Predikan på Humlefestivalen den 7 augusti 2011

Jan Edström

Vad säger en liten konst- och musikfestival om vad det innebär att vara en skapande människa, eller om vikten av tid, plats och möten?

Humlefestivalen är ett koncentrat av livet, dess gåvor och frågor. Hit kommer människor i med olika bakgrund och olika behov. För att ge tid för Gud och varandra. För att bli bekräftade utan att behöva betala dyrt för det. För att bli accepterade utan att kämpa för det.

Festivalen kännetecknas av en kreativitet som grundar sig på att vi bekänner oss till Gud som skapar och som bjuder in oss att vara hans medskapare. Detta skapande har under festivalens historia synts i musik, bildkonst, film, drama, teater, miljömedvetenhet och globalt ansvar.

Finns det då en skillnad mellan kristen konst och annan konst, mellan kristet skapande och annat skapande?

Det vet jag inte och det kanske spelar det inte så stor roll. Men jag vet att en kompositör kan höra melodislingor växa fram, en författare märka hur berättelsens karaktärer börjar leva sitt eget liv, en konstnär bli varse hur bilden som framträder på duken börjar plötsligt tala till honom.

Om det finns en skillnad mellan kristen konst och annan konst ligger den i så fall hos konstnären. Jag föreställer mig att en kristen konstnär tar emot sitt konstverk som en gåva, och ger Gud äran för det. Så gjorde både Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel. och signerade sina verk med S.D.G, Soli Deo Gloria, Endast till Guds ära.

Gud uppmuntrar människans kreativitet. Men Gud är alltid större än våra kulturella och konstnärliga uttrycksformer.

Tron på en skapande Gud har något viktigt att säga om hur tid, plats och kan användas för kreativa möten och gemenskap.

Numera förutsätts människor jämt vara i rörelse. Därför är det viktigt med platser där vi kan stanna upp och mötas.

Istället för att litet stolt berätta om allt det vi förväntas hinna med på jobbet eller under semestern behöver vi avsätta tid för det viktigaste. Tid och plats skapar förutsättningar för möte. Att mötas kan ge tillfälle för gemensamt skapande. Möte är i slutändan också en förutsättning för fred och försoning.

Den kristna tron har något att säga om kreativitet i det godas tjänst.

Idag sätts människans kreativitet på prov. Inte så att vi förväntar oss nya revolutionerande uppfinningar hela tiden. Det handlar mera om ett moraliskt prov. Vad ska vi använda vår kreativitet till? Och måste vi faktiskt använda oss av allt det vi har uppfunnit och åstadkommit?

Ofta har maktbegär, vinningslystnad och motsättningar mellan människor drivit fram den tekniska utvecklingen. Många uppfinningar, som armandsuret, konservburken, satelliten och datorn, har utvecklats eller tagits i bruk för militära ändamål.

Allt som kan användas till glädje och nytta kan också användas för att skada och döda. Att se hur en klusterbomb fungerar ger en absurd illustration av hur människan har använt sin gudagivna kreativitet på fel sätt.

Det är vår uppgift att visa på en annorlunda kreativitet.

En kreativitet som drivs av att skapa gemenskap och bygga broar mellan människor som är olika. En kreativitet som lyfter fram dem som inte får sin röst hörd. En kreativitet som drivs av visionen om Guds rike, där Guds vilja sker. En kreativitet för vilken fred och försoning är målet.

Ibland finns det risk för att vetenskapliga framsteg skymmer sikten. I vår önskan att utrota sjukdom och svaghet glömmer vi ofta bort vikten av att vårda och finnas till för varandra.

Idag är det möjligt att genom fosterdiagnostistik upptäcka skador som kanske kan ge upphov till funktionshinder längre fram. Samtidigt vill vi att funktionshindrade ska få mera synlighet i samhället. Vi strävar alltså efter att göra funktionshindrade till fullvärdiga samhällsmedborgare samtidigt som vi vill förhindra att människor med funktionshinder föds. Men vem av oss har rätt att bestämma vilket liv som är värt att leva?

Världen blir inte en bättre plats om vi hindrar funktionshindrade att födas. Finland blir inte ett bättre samhälle om vi utestänger flyktingar eller avvisar asylsökande. Livskvaliteten blir inte bättre genom att vi försöker utrota det som är svagt, skört, föraktat och ringa.

