Baptismen, som del av den
världsvida kristenheten, har sitt historiska ursprung i den radikala grenen
av reformationen på 1500-talet. Man betonar den fria församlingen, dvs fri
anslutning (genom de troendes dop) och frihet från statlig översyn.
Baptismen, i likhet med andra kyrkor och kristna samfund ser sina rötter i
Bibelns nya testamente. Till skillnad från en del andra kyrkor har baptismen
uppfattat Nya Testamentets församlingsbildning som normgivande. Därför är
man idag fortfarande en lekmannarörelse utan biskopar och kyrklig hierarki.
Genom historien har baptismen ofta engagerat sig i samhällsfrågor och
människorättsfrågor och krävt religionsfrihet och frihet för den enskilde
att med bibeln som grund utforma sin tro.
Ordet baptist kommer från det grekiska ordet "baptizein", som betyder
neddoppa eller nedsänka. Baptismen är kanske mest känd för nedsänkningsdopet,
något som man med flera andra kyrkor och samfund härrör från Nya Testamentet.
Dopet handlar om Guds oändliga nåd och kärlek till människan, något som
kommer till uttryck i den personliga bekännelse om tro på Jesus Kristus som
Herre och Frälsare, som föregår dopet. Dopet är ett tecken på Guds kärlek,
ett mottagande av hans nåd och en bekräftelse på det förbund Gud ingått med
människan genom Jesus Kristus. Dopet visar hur den döpte uppstår till ett
nytt liv tillsammans med Kristus, ett liv där kärlek, trohet, efterföljelse
och rättvisa är viktiga element.
Under förhöret utreddes alltså baptisternas läror som sedan formulerades av
forskaren och professorn i ryska vid Helsingfors universitet Matthias
Akiander där det i andra och tredje punkten står:
Barndopet förkastas både i stöd av nyss anförda uppfattning av dopets
betydelse och därföre, att detsamma ej finnes någonstädes i Nya Testamentets
skrifter anbefallt. Icke ens under apostlarnas tidevarv har barndopet varit
brukligt, och man måste lämna oavgjort, huruvuda några barn funnos i Lydias
hus och bland fångvaktarens folk, Apg. 16:15-33. Dessutom hava barn ej något
men därav, att de förbliva odöpte, emedan Frälsaren själv förklarat i Matt
18:3 och Mark. 10:14-15, att Guds rike hörer barnen till, och man av dessa
skriftställen ej kan sluta annat, än att Frälsaren där talar om odöpta barn.
Efter förhöret återvände baptisterna hem och ställdes under
kronobetjäningens noggranna uppsikt för att förebygga
"proselytmakeri och de vilseledande lärornas kringspridande".
Senare märkte man dock att det fanns fler baptister på Föglö än man tidigare
trott dvs. paret Fagerström och smeden Selenius och dessutom Herman och
Adonika Walén från Sverige. Prästerna försökte nu undervisa även dem i
kyrkans lära men efter flera misslyckanden skickade man också dem till
domkapitlet i Åbo.
Under förhören av dem i Åbo blev dock en av ledamöterna i domkapitlet,
lektor Henrik Heikel, som var kyrkoherde i St. Maria församling utanför Åbo
intresserad av den baptistiska läran. Han bjöd efter förhörens slut hem den
lilla gruppen till sig för att få höra mera om deras lära. De talade till
långt in på natten och lämnade oanande spår hos familjen Heikel. Om
domkapitlet vetat vilka följder baptisternas besök i Åbo skulle få skulle de
nog inte kallat in dem till förhör
De började i Österbotten
Familjen Heikel som
år 1859 kommit i kontakt med de åländska baptisterna flyttade 1860 från Åbo
till Pedersöre där Henrik Heikel blev kyrkoherde. Äldsta sonen Viktor bodde
i Stockholm 1867-68 där han kom i kontakt med baptisterna i staden. den 6
maj 1867 blev han döpt. Den 24 juni 1868 blev Viktors syster Anna döpt i
Stockholm. På det sättet var de båda de första baptisterna på Finlands
fastland.
Viktor Heikel stannade en tid i Stockholm medan Anna Heikel återvände till
Pedersöre. Hon hade kontakt med pastor Wiberg i Stockholm som hade döpt både
henne och Viktor. Wiberg hjälpte henne så att hon kunde dela ut religiösa
skrifter och skrifter om bibelns lära om dopet, nattvarden och
församlingsordningen. Hon höll dessutom samlingar hemma hos sig på
lördagskvällarna. Allt fler samlades till tro och började studera Nya
Testamentet och baptisternas läror.
