|
De första baptisterna i Finland |
|
Gymnasiearbete av Tove Eriksson
|
|
Bakgrund Baptismen, som del av den världsvida kristenheten, har sitt historiska ursprung i den radikala grenen av reformationen på 1500-talet. Man betonar den fria församlingen, dvs fri anslutning (genom de troendes dop) och frihet från statlig översyn. Baptismen, i likhet med andra kyrkor och kristna samfund ser sina rötter i Bibelns nya testamente. Till skillnad från en del andra kyrkor har baptismen uppfattat Nya Testamentets församlingsbildning som normgivande. Därför är man idag fortfarande en lekmannarörelse utan biskopar och kyrklig hierarki. Genom historien har baptismen ofta engagerat sig i samhällsfrågor och människorättsfrågor och krävt religionsfrihet och frihet för den enskilde att med bibeln som grund utforma sin tro. Ordet baptist kommer från det grekiska ordet "baptizein", som betyder neddoppa eller nedsänka. Baptismen är kanske mest känd för nedsänkningsdopet, något som man med flera andra kyrkor och samfund härrör från Nya Testamentet. Dopet handlar om Guds oändliga nåd och kärlek till människan, något som kommer till uttryck i den personliga bekännelse om tro på Jesus Kristus som Herre och Frälsare, som föregår dopet. Dopet är ett tecken på Guds kärlek, ett mottagande av hans nåd och en bekräftelse på det förbund Gud ingått med människan genom Jesus Kristus. Dopet visar hur den döpte uppstår till ett nytt liv tillsammans med Kristus, ett liv där kärlek, trohet, efterföljelse och rättvisa är viktiga element.
De första baptisterna i Finland
Under förhöret utreddes alltså baptisternas läror som sedan formulerades av forskaren och professorn i ryska vid Helsingfors universitet Matthias Akiander där det i andra och tredje punkten står: Döpelsen anses för ett sakrament, emedan den är ett 'insegel på den nya födelsen'. Läran om detta sakrament är i övrigt följande: dopet är icke något nådemedel, varigenom en inre förändring hos människan skulle åstadkommas, utan det är 'en bekräftelse på den i människans hjärta dessförinnan upptända tron'. Men som' tron är av predikan och predikan genom Guds ord'. Rom. 10:17, följer därav, att 'dopet ej kan hava någon betydelse eller giltighet, så framt det ej föregås utav bekännelse av en på bekantskap med Guds ord grundad tro'. Denna bekantskap med Guds ord och denna därpå grundade tro kan åter icke förefinnas hos andra än sådana individer, som 'kommit till fullt medvetande' och erhållit undervisning i kristendomen. Skall dopet således hava någon 'kristlig betydelse', måste undervisning och tro föregå detsamma, enligt Matt. 28:19, och Mark. 16:16, i annat fall är det ej till något gagn för den döpta. Vid dopets förrättning lägges synnerligt vikt därpå, att baptizanden med hela kroppen nedsänkes i vatten, med avseende å Rom. 6:4. Efter förhöret återvände baptisterna hem och ställdes under kronobetjäningens noggranna uppsikt för att förebygga "proselytmakeri och de vilseledande lärornas kringspridande".
Under förhören av dem i Åbo blev dock en av ledamöterna i domkapitlet, lektor Henrik Heikel, som var kyrkoherde i St. Maria församling utanför Åbo intresserad av den baptistiska läran. Han bjöd efter förhörens slut hem den lilla gruppen till sig för att få höra mera om deras lära. De talade till långt in på natten och lämnade oanande spår hos familjen Heikel. Om domkapitlet vetat vilka följder baptisternas besök i Åbo skulle få skulle de nog inte kallat in dem till förhör
De började i Österbotten
Viktor Heikel stannade en tid i Stockholm medan Anna Heikel återvände till Pedersöre. Hon hade kontakt med pastor Wiberg i Stockholm som hade döpt både henne och Viktor. Wiberg hjälpte henne så att hon kunde dela ut religiösa skrifter och skrifter om bibelns lära om dopet, nattvarden och församlingsordningen. Hon höll dessutom samlingar hemma hos sig på lördagskvällarna. Allt fler samlades till tro och började studera Nya Testamentet och baptisternas läror. Midsommaren 1869 höll Walén från Åland den första baptistiska predikan på det finländska fastlandet. Han var på besök hos familjen Heikel precis som tio år tidigare i Åbo då han var på förhör i domkapitlet i Åbo. Samma sommar ordnades den första dopförrättningen i Österbotten och 1870 bildades Jakobstads baptistförsamling.