För några år sedan blev jag bekant med en pojke med downs syndrom. Han tog sig an alla han mötte med omedelbarhet och nyfikenhet. I mötet med honom förvandlades vi som var reserverade och försiktiga till att möta honom med samma nyfikenhet och glädje som han visade oss.

Att kalla honom sjuk hade varit en skymf. Tvärtom var det han som spred helande omkring sig bland oss med attitydmässiga funktionshinder. Vår förståelse om vad som är friskt och sjukt eller normalt behöver förändras.

När Jesus bjuder in människor att följa honom är det de svaga, de utsatta, de föraktade och utstötta som verkar ha lättast att ta till sig hans inbjudan. Och nog är det ofta svårt för de mäktiga och för oss som globalt sett är rika att se livet som en Guds gåva. Istället vill vi ha säkerhet och garantier för att inget ska kunna gå fel.

Men livet stryker oss inte medhårs. Därför behöver det levas motströms. (paus)

Vi behöver inte använda vår kreativitet till att skapa nya, konstgjorda behov. Vi måste inte acceptera alla erbjudanden om att konsumera oss till gemenskap och tillhörighet. Vi kan gott säga att det räcker med en plats och tid för varandra. Redan då kan vi få en skymt av Guds rike. Alldeles gratis dessutom.

Vi känner hjälplöshet och vrede då den gudagivna kreativiteten används för att kringgå lagar, bygga ekonomiska och politiska murar, konstruera allt mer sofistikerade vapen eller maximera vinster på vanliga människors bekostnad.

Vi känner hjälplöshet och vrede då vi förmår så litet mot dem som använder sin kreativitet till att sprida falska hotbilder och lögner för att få starta nya krig som i Irak, Afghanistan eller Libyen.

Inte förmår vi heller mycket mot dem som tror att Wall Street är världens centrum eller mot dem som definierar länder, folk och individer enbart enligt deras betalningsförmåga.

Men vi behöver inte acceptera att det är så. Vi får säga ifrån. Vi kan leva motströms. Vi får sätta vår tillit till Gud istället för vår egen förmåga. Vi får vara kreativa med livets grundelement, tiden, platsen och mötet.

Vi kan inte alltid värja oss för det onda. Men vi kan vägra bli en del av det. Vi kan välja att övervinna det onda med att göra gott. Vi kan stå upp för rätten att vara människor tillsammans, annorlunda, sårbara, älskade. Rädslan riskerar driva oss ifrån varandra, men längtan efter en djupare gemenskap kan föra oss närmare varann.

Vi får vara kreativa med vår tid.

Jag tänker på två av mina vänner, en man och hans hustru. Hon behöver daglig omsorg. Han besöker henne varje dag på sjukhemmet. När hon blev sjuk beslöt han att lägga om sitt liv. Varje dag sköter han om henne, träffar vårdpersonalen och är till hjälp och stöd för andra.

Vi får dela med oss av en skapande tillit.

En god vän som jobbar inom företagsvärlden avslutar varje affär, inte med en underskrift, utan med ett handslag. Det är som han ville säga: Vi behöver lita på mer varandra. Om inte tilliten kan uttryckas i ord eller i ett handslag är inte underskriften mycket värd.

Vi ska inte underskatta vänskapen med dem vi umgås med dagligen.

15-åringen som kommer hem från skolan och strax går ut för att träffa kompisarna han nyss skilts ifrån vet vad gemenskap och tillhörighet kan betyda. Tiotal år senare kan de här vara vänner för livet.

Också för Jesus var vännerna viktiga. Liksom Jesus tror vi att varje människa som föds är värdefull inför Gud. Varje människa kan bli vän med någon. Varje människa förtjänar vår respekt och kan visa sig vara värd vår vänskap. Det är vårt ansvar att ge tid och plats för att det ska bli så.

Som vänner och efterföljare till Jesus Kristus uppmuntras vi att skapa tider och platser för möten och gemenskap. När vi bekänner vår tro på en skapande Gud och firar gudstjänst tillsammans, då får tid och plats en ny dimension. Då kan mötet med Gud och varandra bli början på en ny, skapande, relation.

Amen.