Midsommaren 1869 höll Walén från Åland den första baptistiska predikan på
det finländska fastlandet. Han var på besök hos familjen Heikel precis som
tio år tidigare i Åbo då han var på förhör i domkapitlet i Åbo. Samma sommar
ordnades den första dopförrättningen i Österbotten och 1870 bildades
Jakobstads baptistförsamling.
Förföljelserna
Baptisterna i norra Österbotten hade bestämt sig för att följa Jesus vad
som än hånde dem. Eftersom baptismen skiljer sig så mycket från lutherdomen
i synen på dopet, nattvarden och församlingsordningen var det inte så
konstigt att baptisterna kom att bli förföljda. Att förföljelserna sin
grymhet till trots inte blev svårare berodde på att väckelserörelserna
samtidigt protesterade mot kyrkan och att myndigheterna var så trötta på
rättegångarna mot pietisterna som hållit på i många år, att kyrkan därför
hade det svårt att få dem att ingripa mot mot medborgare vilkas enda brott
var att deras trosuppfattning skilde sig från den lutherska läran. Dessutom
blev människorna upplysta genom skolan, tidningarna och annan litteratur som
förändrade deras syn på religiösa och andliga frågor. Trots det fick dock
baptisterna lida för sin tro. Man föraktade deras syn på dopet och på tron
och överklassen såg ned på dem för att de som "vanligt folk" skapade sig en
syn på religiösa frågor. Bl.a. sade ärkebiskop Bergenheim till Anna Heikel
när hon talade om för honom att hon blivit baptist att "Ni
en bildad kvinna, skulle umgås med sådant folk! Smeden Walén och smeden Nykvist! Sådant simpelt och oblidat folk!"
Man spred också lögner och förtalade baptisterna. Rykten och vilda historier
spreds snabbt. Rykten om att baptisterna skulle ha varit otrogna och levt
omoraliskt spreds snabbt. Det gick även totalt galna rykten om att
baptisterna skulle ha nattliga sammankomster då de samlades nakna under en
jättelik fårskinnsfäll och andra liknande huvudlösa historier. I en
anklagelse skrift som kyrkoherde Schalin i Larsmo sände till domkapitlet i
Åbo för att få en baptist dömd ingick bl.a. historien om fårskinnet.
Många gånger nöjde sig inte folket med att baktala baptisterna man slog och
misshandlade även dem. Det hände bl.a. vid en dopförrättning i Esse. Då blev
en av samfundets medlemmar Johan Kull kastad i den djupa ån och Johan Niss
blev slagen med en stör i huvudet men lyckades komma undan trots att han
först förlorade medvetandet. A. Niss blev vid flera tillfällen misshandlad
av uppretade människor.
På våren 1874 utfärdades ett kyrkorådsförbud mot A. Niss vilket han
struntade i och den 16 juni 1874 ställdes han inför domkapitlet i Åbo för
"sina villomeningars skull". Efter
en längre utredning i domkapitlet blev Niss skickad till Vasa Hovrätt som
dock hänvisade ärendet till häradsrätten i Pedersöre där en rättegång hölls
den 4 september 1874. Där blev han förhörd, han förklarade varför han
anslutit sig till baptismen och sedan kallades vittnena in. Bara ett vittne
stod på Niss sida och efter att han hållit sitt försvarstal för Niss kom de
andra vittnena in. De vittnade bl.a. om att de hört Niss
"fälla dömande ord om kyrkan", tala illa om prästerna, och förkasta
barndopet osv i den stilen. Ärendet skickades dock tillbaka till Vasa
Hovrätt som frikände Niss med motiveringen
"på grund af att det icke finnes någon lag för dylika brott och emedan Niss´
förstånd tycktes vara omtöcknat af uppenbarelsebokens "mystiska profetior"."
Prosten Helander i Pedersöre var inte nöjd med beslutet utan gjorde en
utredning om Niss sinnestillstånd enlig vilken han konstaterades vara vid
sina sinnens fulla bruk. Ärendet gick nu vidare till Kejserliga senaten där
han blev dömd till att betala 380 mark i böter.
