jag påminna om bibelord som betyder mycket för mig just nu:

"Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus hans son, renar oss från all synd." (! Joh 1,5-7) 

Det är viktigt för mig att hålla mig nära Herren, speciellt när mörkset tycks ta över. Nåja, denna dag har kommit till sitt slut. Ute är det mörkt och kallt, men här inne har vi det bra. En säng att sova i och mat för dagen som kommer. "Blott en dag, ett ögonblick i sänder". 

Sköt om varandra. Gud välsignar er. 

From Germany with love,

Livet är ett under

Ruth Nordlund-Spiby är barnträdgårdslärare och socionom. Hon jobbar på Folkhälsan som socialkurator, men är nu moderskapsledig. Hon studerar även till pol kand vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet. Hennes pro gradu arbete är i ämnet socialpolitik och handlar om åldringars boende. 

- Jag växte upp i Esse i en troende familj och i baptistförsamlingen på orten. Nu efteråt har jag kommt att värdesätta den tiden mycket mer än jag gjorde då. För åtta år sedan kom jag till Helsingfors för att studera. Då kändes det helt naturligt att vara med i Betel. För ett år sedan blev jag medlem i församlingen. Eftersom min man, John, är från England brukar vi också vara med i Internationella församlingen där gudstjänsterna går på engelska. Där har vi också många av våra vänner.

- Församlingen betyder för mig gemenskap. Jag har mycket påtagligt upplevt omsorg och omtanke i församlingen. Jag tror att gemenskap bygger på förtroende. Den som inte har förtroende för andra kan inte heller uppleva gemenskap. Därför är det viktigt att vi vågar öppna oss för varandra och för livet. 

- Min tro har inte kommit plötsligt utan sakta, som en sommarvind. Den har mognat fram genom åren. Den har stärkts genom olika händelser som har påverkat mig starkt. Speciellt är det saker som har att göra med döden och födelsen, livets början och slut. 

- Min mamma dog när jag var 15 år. Hon hade länge varit sjuk i cancer. Utan Gud skulle jag aldrig ha orkat gå igenom sorgearbetet. Nu efteråt kan jag trots allt använda erfarenheten som en styrka. Det hjälper mig även att förstå andra som har sorg. 

- Den andra händelsen var min son Victors födelse i april -92. Den har fyllt mig med förundran över livet och skapelsen. Jag har också upplevt en otrolig lycka över att vara mor. I närheten av en nyfödd börjar nog var och en, oberoende av livsåskådning, fundera över alltings begynnelse, Skaparen. Det orädda lugnet, hjälplösheten, örats och ögats eller handens fulländning. Fastän en baby inte kan tala förkunnar han ändå effektivare än den bästa evangelist. Jag önskar att alla föräldrar skulle kunna höra sitt barns förkunnelse, Guds kärleksfulla kallelse till gemenskap med sig. 

- Livet är ett stort under. Jag kan inte förstå det. Jag upplever mig själv som en del av en underbar skapelse. Livets under är för mig en glädje och ett ansvar. Jag har ansvar för skapelsen och för mig själv. Ansvaret kan verka tungt men det går lättare om jag tycker om mig själv och vet att jag får vila trygg i Guds hand.

Till Österland vill jag fara... 

En hälsning från de ryska baptisterna. Rafael Edström besökte det forna sovjetiska baptistsamfundets konferens i Moskva den 9-14 november. Den samlade c 600 deltagare från såväl de baltiska staterna som alla de forna sovjetrepublikerna utom Armenien. Temat för konferensen var "Lev på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium". 

- Konferensen var också ett jubileum då det gått 125 år sedan baptismen framträdde i Ryssland. Dessutom utgjorde högtiden en avslutning på den form av samarbete som i närmare 50 år fungerat inom ramen för Unionen för Evangeliska Kristna Baptister. Det var ett registrerat samfund för hela Sovjetunionen och inkluderade även pingstvänner, mennoniter och adventister. Efter Sovjetunionens sönderfall avvecklades successivt den stora samfundsapparaten med 60 anställda.

- Ett återkonmmde uttryck i sessioner och samtal under konferensen var "problema", och nog har man problem i dagens OSS. Detsamma gäller de Evangeliskt Kristna Baptisterna. Nya religiösa rörelser, osäkerhet inför karismatiska yttringar och den nyvunna friheten skapar problem, osäkerhet och rädsla. De som nu ska leda församlingarna och de nya institutionerna behöver vårt stöd och våra förböner. Trots osäkerheten kunde man lägga märke till en stor entusiasm rörande evangelisation, mission, undervisning och litteratursatsningar. Det teologiska seminariet i Odessa, med sina tre linjer, utexaminerar sina första studenter i vår. I Moskva byggs ett nytt skolcentrum med seminarium, bibliotek och kyrka. Medel för detta började samlas in redan 1911. Nu kan det förverkligas. 

- För ett år sedan organiserades ett kvinnoförbund, som hade sina speciella sessioner och samlingar jämsides med kongressen. Detta är ett stort bevis på den nya friheten i ett samhälle där kvinnan har varit förtryckt och i långa stycken betraktats som allmän egendom. Den manliga dominansen är dock fortfarande stor. 

- Vad blir då slutintrycket från denna historiskt så viktiga kongress? Personligen upplevde jag den som en av mina stora och viktiga upplevelser. Jag fick också tillfälle att under mina talturer hälsa från Baptistsamfundet i Finland. Det som jag sist glömmer är bönerna och tårarna för land och folk. Så länge man ber som man gjorde i Moskva har man en framtid och ett hopp, och inga "problema" är för stora för att övervinnas. 

Rafael