Förföljelserna Baptisterna i norra Österbotten hade bestämt sig för att följa Jesus vad som än hånde dem. Eftersom baptismen skiljer sig så mycket från lutherdomen i synen på dopet, nattvarden och församlingsordningen var det inte så konstigt att baptisterna kom att bli förföljda. Att förföljelserna sin grymhet till trots inte blev svårare berodde på att väckelserörelserna samtidigt protesterade mot kyrkan och att myndigheterna var så trötta på rättegångarna mot pietisterna som hållit på i många år, att kyrkan därför hade det svårt att få dem att ingripa mot mot medborgare vilkas enda brott var att deras trosuppfattning skilde sig från den lutherska läran. Dessutom blev människorna upplysta genom skolan, tidningarna och annan litteratur som förändrade deras syn på religiösa och andliga frågor. Trots det fick dock baptisterna lida för sin tro. Man föraktade deras syn på dopet och på tron och överklassen såg ned på dem för att de som "vanligt folk" skapade sig en syn på religiösa frågor. Bl.a. sade ärkebiskop Bergenheim till Anna Heikel när hon talade om för honom att hon blivit baptist att "Ni en bildad kvinna, skulle umgås med sådant folk! Smeden Walén och smeden Nykvist! Sådant simpelt och oblidat folk!" Man spred också lögner och förtalade baptisterna. Rykten och vilda historier spreds snabbt. Rykten om att baptisterna skulle ha varit otrogna och levt omoraliskt spreds snabbt. Det gick även totalt galna rykten om att baptisterna skulle ha nattliga sammankomster då de samlades nakna under en jättelik fårskinnsfäll och andra liknande huvudlösa historier. I en anklagelse skrift som kyrkoherde Schalin i Larsmo sände till domkapitlet i Åbo för att få en baptist dömd ingick bl.a. historien om fårskinnet. Många gånger nöjde sig inte folket med att baktala baptisterna man slog och misshandlade även dem. Det hände bl.a. vid en dopförrättning i Esse. Då blev en av samfundets medlemmar Johan Kull kastad i den djupa ån och Johan Niss blev slagen med en stör i huvudet men lyckades komma undan trots att han först förlorade medvetandet. A. Niss blev vid flera tillfällen misshandlad av uppretade människor. På våren 1874 utfärdades ett kyrkorådsförbud mot A. Niss vilket han struntade i och den 16 juni 1874 ställdes han inför domkapitlet i Åbo för "sina villomeningars skull". Efter en längre utredning i domkapitlet blev Niss skickad till Vasa Hovrätt som dock hänvisade ärendet till häradsrätten i Pedersöre där en rättegång hölls den 4 september 1874. Där blev han förhörd, han förklarade varför han anslutit sig till baptismen och sedan kallades vittnena in. Bara ett vittne stod på Niss sida och efter att han hållit sitt försvarstal för Niss kom de andra vittnena in. De vittnade bl.a. om att de hört Niss "fälla dömande ord om kyrkan", tala illa om prästerna, och förkasta barndopet osv i den stilen. Ärendet skickades dock tillbaka till Vasa Hovrätt som frikände Niss med motiveringen "på grund af att det icke finnes någon lag för dylika brott och emedan Niss´ förstånd tycktes vara omtöcknat af uppenbarelsebokens "mystiska profetior"." Prosten Helander i Pedersöre var inte nöjd med beslutet utan gjorde en utredning om Niss sinnestillstånd enlig vilken han konstaterades vara vid sina sinnens fulla bruk. Ärendet gick nu vidare till Kejserliga senaten där han blev dömd till att betala 380 mark i böter. Alla klarade sig inte med böter. Bonden Anders Andersson i Larsmo blev anmäld till domkapitlet i Åbo för spridande av baptistiska åsikter. Även i det här fallet var man tvungen att gå ända till Kejserliga senaten som dömde honom till 192 marks böter eller 24 dygns fängelse på vatten och bröd. Det var många andra som blev dömda för sina åsikters skull och många fick lida trots att de inte blev dömda till fängelse eller böter. Kyrkoherde Schalin som var mycket fientligt inställd till baptisterna vägrade bl.a. att begrava Erik och Sofia Wikströms obegjutna dotter. Föräldrarna tvingades att ha likkistan i en bod hemma i tre månader och för att ytterligare öka deras lidande och för att smutskasta dem skickade Schalin kronobetjäningen hem till dem för att undersöka om föräldrarna med våld dödat sitt barn. Det finns åtskilliga exempel på liknande försök till förföljelser och smutskastning på baptisterna för att befläcka deras namn och för att utplåna rörelsen. Ett gemensamt drag finns hos alla, de är ett bevis på människans dumhet, avundsjuka och själviskhet.