Alla klarade sig inte med böter. Bonden Anders Andersson i Larsmo blev
anmäld till domkapitlet i Åbo för spridande av baptistiska åsikter. Även i
det här fallet var man tvungen att gå ända till Kejserliga senaten som dömde
honom till 192 marks böter eller 24 dygns fängelse på vatten och bröd. Det
var många andra som blev dömda för sina åsikters skull och många fick lida
trots att de inte blev dömda till fängelse eller böter. Kyrkoherde Schalin
som var mycket fientligt inställd till baptisterna vägrade bl.a. att begrava
Erik och Sofia Wikströms obegjutna dotter. Föräldrarna tvingades att ha
likkistan i en bod hemma i tre månader och för att ytterligare öka deras
lidande och för att smutskasta dem skickade Schalin kronobetjäningen hem
till dem för att undersöka om föräldrarna med våld dödat sitt barn. Det
finns åtskilliga exempel på liknande försök till förföljelser och
smutskastning på baptisterna för att befläcka deras namn och för att utplåna
rörelsen. Ett gemensamt drag finns hos alla, de är ett bevis på människans
dumhet, avundsjuka och själviskhet.
År för år
Den första juli 1870 kom en ny religionslag till. Lagen förutsatte en
samvets- och religionsfrihet som möjligjorde uträde ur den lutherska
folkkyrkan och medförde existensrätt för kyrkor med annan konsession, kult
och organisation. I statens lagstiftning fanns dock ännu ingen grundsats för
religionsfriheten vilket ledde till att förändringarna inte kunde genomföras.
Det fanns ingen dissenterlag som skulle ha preciserat villkoren och formerna
för frikyrkornas tillkomst och existens. Förutom den lutherska kyrkan var
det bara den ortodoxa som lagligt fick finnas till.
1872 besökte predikanten Lindgren från Nederkalix i Sverige, Jakobstad,
Forsby, Purmo och Monå. Han höll ungefär 150 möten och predikade för stora
människoskaror. 7 dopförrättningar hölls efter det i Jakobstad där 29 blev
döpta. Den 10 maj hölls den första dopförrättningen i Monå. Senare blev 47
personer döpta. Också den lutherska kyrkoherden Johannes Hymander från
Parikkala döptes i Stockholm och när Hymander kom hem döpte han några
personer med vilka han sedan bildade en församling i Parikkala.
1873 bildades Monå församling med 95 medlemmar och ett kapell byggdes.
1874 döptes 67 personer i Purmo där en församling bildades. Också i Esse och
Larsmo bildades församlingar och 37 personer kom till tro och blev döpta.
Samma år blev A. Niss ställd inför rätta i Åbo och dömd av kejserliga
senaten.
1876 ställdes Matts Forsman i Purmo inför kyrkorådet för att hans söner inte
deltagit i konfirmationen.
1877 hölls den första egentliga baptistkonferensen i Jakobstad under
midsommarhelgen. Under konferensen behandlades 18 frågor om vitt skilda
saker som berörde både församlingen och den enskilde kristnas liv.
1878 bildades Mariehamns församling. A.V. Jaakkola och hans syster från Monå
ställdes inför kyrkorådet i Munsala för att de inte deltagit i läsförhör och
kommit till skriftskolan.
1879 bildades församlingar i både Laihela och Jurva.
1880 hölls den första dopförrättningen i Vasa, där 33 människor blev döpta.
Fyra flickor från Jakobstads församling flyttade till Helsingfors och blev
där de första baptisterna i Finlands huvudstad.
1881 bildades den första baptistförsamlingen i Vasa den 25 januari. Erik
Åmossa från Petalax blev anklagad inför Åbo domkapitel för "utspridande av
läror som stodo i strid mot den lutherska kyrkans lära". Vasa Hovrätt dömde
honom till 24 dygns fängelse på vatten och bröd.
1882 bildades en ny församling med 30 medlemmar i Petalax förutom den gamla
med 84 medlemmar. Predikanterna Erik Jansson och J. Liljestrand utsattes för
mordförsök mitt under ett möte i Malax. Erik Åmossa avtjänade sitt
fängelsestraff i länsfängelset i Vasa där han flera gånger blev utsatt för
våld och mordförsök.
1883 skickade Stockholms Missionsförening Matts Lignell till Åland för att
fortsätta missionsarbetet där.
