Tron som tillit och handling

Radiopredikan av Jani Edström 14.2.2010

Fastetiden som inleds på askonsdagen erbjuder tid för stillhet och eftertanke. Fastan är en tid för självrannsakan och självkritik. Det kan leda till ökad självinsikt och personlig mognad. Fastetiden aktualiserar personliga frågor som vem är jag, hurdant liv lever jag, vad är det som är viktigt för mig, vad använder jag min tid åt, vilka är mina verkliga vänner, vad är meningen med mitt liv eller hur kan jag leva ett gott liv, ett liv enligt Guds vilja.

Fastetiden är också en tid för kyrkan och den kristna församlingen som helhet att ställa de svåra men grundläggande frågorna. Vad är vår kallelse att vara Jesu lärjungar, hur ser vårt uppdrag ut som Kristi kyrka i världen, hur förmedlar vi hopp och glädje till människor i vår omgivning, hur arbetar vi för fred, rättvisa och försoning i världen?

Fastetiden är alltså en tid den kristna kyrkan som helhet och för varje troende att reflektera över sin kallelse och uppgift. Idag har vi möjlighet fundera på de här frågorna i ljuset av dagens evangelietext från Lukas evangelium.

Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: "Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå." Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, ch då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig." De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: "Davids son, förbarma dig över mig." Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Han svarade: "Herre, gör så att jag kan se igen." Jesus sade: "Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig." Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

Kyrkan är kallad att följa Jesus. Varje enskild kristen, varje troende, är kallad att följa Jesus. Ändå talas det rätt litet om att följa Jesus nuförtiden. Kanske upplevs det inte som speciellt nytt att tala om det. Kanske känns det inte modernt, coolt eller aktuellt. Ändå är själva kärnan i att vara kristen just detta, att följa Jesus.

Att följa Jesus och vad det innebär är något som varje ny generation måste lära sig och tillägna sig. Det är kanske därför det är så svårt att tala om det trots att man kanske är döpt eller går i kyrkan nån gång.
Desto viktigare är det att ta en närmare titt på hur Jesus levde och verkade, hur han behandlade sina vänner, hur han förhöll sig till dem som var annorlunda, som inte accepterade hans åsikter.

Jesu liv, hans ord och det han gjorde kan fungera som en riktning för våra liv. Vi vet inte på förhand exakt vilken sorts liv Jesus kallar oss att leva, men vi kan få veta något om riktningen när vi ser hur Jesus levde. Hur förhöll sig Jesus till tiden, till medmänniskorna, pengarna, makten?

Hur såg Jesus på sitt eget liv? Kan vi urskilja en röd tråd i hur han levde, ett handlingsmönster, en livshållning? Om vi kan det, har vi också, både som kyrka och enskilda möjlighet att på nytt försöka ta reda på vad det innebär att följa Jesus.

Lärjungarna förstod inte alltid vad Jesus talade om, ändå följde de honom. Jag tror det beror på att de hade lärt känna honom. Lärt sig att lita på honom. Den kristna församlingen vet i ljuset av det som hände vad Jesus talade om, ändå har vi alltför sällan förstått vad det är att följa Jesus.

Ok, nog problematiserat. Vad är det då att följa Jesus?

Det handlar om två saker. Det ena är tillit och det andra är handling.

Tilliten brukar vi kalla tro. Hopp, eller förtröstan. Eller bön. Eller förtroende. Kanske kan vi kalla det livshållning. Eller lydnad.

Det andra är handling. Efterföljelse. Eller kamp. Lydnad. Kanske politiskt agerande. Eller de konkreta gärningar som tilliten och kärleken resulterar i.

Vi kan också försöka formulera det såhär:

Att följa Jesus är att genom tillit och handling vittna om den uppståndne, gestalta kärlek och omsorg, stå upp mot våld och orättvisor. Att följa Jesus är att verka för enhet mellan kristna, för fred, rättvisa och försoning världen och skapa gemenskaper där människor kan bli helade och upprättade.
Kort sagt: att följa Jesus är att låta Guds kärlek bli synlig. I tanken, i handlingen, i kroppen, i församlingen, i samhället, i världen.  

Sådär.

