”Nalkas Gud”

Predikan 7.5.2006 i Betel av Per-Erik Wingren

Bibelord:
2.Mos 5: 1
5.Mos 6: 4-9
Upp 5:6-14

Bön av Johannes av Damaskus:
”Herre, lätta mina synders börda, genom vilka jag har begått svåra fel. Rena min ande och mitt hjärta. För mig på den rätta vägen, gå före mig och lys mig som en lampa. Öppna min mun och ge mig ordets gåva. Låt min tunga, genom din Andes brinnande tunga, tala klart och tydligt om dig, du vars ögon hela tiden ser mig”.

Jag har tänkt tala över ett tema som jag ständigt tycks återkomma till. Nämligen temat om behovet av att ständigt nalkas Gud. Detta gör jag dels, därför att jag med åren blivit alltmer medveten om, hur mycket bråte det fortfarande finns i min egen själ, men också hur mycken frälsning det finns i beredskap. Om hur allt handlar om att hålla fokus, om att gå den smala vägen. Jag gör det också förvissad om, att endast den del av en predikan, som har berört predikanten själv, kommer att beröra församlingen.

Det har funnits tider, bl.a. den tid jag själv växte upp i, då man upplevde att allt var möjligt. Yrkesmässigt var vägen utstakad, inkomsten var garanterad. Frågor om rätt och fel var förhållandevis lätta att förstå, det fanns tydliga inslag av svart-vitt i både tanke och handling. För oss som växte upp i ett frikyrkligt sammanhang blev det naturligt att tala om oss frälsta och å andra sidan de som var förtappade och alltså behövde bli frälsta. Jesu liknelse om sådden som föll på stenig grund, vid vägkanten, och i god jord, tolkades just så. Det föll sig inte lika lätt att erkänna, att det i varje människa, oberoende av graden av bekännelse, finns både stenig jord och ibland en god jordmån.

I dag är situationen en annan. Det finns inte mera några självklara sanningar, allt flyter. Det som är häftigt är bra. Det som känns bra är också bra. Det som är bra för mig, är självklart bra, medan allt annat får vara, är pure bullshit. Det gäller mediavärlden med sina pop- och rockidoler, det gäller politiken, där det idag inte mera är fråga om att bygga upp landet i den mening som det gjorde under efterkrigstiden, utan där politikerns personlighet är viktigare än innehållet. Det gäller i högsta grad kyrkan, också frikyrkan, som förfallit till att betona upplevelse framom sanning, image framom äkthet.

Västvärldsmänniskan i dag har kastat auktoriteterna överbord, och till den delen är hon äkta. Äktheten försvinner emellertid i ett skum av självförverkligande, självkoncentration, jolmighet. Robinsonäventyr och realityprogram där den ultimata upplevelsen blir att inför TV-kamerorna äta levande daggmaskar är bara toppen på det isberg, där vi alla finns, som små vilsna iskristaller.

Jag läste för någon tid sedan en bok av en ryss, som i upptakten till det första världskriget förlorade sin barnatro. Han kunde inte uthärda rapporterna om de miljontals stupade, och hängav sig åt sitt eget race av självförverkligande inom ramen för österländsk filosofi och religion. Till det yttre var han glad och sällskaplig, deltog i det sociala livet, han var bildkonstnär, och levde på den nivån ett avundsvärt liv. I djupet av sin själ upplevde han emellertid hela tiden att det fanns bara tomhet i all jordisk vinning. Han gick in i en fruktansvärd kris som varade under flera år. Han tyckte det var outhärdligt att tänka sig, att allt skulle sluta i ett tomt intet, för honom själv och för alla andra. Tills han en dag insåg, att om en människa är i stånd att lida så som han hade gjort, då måste hon vara en högtstående varelse, universums medelpunkt, och i Guds ögon värdefullare än några andra varelser. Detta blev upptakten till ett fascinerande frälsningsförlopp i den mannens liv. Det funnes mycket att berätta om det, men låt mig endast sammanfatta och säga, att Gud mötte honom steg för steg, i den mån han själv nalkades Gud, och att just här låg hemligheten. Vi skulle inom frikyrklig tradition kalla det för ett utdraget frälsningsförlopp, eller kanske helgelse. Skillnaden till många andra s.k. frälsningsupplevelser och manifestationer av kristenliv ligger framför allt i den skoningslösa ödmjukheten och utblottelsen. Han säger bl.a. att ”när jag biktar mig, anklagar jag mig därför för allt ont, eftersom det inte kan finnas någon synd i hela världen som jag inte begått, låt vara bara genom att snudda vid den i tanken”.