År för år Den första juli 1870 kom en ny religionslag till. Lagen förutsatte en samvets- och religionsfrihet som möjligjorde uträde ur den lutherska folkkyrkan och medförde existensrätt för kyrkor med annan konsession, kult och organisation. I statens lagstiftning fanns dock ännu ingen grundsats för religionsfriheten vilket ledde till att förändringarna inte kunde genomföras. Det fanns ingen dissenterlag som skulle ha preciserat villkoren och formerna för frikyrkornas tillkomst och existens. Förutom den lutherska kyrkan var det bara den ortodoxa som lagligt fick finnas till. 1872 besökte predikanten Lindgren från Nederkalix i Sverige, Jakobstad, Forsby, Purmo och Monå. Han höll ungefär 150 möten och predikade för stora människoskaror. 7 dopförrättningar hölls efter det i Jakobstad där 29 blev döpta. Den 10 maj hölls den första dopförrättningen i Monå. Senare blev 47 personer döpta. Också den lutherska kyrkoherden Johannes Hymander från Parikkala döptes i Stockholm och när Hymander kom hem döpte han några personer med vilka han sedan bildade en församling i Parikkala. 1873 bildades Monå församling med 95 medlemmar och ett kapell byggdes. 1874 döptes 67 personer i Purmo där en församling bildades. Också i Esse och Larsmo bildades församlingar och 37 personer kom till tro och blev döpta. Samma år blev A. Niss ställd inför rätta i Åbo och dömd av kejserliga senaten. 1876 ställdes Matts Forsman i Purmo inför kyrkorådet för att hans söner inte deltagit i konfirmationen. 1877 hölls den första egentliga baptistkonferensen i Jakobstad under midsommarhelgen. Under konferensen behandlades 18 frågor om vitt skilda saker som berörde både församlingen och den enskilde kristnas liv. 1878 bildades Mariehamns församling. A.V. Jaakkola och hans syster från Monå ställdes inför kyrkorådet i Munsala för att de inte deltagit i läsförhör och kommit till skriftskolan. 1879 bildades församlingar i både Laihela och Jurva. 1880 hölls den första dopförrättningen i Vasa, där 33 människor blev döpta. Fyra flickor från Jakobstads församling flyttade till Helsingfors och blev där de första baptisterna i Finlands huvudstad. 1881 bildades den första baptistförsamlingen i Vasa den 25 januari. Erik Åmossa från Petalax blev anklagad inför Åbo domkapitel för "utspridande av läror som stodo i strid mot den lutherska kyrkans lära". Vasa Hovrätt dömde honom till 24 dygns fängelse på vatten och bröd. 1882 bildades en ny församling med 30 medlemmar i Petalax förutom den gamla med 84 medlemmar. Predikanterna Erik Jansson och J. Liljestrand utsattes för mordförsök mitt under ett möte i Malax. Erik Åmossa avtjänade sitt fängelsestraff i länsfängelset i Vasa där han flera gånger blev utsatt för våld och mordförsök. 1883 skickade Stockholms Missionsförening Matts Lignell till Åland för att fortsätta missionsarbetet där. 1884 invigdes baptistkapellet i Åmossa och en församling bildades i Nämpnäs. I Helsingfors kallades Petter Malmqvist till biskopsförhör. Han ålades tre villkor: att antingen lämna landet, upphöra med verksamheten eller att ställa sig under dissenterlagen. Han lovade ingenting och söndagsskolan fortsatte sin verksamhet. 1885 hölls den första dopförrättningen i Djupsund, församlingen i Tölby grundades där man också byggde ett kapell. I Helsingfors grundades en församling under Matts Lignells ledning.