1884 invigdes baptistkapellet i Åmossa och en församling bildades i Nämpnäs.
I Helsingfors kallades Petter Malmqvist till biskopsförhör. Han ålades tre
villkor: att antingen lämna landet, upphöra med verksamheten eller att
ställa sig under dissenterlagen. Han lovade ingenting och söndagsskolan
fortsatte sin verksamhet.
1885 hölls den första dopförrättningen i Djupsund, församlingen i Tölby
grundades där man också byggde ett kapell. I Helsingfors grundades en
församling under Matts Lignells ledning.
Baptismen sprids till södra Finland
Samtidigt som baptismen spreds i Österbotten kom den även att spridas till
södra Finland.
1880 flyttade fyra flickor från Jakobstads församling till Helsingfors. På
vårvintern 1881 flyttade även Otto Hermans från Forsby till Helsingfors. De
mötte tillsammans två baptister från Wåmhus församling i Dalarna, i Sverige.
De grundade dock ingen egen församling utan samlades tillsammans med andra
troende som kallade sig "De fria".
På hösten 1881 kom Petter Malmqvist som var en ung baptist från Stockholm
till Helsingfors. Han hade hemma hört till Stockholms första
baptistförsamling och kom i Helsingfors att sakna sin församling och dess
aktiva verksamhet. I "Hemmet för de elända" där "De fria" samlades träffade
han till sin glädje den lilla gruppen baptister. De började tillsammans
samlas till nattvardsmöten. De hade ingen lokal utan samlades hemma hos
någon av dem eller någonstans utomhus.
Hösten 1884 gifte sig Petter Malmqvist och Maria Andersson som var en av
flickorna som kommit från Dalarna och gruppen började samlas hemma hos dem
och man började hålla offentliga predikningar. En söndagsskola grundades
hemma hos Malmqvists den 7. december 1884. De hade tagit intryck av
söndagsskolidén från Sverige dvs. från Stockholms första och andra
baptistförsamlingar. När söndagsskolan startade deltog 12 barn, nästa kom
söndag 24! En luthersk präst försökte få myndigheterna att stänga
söndagsskolan och Petter Malmqvist hotades tidvis av utvisning.
På våren 1885 var Matts Lignell som då verkade på Åland på besök i
Helsingfors. Han höll möten hemma hos Malmqvists och i De frias lokal. Under
hans besök, den femte april 1885 bildades Helsingfors baptistförsamling
hemma hos Petter och Maria Malmqvist på Barnhemsgatan 6 i Helsingfors.
Församlingen bestod då av fem medlemmar. Petter Malmqvist blev församlingens
föreståndare. Redan under första verksamhetsåret utökades församlingen med
14 medlemmar. 1889 flyttade församlingen till en annan lokal på
Barnhemsgatan eftersom det blivit för trångt att samlas hemma hos Malmqvists
och bara fem månader senare var också den för liten så verksamheten
flyttades till Eriksgatan. 
En av de viktigaste frågorna för den unga församlingen var att hitta en
predikant. Man löste frågan genom att 1886 be Alfr. Öhman att predika en
gång i månaden. 1888 skaffade man en dopgrav.
Församlingen i Helsingfors blev egentligen inte utsatt för några
förföljelser. Det enda var ett litet bråk med prosten Bengelsdorff den 27
december 1889. 1890 hade medlemsantalet vuxit till 24 medlemmar. Samma år
blev Otto Hermans församlingens sekreterare och ledde på det sättet
församlingen tillsammans med Petter Malmqvist. Följande år började man hålla
söndagsförmiddags gudstjänster. Senare det året fick de ett meddelande om
att Baptistsamfundets i Sverige yttre mission beslutat att understöda
predikanterna Giescke och Lignell för verksamhet i Helsingfors och
Petersburg. Giescke blev på det sättet församlingens predikant. 1895
flyttade Giescke till Åland.
Den 22 juni 1900 hade man predikantval inom församlingen. O.Th. Lantz och
Matts Lignell fick lika många röster men styrelsen i Stockholm utsåg Lignell
till att bli predikant i Helsingfors. Den 8 augusti samma år kom Lignell
till Helsingfors. 1901 hölls baptisternas årskonferens i Helsingfors och i
juni 1904 församlingen till Stora Robertsgatan 24 som 1809 inköptes genom
J.H. Swordson, som kommit från Kina där han varit missionär, i Helsingfors
baptistförsamlings namn.
