Baptistsamfundet

Baptismen har ingen bindande trosbekännelse. Man vill ge var och en möjlighet att med Bibeln som hjälp utforma sin tro. Baptister omfattar de traditionella trosbekännelserna och har i olika tider utformat egna trosdokument. Nya testarnentet är den gemensamma grunden för tron. Det är speciellt fem saker, som kännetecknar baptisternas andliga liv. 

1. Man betonar den personliga ornvändelsen och tron på Jesus Kristus. På tron följer dop och försarnlingsgemenskap, alla viktiga för en människas andliga utveckling. 
2. Fri bön är en naturlig del av det andliga livet. Både hemma och i gudstjänsten använder man i huvudsak egna ord när man ber till Gud. 
3. Att man läste Bibeln var något som kännetecknade anabaptisterna redan på 1500-talet och det är lika viktigt ännu idag. Bibelläsningen i gudstjänsten och bibelstudiet hemma tillsammans med bönen är fortfarande grunden för det andliga livet. 
4. Predikan har en central plats i baptisternas gudstjänstliv, både lärornässigt och tidsmässigt. I kyrkorummet ser man det genom att predikstolen oftast finns mitt framme i kyrkan. Kända baptistiska predikanten genom historien är t.ex. Charles Spurgeon, England, John Clifford, Harry Fosdick och Billy Graharn, USA. 
5. Mission och evangelisation. Förutom att mission i andra länder är mycket viktiga för baptisterna, har gudstjänsten ofta fått prägeln av ett väckelsemöte där de olika elementen, främst predikan ("tron kommer av predikan"), varit till för att både väcka och uppehålla tron. "Varje baptist, en missionär" är ett valspråk som utmanar baptister att hålla fast vid det personliga vittnesbördet om tro på Kristus.

Församlingssyn
Baptisterna har en kongregationalistisk försarnlingssyn. Det betyder att varje församling själv har rätt att fatta beslut om sin egen verksamhet. Församlingsrnötet är det högsta beslutande organet i församlingen. I försarnlingsmötet kan varje medlem delta i beslutsprocessen. Där avgörs frågor som gäller ekonomi, verksamhet och anställningar. I övrigt leds församlingen av en äldstekår och en styrelse. Medlemmarna i äldstekåren är män och kvinnor som valts på flera år för att tillsammans leda församlingens andliga arbete. Ofta håller man gemensamma möten där man bland annat förbereder församlingsmötet. Både män och kvinnor kan vara medlemmar i äldste- och diakonikåren och arbeta som pastorer inom FSB. Undantag till detta finns i andra länder, eftersom varje församling präglas av den kultur man lever i. Ekonomin uppehålls av församlingsrnedlemmarna själva genom frivilliga kollektor i samband med gudstjänsten eller gåvor. Medlem i en baptistförsamling blir man genom intagning som troendedöpt. Dopet föregås av en bekännelse om tro på Jesus Kristus. Det här gäller också barn och ungdomar som växer upp i församlingen. 

Dop och nattvard
En viktig sak i baptisternas trosuppfattning är dopet. Som grund för detta har man Nya testamentets förebild, där tro, omvändelse och dop hör ihop. Dopet är en Guds gåva till frälsning och nytt liv. I dopet verkar den heliga Anden, som är en bekräftelse på det nya förbund som dopet innebär. Dopet symboliserar över gången från ett självcentrerat liv till ett liv i gemenskap med Gud genom Jesus Kristus. Det föregås av en bekännelse om tro på Jesus inför församlingen. Dopet sker genom att dopförrättaren och dopkandidaten går ner i en vattenfylld bassäng, en s.k. dopgrav som finns framme i kyrkan. Därefter sänker dopförrättaren ner dopkandidaten i dopgraven, efter att han uttalat doporden i den Treenige Gudens namn. Dopet kan också ske ute i det fria om sommaren. Baptister döper inte spädbarn. Man följer Nya testamentets förebild där Jesus välsignar de allra minsta och lägger händerna på dem (Mark. 10: 13-16). Det lilla barnet bärs fram inför församlingen och välsignas som en det av sin familj och församlingen. Församlingen ber att barnet skall få växa upp omslutet av förböner och mogna fram till en personlig tro, dop och församlingsgemenskap. En del baptistsamfund, t.ex. i England och Sverige, accepterar barndöpta troende som medlemmar i sina församlingar, medan de flesta baptistsamfund inte gör det. Inställningen till andra kristna traditioners dop är föremål för lärosamtal och en tilltagande öppenhet kan uppfattas på många håll. Nattvarden, brödsbrytelsen eller Herrens måltid firas till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse. I nattvarden är Jesus Kristus själv närvarande genom sitt Ord och den heliga Anden. I nattvarden möter Jesus människan till syndernas förlåtelse, till överlåtelse och med löfte om att han är med oss alla dagar. De flesta bapistförsamlingar har öppet nattvardsbord och inbjuder alltså alla kristna att delta i nattvardsgemenskapen. Nattvard firas i allmänhet en gång i månaden och vid speciella högtider. 