Nu har vi gjort några försök att säga ut vad det innebär att följa Jesus. Och det är kanske allt vi kan göra under en gudstjänst. Sedan, efter gudstjänsten, börjar den verkliga gudstjänsten, liturgin efter liturgin. Tilliten omsatt i handling.

Varför är det då så svårt att genomföra? Det är frågan den kristna kyrkan alltid måste ställa sig när fastan inleds. Varför är det så svårt att följa Jesus?

Är det kanske för att vi i grund och botten är medelklassmänniskor som inte vågar ta risker, inte gärna sticker ut hakan. Inte vill göra bort oss. Inte vill vara annorlunda. Ändå beundrar vi dem som vågar vara annorlunda, ta risker, stå upp för det som är rätt, våga ta ställning.

Och visst, vi behöver förebilder. Människor att inspireras av.

Nelson Mandela. Det har gått 20 år sedan han frigavs. Biskop Desmond Tutu. Han som offrade sina lugna pensioneringsår för den sydafrikanska försoningsprocessen. Aung Su Kyi. Hon sitter fortfarande inspärrad i sitt hus av en galen regim för att hon vill arbeta för ett fritt och demokratiskt Burma. William Wilberforce. Han gjorde sin politiska karriär till en kamp mot slaveriet och inspirerar fortfarande till kamp mot dagens människohandel.

De är och var ledare och förgrundsfigurer, men utan hundratals och tiotusentals människor som trodde på sanning och rättvisa, som också vågade ta ställning hade kampen varit ensam och kanske fåfång. Så är det fortfarande, ditt och mitt engagemang är lika viktigt som deras som hörs och syns.

Snart inleder vi fastan, då vi påminns om att följa Jesus.

Under fastan kan vi bli medvetna om vår synd och motta befrielsen. Inse vår otillräcklighet och motta förnyad styrka och kraft. Bekänna vår skuld och få motta förlåtelsen. Ropa ut våra tvivel och vår vrede och uppleva att vi blir hörda av någon som både hör och ser oss. Det gäller oss var och en, men det gäller också den kristna kyrkan som helhet.

- Vi går nu upp till Jerusalem, säger Jesus. Lärjungarna följer med.

- Men bara så att ni vet, fortsätter Jesus, jag kommer att arresteras, hånas, piskas och dödas, men jag kommer att uppstå på tredje dagen.

Lärjungarna följer med. De förstår inte helt, men de följer Jesus. Tre år i hans närhet har lärt dem något om tillit och handling.

Men kyrkan har många gånger sen dess begått synd, gått vilse, avvikit från ursprungskursen. Inte längre följt i mästarens fotspår. Inte längre sett ryggen av Jesus från Nasaret, Gud som blev människa.

Redan tidigt frestades kyrkan att dela upp verkligheten mellan det andliga och det kroppsliga. Detta ledde också till att synen på Gud riskerade att bli splittrad. Kan Gud, som är ande, verkligen ha blivit människa? Gått på denna jord. Blivit en av oss. Kan Gud verkligen bli arg över orättvisor, umgås med syndare, dansa på bröllop, skämta med sina vänner, gråta över orättfärdigheten. Om Gud inte engagerar sig i världen, varför skulle då vi göra det?

Men nu har Gud genom Jesus visat att han engagerar sig i världen. Om kyrkan vill följa Jesus måste den, det vill säga vi som tror, också göra det.

Den andra frestelsen är makten. Hur skulle världen sett ut idag om den kristna kyrkan inte alltför ofta slutit förbund med makten, med kejsaren, med tsaren, med kungen. Om tron inte med jämna mellanrum hade låtit sig utnyttjas av krigsmakten eller blivit ett redskap för förtryck, politiska eller etniska syften? Det vet vi inte, men jag anar att det kristna vittnesbördet skulle ha varit mera trovärdigt. Om Jesus Guds son avsade sig maktanspråken är det också kyrkans kallelse att göra detsamma. Om den vill följa Jesus.