Baptismen sprids till södra Finland Samtidigt som baptismen spreds i Österbotten kom den även att spridas till södra Finland.1880 flyttade fyra flickor från Jakobstads församling till Helsingfors. På vårvintern 1881 flyttade även Otto Hermans från Forsby till Helsingfors. De mötte tillsammans två baptister från Wåmhus församling i Dalarna, i Sverige. De grundade dock ingen egen församling utan samlades tillsammans med andra troende som kallade sig "De fria".
Hösten 1884 gifte sig Petter Malmqvist och Maria Andersson som var en av flickorna som kommit från Dalarna och gruppen började samlas hemma hos dem och man började hålla offentliga predikningar. En söndagsskola grundades hemma hos Malmqvists den 7. december 1884. De hade tagit intryck av söndagsskolidén från Sverige dvs. från Stockholms första och andra baptistförsamlingar. När söndagsskolan startade deltog 12 barn, nästa kom söndag 24! En luthersk präst försökte få myndigheterna att stänga söndagsskolan och Petter Malmqvist hotades tidvis av utvisning.
En av de viktigaste frågorna för den unga församlingen var att hitta en predikant. Man löste frågan genom att 1886 be Alfr. Öhman att predika en gång i månaden. 1888 skaffade man en dopgrav. Församlingen i Helsingfors blev egentligen inte utsatt för några förföljelser. Det enda var ett litet bråk med prosten Bengelsdorff den 27 december 1889. 1890 hade medlemsantalet vuxit till 24 medlemmar. Samma år blev Otto Hermans församlingens sekreterare och ledde på det sättet församlingen tillsammans med Petter Malmqvist. Följande år började man hålla söndagsförmiddags gudstjänster. Senare det året fick de ett meddelande om att Baptistsamfundets i Sverige yttre mission beslutat att understöda predikanterna Giescke och Lignell för verksamhet i Helsingfors och Petersburg. Giescke blev på det sättet församlingens predikant. 1895 flyttade Giescke till Åland.
Litteraturförteckning
|
På sensommaren 1854
åkte Karl Justus Matias Möllersvärd från Stockholm över till Finnström på
Åland. Han var den första baptisten som någonsin varit i Finland. I sin
ungdom hade han rest en del bl.a. i Amerika där han blev döpt och intagen i
First Baptist Mariner´s Church i New York. Det var en luthersk präst på
Åland som skrivit till några vänner i Sverige och bett dem skicka en
evangelist till Åland. Hans ansökan togs upp i Evangeliska Alliansen som bad
Möllersvärd åka. De visste att han var baptist men också att han
"förkunnade sinnesändringens ord till människors frälsning" och tyckte
därför att han passade för uppgiften. Möllersvärd började sin verksamhet på
Föglö på Åland. Folket samlades i skaror för att lyssna till hans
predikningar och väckelsen spreds på ön. Det ledde till att han blev illa
omtyckt av de andra prästerna. Han blev förföljd och tvingades återvända
till Sverige efter bara fem veckor. Den grupp av människor som kommit till
tro under Möllersvärds verksamhets tid på Åland fortsatte dock att samlas.
Följande sommar, 1855, hämtade en av öns bönder som varit i Stockholm
dopskrifter skrivna av baptistpastorn A. Wiberg med sig åt den lilla gruppen
troende. De handlade om tro, dop och församlingsordning och var den första
kontakt till den baptistiska läran för dem eftersom Möllessvärd endast
predikat Guds ord och inte om synen på församlingen och dopet. 