Verksamhet
En omfattande ungdomsverksamhet är kännetecknande för baptisterna. Svenska baptisternas i Finland ungdomsförbund (SBFU) ordnar läger, utfårder, konserter och andra evenemang allt efter behov. Humlefestivalen, en konst- och rnusikfestival har många år samlat människor med olika bakgrund och olika former av andlighet och kultur. Hummelholmen i Monäs och Åbacka i Karis är de två lägerområden som kontinuerligt används av ungdomsförbundet, lokalförsamlingar och olika organisationer i deras verksamhet. I församlingarna är barn- och ungdomsverksamhet såsom söndagsskola, scouting och annan verksamhet mera regel än undantag. Genom dessa får församlingarna många naturliga kontakter till lokalsamhället. Söndagens gudstjänst är för många veckans viktigaste sammankomst. Under gudstjänsten deltar man i sång och bön, lyssnar till bibelläsning och predikan och deltar i kollekten som går till försarnlingens verksamhet eller något (missions) projekt. Vid den årliga sommarkonferensen och andra speciella tillfällen hålls gudstjänster som domineras av predikan, sång och musik och program anpassat för barnfamiljer. 

Ekumenik
Finlands svenska baptistmission har valt att aktivt arbeta för samarbete mellan olika kyrkor, ekumenik. Samfundet är medlem av Ekumeniska rådet i Finland r.f. och Frikyrklig Samverkan FS r.f. På 1970 och -80 talen arbetade baptisterna målmedvetet för att få till stånd en gemensam frikyrklig pastorsutbildning, något som också förverkligats inom ramen för Fria kristliga folkhögskolan i Vasa. På lokalplanet har man regelbundna kontakter till andra församlingar, främst frikyrkliga och lutherska församlingar. På ett par håll förekommer också kontakter till ortodoxa församlingar. År 1993 valdes Jan Edström till generalsekreterare för Ekumeniska rådet i Finland. Detta vittnar om att finlandssvensk frikyrklighet accepterats också i praktiken. Bakom den här positiva utvecklingen ligger bl a ThD Alfons Sundqvist och pastor Leif-Erik Holmqvists långvariga engagemang i Ekumeniska rådets sektion för lärofrågor och dess svenska sektion på 1970 och -80 talen samt Erik Liljeströms ekumeniska insatser under 1970, -80 och -90 talen. Det här engagemanget har tillsammans med andra faktorer bidragit till förbättrade grundrelationer mellan baptister och andra kristna kyrkor och samfund. 

Internationellt
Finlands svenska baptistmission är ansluten till Europeiska baptistfederationen (EBF) och Baptist World Alliance (BWA, grundat 1905), två internationella samarbetsorganisationer för koordinering av främst missions- och hjälpverksamhet.Idag finns det baptister i ca 150 länder, bl.a. i samtliga europeiska länder. Man beräknar baptisternas antal till 40-50 miljoner (döpta medlemmar). Räknar man med barn och övriga gudstjänstfirare kommer man lätt upp till det dubbla, vilket gör baptismen till en av de största protestantiska grupperna i världen. Baptister har sällan nått majoritetsställning i något land. Flest baptister finns det i USA, Ryssland, England och Rumänien. Nagaland i nordöstra Indien har pga missionens inflytande en majoritet baptister. Baptismens historia och minoritetsställning har gjort att man traditionellt förespråkat religionsfrihet för alla. 