När president Obama höll sitt Nobeltal hänvisade han till baptistpastorn och nobelpristagaren Martin Luther King och hans ickevåldsfilosofi. Men medan Obamas tal var maktens röst, som när det kommer till kritan ser våldet som en utväg var Kings nobeltal en profetisk röst och handlade om att välja väg. King talade om att välja mellan samexistens utan våld eller gemensam förintelse genom våld. Att gå från tvekan till handling. Om att hitta nya sätt att verka för fred och rättvisa i världen. Att finna dessa nya sätt kräver att vi offrar någonting. Om vi vill följa Jesus.

Den kristna församlingen har ofta frestats dela upp verkligheten mellan andligt och profant, som om Gud inte skulle vara närvarande överallt. Som om inte tron skulle vara sammanknuten med moralen och etiken. Som om det skulle vara andligare att be än stå upp mot det som är orätt. Som om kyrkans röst bara skulle kunna höras genom påven, biskopar eller församlingsledare. Som om det skulle vara andligare att hålla den här predikan än att demonstrera mot krig och förtryck eller ta hand om en älskad dement far eller mor.

Därför utmanar oss fastetiden att återgå till utgångspunkten, till Jesu liv och verksamhet. För Jesus hör hela livet till Gud och därför river han ner barriären mellan det andliga och det profana.

En stark frestelse för kyrkan har varit att reducera Jesu efterföljelse till att enbart tänka rätt. Att göra tron på Jesus till en inre process. Att skilja åt rättfärdigheten från rättvisan. Eller betona den personliga relationen till Kristus på bekostnad av engagemanget för medmänniskan. Eller att placera hoppet om ett bättre liv bortom historiens horisont.

Men att följa Jesus handlar kanske mindre om att tänka rätt än om att handla rätt och göra rätt. Att följa Jesus kanske inte bara handlar om vem som som får det bra i himlen, utan om vi förmedlat hopp och gjort det bättre för någon här på jorden.

Att följa Jesus kan få börja här och nu, i gemenskapen i det vi kallar kyrkan eller ibland kanske till och med utanför kyrkans synliga ramar.

Korset definierar makten på ett nytt sätt. Att följa Jesu är att vara medveten om korset, både som ett tecken på att Gud har segrat över ondska och död och som en symbol för det offer Jesus kallar varje lärjunge att göra.

Att vara kristen handlar mera om att tjäna än om att bli betjänad.

I storstäder världen knoppar kyrkan av sig i nya församlingar som visar på ett annorlunda sätt att liva och får omvärlden om inte att skämmas så få sig en tankeställare. Här hemma visar ungdomarna i nätverket Changemaker hur tillit, kunskap och handling kan förändra vårt sätt att tänka och leva.

Kyrkan lever i världen, inte i klosterliknande isolering undangömda från resten av världen så att kyrkan lämnar världens ledare och regeringar att fortsätta med sin ondska och kritisera dem på behörigt avstånd. Men som en gemenskap som bär ett glatt vittnesbörd om att det finns andra sätt att vara äkta människor, att utmana människor, särskilt makthavare att göra räkenskap inför Gud.

När Jesus och hans lärjungar på vägen till Jerusalem närmar sig staden Jeriko möter de en blind tiggare. – När den blinde hör att Jesus är på väg, börjar han ropa: - Jesus, Davids son, förbarma dig. Jesus går fram till honom och frågar: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Den blinde svarar: "Herre, gör så att jag kan se igen." Och Jesus säger: "Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig." Strax kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud.

Jesus nöjer sig inte med en diagnos av mannens ögon. Han tillsätter ingen utredning över antalet blinda och fattiga i Jeriko. Han förhör inte mannen om hans uppfattning i teologiska frågor eller ålägger honom tio andliga övningar. Men han ser direkt till mannens önskan och behov. Jesus ser till hans tillit, och helar honom. Sån är Gud uppenbarad genom Jesus från Nasaret. Sådan önskar jag att kyrkan i världen skulle få vara i allt högre utsträckning.

Och det kan den bli. Men det förutsätter en djupgående självinsikt, ånger över synd, misslyckanden och tillkortakommanden. Och bön om befrielse. Då kan den världsvida kyrkan och den lokala församlingen bli ett bättre redskap för rättvisa och upprättelse och den helande gemenskap Gud kallat den att vara.