Våren 1856 åkte lantbrukaren Johan Erik Östling som var en av dem som
lyssnat till Möllersvärds predikningar till Stockholm för att besöka en
baptistförsamling för att bli döpt. Den 25 maj 1856 döptes J.E. Östling av
P.F. Hejdenberg och blev på det sättet Finlands första baptist. Senare samma
år, på sommaren for också G. Fagerström och A. Lindblom till Stockholm där
de blev döpta. Sent på hösten 1856 hölls den första dopförrättningen i
Finland i Finnholma på Föglö. Fagerström som blivit döpt samma sommar
fungerade som dopförrättare. De första som döptes i Finland var Edla
Kristina Östling, Lovisa Fagerström och Wilhelmina Lindblom. Efter dopet
bildades hemma hos familjen Lindblom den första baptistförsamlingen i
Finland, Föglö baptistförsamling. Senare på vintern döptes också smeden A.L.
Selenius. Våren 1857 hade alltså Föglö församling sju medlemmar. 
Sommaren 1857 blev det bråk mellan kyrkoherden i socknen E.U. Wesell och
baptisterna pga att Lindbloms och Östlings fått barn som de inte ville att
skulle bli döpta enligt den lutherska läran. Wesell försökte först tala med
föräldrarna men när det inte hjälpte kallade han till sig kontraktsprosten
I.G. Chydenius. Chydenius höll dock med baptisterna och sade till Wesell:
"Vad bråkar du med ? Dessa människor hava ju Guds ande". Det hela kom
dock att anmälas till domkapitlet som rapporterade till senaten. Senatens
svar var att de måste undervisas i den rätta läran och de inkallades till
förhör i domkapitlet den 13 och 14 oktober 1858. De två familjerna tvingades
alltså att resa den långa vägen till Åbo. Förhöret varade i två dagar och
under det gick man punkt för punkt igenom Nya Testamentets lära om dopet,
församlingen och nattvarden.
Senare märkte man dock att det fanns fler baptister på Föglö än man tidigare
trott dvs. paret Fagerström och smeden Selenius och dessutom Herman och
Adonika Walén från Sverige. Prästerna försökte nu undervisa även dem i
kyrkans lära men efter flera misslyckanden skickade man också dem till
domkapitlet i Åbo.
Familjen Heikel som
år 1859 kommit i kontakt med de åländska baptisterna flyttade 1860 från Åbo
till Pedersöre där Henrik Heikel blev kyrkoherde. Äldsta sonen Viktor bodde
i Stockholm 1867-68 där han kom i kontakt med baptisterna i staden. den 6
maj 1867 blev han döpt. Den 24 juni 1868 blev Viktors syster Anna döpt i
Stockholm. På det sättet var de båda de första baptisterna på Finlands
fastland.
På hösten 1881 kom Petter Malmqvist som var en ung baptist från Stockholm
till Helsingfors. Han hade hemma hört till Stockholms första
baptistförsamling och kom i Helsingfors att sakna sin församling och dess
aktiva verksamhet. I "Hemmet för de elända" där "De fria" samlades träffade
han till sin glädje den lilla gruppen baptister. De började tillsammans
samlas till nattvardsmöten. De hade ingen lokal utan samlades hemma hos
någon av dem eller någonstans utomhus.
På våren 1885 var Matts Lignell som då verkade på Åland på besök i
Helsingfors. Han höll möten hemma hos Malmqvists och i De frias lokal. Under
hans besök, den femte april 1885 bildades Helsingfors baptistförsamling
hemma hos Petter och Maria Malmqvist på Barnhemsgatan 6 i Helsingfors.
Församlingen bestod då av fem medlemmar. Petter Malmqvist blev församlingens
föreståndare. Redan under första verksamhetsåret utökades församlingen med
14 medlemmar. 1889 flyttade församlingen till en annan lokal på
Barnhemsgatan eftersom det blivit för trångt att samlas hemma hos Malmqvists
och bara fem månader senare var också den för liten så verksamheten
flyttades till Eriksgatan. 
Den 22 juni 1900 hade man predikantval inom församlingen. O.Th. Lantz och
Matts Lignell fick lika många röster men styrelsen i Stockholm utsåg Lignell
till att bli predikant i Helsingfors. Den 8 augusti samma år kom Lignell
till Helsingfors. 1901 hölls baptisternas årskonferens i Helsingfors och i
juni 1904 församlingen till Stora Robertsgatan 24 som 1809 inköptes genom
J.H. Swordson, som kommit från Kina där han varit missionär, i Helsingfors
baptistförsamlings namn.