Historia
Namnet baptist kommer från grekiskans "baptizein" som betyder döpa. Baptismens rötter går tillbaka till reforrnationen på 1500-talet. Samtidigt med Luther, Calvin och Zwingli fanns det grupper som ville föra reformationen ännu längre. Man betonade det personliga gudsförhållandet, speciellt bibelläsningen, man ville skilja kyrkan från staten och hävdade att troendedopet eller det medvetna dopet, åtföljt av en personlig bekännelse, var det enda dop som förekommer i Nya testamentet. Dessa grupper beskylldes för att praktisera "omdop", då man endast döpte människor som kommit fram till en personlig tro på Kristus, och kallades därför anabaptister, omdöpare. Flera olika grupper av anabaptister uppstod under ledning av bland annat prästen och teologen Balthasar Hubmaier från Waldshut; Felix Manz och Conrad Grebell från Zurich, fd studenter under reformatorn Uldrich Zwingli; Hans Denck med flera. Under denna tid, när religionsfrihet var ett okänt begrepp, uppfattades anabaptismen närmast som en revolutionär rörelse av kyrka och statlig myndighet. En del grupper, vilka felaktigt både då och senare identifierats med anabaptisterna, förespråkade också väpnad kamp mot "de otrogna", vilket ledde till att också anabaptisterna fick denna stämpel. Både Hubmaier, Mikael Sattler och andra ville i det längsta visa att deras 'nyupptäckt' när det gällde dopet endast var ett tecken på att de ville vara trogna bibelordet, en princip (Sola Seriptura) som kännetecknade reformationen i övrigt. När den ofrånkomliga brytningen sedan skedde med den etablerade kyrkan blev förföjelserna svåra. Bålen tändes och det 'tredje dopet' (dränkning) infördes som ett vanligt straff för anabaptisterna. Förföljelserna mot denna radikala reformation tillhör det mest smärtsamma i den kristna kyrkans historia. Rent historiskt hör mennoniterna, brödrakyrkan och den moraviska kyrkan till anabaptismens efterföljare. I ekumeniska sammanhang kallas dessa för de historiska fredskyrkorna, eftersom de tillsammans med kväkarrörelsen står för pacifism, icke-våld och frihet från statlig inblandning. 

Den moderna baptismens rötter
Baptismen är den äldsta av de moderna frikyrkorna. Den moderna baptismen fick sin början i England och Holland i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, starkt påverkad av den separatistiska rörelsen i England. De två förgrundsfigurerna inom den engelska baptisrnen, John Smyth och Thomas Helwys grundade en döparförsamling är 1608/09, vilken uppfattats utgöra grunden för den moderna baptisrnen. Helwys återvände till England 1611 för att etablera den första baptistförsamlingen i England. Från en liten grupp baptister i 1600-talets England har en världsvid rörelse utvecklats, en rörelse som betonar andlig förnyelse, skiljande av kyrka och stat, mission och evangelisation och personlig omvändelse och tro på Jesus Kristus som personlig Frälsare manifesterat i troendedop. 

Till Norden
Till Norden korn baptismen i mitten av 1800-talet genom hemvändande sjömän och Arnerikaemigranter. I Finland började den baptistiska verksamheten på Åland. Den första baptistförsamlingen grundades på Föglö i Ålands skärgård 1856, trots starkt motstånd från den etablerade kyrkan. Under 1870-talet och framåt spreds baptismen till Österbotten och södra Finland. De flesta baptistförsamlingarna finns idag i Österbotten. Vid sekelskiftet kunde baptismen bryta igenom språkgränsen och etablerade sig så småningom också på finskt håll. År 1928 registrerades Suomen baptistiyhdyskunta. Baptismen har under sin drygt etthundrafyrtioåriga historia i vårt land haft en omfattande verksamhet, inte minst bland barn och ungdom. Också inom skolväsende och samhällsbyggande har man varit aktiv. ThD Alfons Sundqvist var en av grundarna för Fria kristliga folkhögskolan. Två baptister har hittills blivit invalda i lantdagen/riksdagen, Johan Inborr och Alwar Sundell, men förhållandevis många baptister har verkat i kommunal- och stadsfullmäktige.