1915 blev Elin Grönlund medlem i församlingen vid 17 års ålder. Hon var min
farmors mor men var som en mormor för mig därför att jag inte hade en egen.
Hon är en av orsakerna till att jag ville skriva om baptismens historia i
Finland. Jag har hört mycket om henne och om hur hon kände både Lignell och
Malmqvist. Jag kände henne också personligen eftersom hon levde till 1985.
Hon var alltid en betydelsefull person för mig när jag var liten och är det
ännu. 
Litteraturförteckning
De började- vi fortsätter
Alwar Sundell
Facklans förlag
Vasa 1956
Helsingfors Baptistförsamling Betelförsamlingen
60 år 1885-1945
Folke Thorell
Helsingfors 1945
Helsingfors baptistförsamlings informationsblad
Jan Edström
Svenska Baptisternas i Finland HISTORIA 1856-1931
David Edén
Vasa 1930
På sensommaren 1854
åkte Karl Justus Matias Möllersvärd från Stockholm över till Finnström på
Åland. Han var den första baptisten som någonsin varit i Finland. I sin
ungdom hade han rest en del bl.a. i Amerika där han blev döpt och intagen i
First Baptist Mariner´s Church i New York. Det var en luthersk präst på
Åland som skrivit till några vänner i Sverige och bett dem skicka en
evangelist till Åland. Hans ansökan togs upp i Evangeliska Alliansen som bad
Möllersvärd åka. De visste att han var baptist men också att han
"förkunnade sinnesändringens ord till människors frälsning" och tyckte
därför att han passade för uppgiften. Möllersvärd började sin verksamhet på
Föglö på Åland. Folket samlades i skaror för att lyssna till hans
predikningar och väckelsen spreds på ön. Det ledde till att han blev illa
omtyckt av de andra prästerna. Han blev förföljd och tvingades återvända
till Sverige efter bara fem veckor. Den grupp av människor som kommit till
tro under Möllersvärds verksamhets tid på Åland fortsatte dock att samlas.
Följande sommar, 1855, hämtade en av öns bönder som varit i Stockholm
dopskrifter skrivna av baptistpastorn A. Wiberg med sig åt den lilla gruppen
troende. De handlade om tro, dop och församlingsordning och var den första
kontakt till den baptistiska läran för dem eftersom Möllessvärd endast
predikat Guds ord och inte om synen på församlingen och dopet. 
Våren 1856 åkte lantbrukaren Johan Erik Östling som var en av dem som
lyssnat till Möllersvärds predikningar till Stockholm för att besöka en
baptistförsamling för att bli döpt. Den 25 maj 1856 döptes J.E. Östling av
P.F. Hejdenberg och blev på det sättet Finlands första baptist. Senare samma
år, på sommaren for också G. Fagerström och A. Lindblom till Stockholm där
de blev döpta. Sent på hösten 1856 hölls den första dopförrättningen i
Finland i Finnholma på Föglö. Fagerström som blivit döpt samma sommar
fungerade som dopförrättare. De första som döptes i Finland var Edla
Kristina Östling, Lovisa Fagerström och Wilhelmina Lindblom. Efter dopet
bildades hemma hos familjen Lindblom den första baptistförsamlingen i
Finland, Föglö baptistförsamling. Senare på vintern döptes också smeden A.L.
Selenius. Våren 1857 hade alltså Föglö församling sju medlemmar. 
Sommaren 1857 blev det bråk mellan kyrkoherden i socknen E.U. Wesell och
baptisterna pga att Lindbloms och Östlings fått barn som de inte ville att
skulle bli döpta enligt den lutherska läran. Wesell försökte först tala med
föräldrarna men när det inte hjälpte kallade han till sig kontraktsprosten
I.G. Chydenius. Chydenius höll dock med baptisterna och sade till Wesell:
"Vad bråkar du med ? Dessa människor hava ju Guds ande". Det hela kom
dock att anmälas till domkapitlet som rapporterade till senaten. Senatens
svar var att de måste undervisas i den rätta läran och de inkallades till
förhör i domkapitlet den 13 och 14 oktober 1858. De två familjerna tvingades
alltså att resa den långa vägen till Åbo. Förhöret varade i två dagar och
under det gick man punkt för punkt igenom Nya Testamentets lära om dopet,
församlingen och nattvarden.