Jag tror att det inte finns någonting som är viktigare i dag än just detta: att nalkas Gud. Och detta på det djupt personliga planet. Inte du och du och ni, utan jag själv. Att gråta över mitt stora avstånd till Gud, över mitt högmod, att i ödmjukhet och med envishet nalkas Gud dag för dag, timme för timme, är att finna en stor skatt. De gamle sade, att det är en stor gåva från himlen att lära känna sin synd, större än att se änglar. Vi kommer tillbaka på spåret, vi återfår fokus, vi nalkas Gud. Och vi gör det i församlingen samt enskilt.

Därför är det djupt tragiskt, när man i dagens kristenhet är mer intresserad av hur man skall formulera budskapet så relevant som möjligt, hur man skall svara på vår tids utmaningar, hur man skall kunna presentera ett säljbart evangelium, eller hur en kristen människosyn skall definieras. Vi har fallit i en fälla där nyttotänkandet på ett nästan tragikomiskt sätt fått oss i sitt grepp. Om något funkar är det bra, om det inte funkar är det dåligt. Detta gäller alla förgreningar av protestantisk kristendom idag. Det gäller framgångsteologin, men det gäller också liberalteologin, kort sagt allt vi gör i dagens kyrka. På ett otäckt försåtligt sätt har djävulen själv fått oss dit han velat: Gud skall tillbedjas, inte för den Han är, utan för det han ger oss. Tänk bara på många av de självcentrerade lovsånger, som vi okritiskt tagit till oss längs med åren. Eller så säger vi att kyrkan är till för världen. Detta låter ytligt sett mycket bra, men samtidigt förs hon in i brådskans och synlighetens slaveri, som bara pumpar all kraft ur henne i hennes kamp att vara nyttig för världen. Eller som en journalist bittert uttryckte sina erfarenheter. Han talade om en ”vägledningssvulten verksamhetsgalär”. På ytan låter det också mycket bra, att kyrkan tar ställning i frågor om kvinnliga präster, homosexualitet, abort, Israel och Palestina, försvaret, osv i all oändlighet. Så får vi paketlösningar, med olika bud på sanning utifrån den profil den enskilda kyrkan sägs stå för. Kyrkan försöker få människor att välja sida i enskilda frågor, och det leder ofelbart enbart till söndring. Som Thomas Merton skriver: ”Att kristna är så angelägna om att följa tidsandan för att inte förlora världen är bara ännu ett ömkligt erkännande att de har förlorat den”.

Det finns därför bara ett svar på våra många frågor: ”Kommen till mig, och jag skall ge er ro”. Kyrkan är inte till för världen utan för Gud. Vår enda uppgift som människobarn är att nalkas Gud. Kyrkans mål är inte det att människan skall bli fri och få sina behov tillfredsställda, utan kyrkans mål är att ära och lovprisa Gud. Punkt och slut. Se bara på Uppenbarelsebokens församling: tillbedjan inför Gud och lammet är det avgörande kännetecknet på den levande kyrkan. Och när det sedan gäller läran, så låt oss låta ribban ligga kvar i sitt ursprungliga läge, men samtidigt lära oss vad förlåtelse är. Jesus godkände inte otrohet som en ”nödvändig trohet mot den egna utvecklingen”, men han förlät äktenskapsbryterskan utan hårda ord. Också här är det viktigaste att minnas, att när jag utpekar någon med mitt pekfinger, så visar samtidigt tre fingrar tillbaks på mig själv. Detta har blivit plågsamt tydligt för mig själv, allteftersom åren gått, och jag fått tid och anledning att se tillbaka på livet. Hur min otålighet, min besserwisser-attityd och kantighet skadat människor, skadat er mina medsystrar och –bröder. Men inte bara det, utan: hur det finns bråte i djupet av min själ, som jag inte ens vågar nämna om, som fortfarande och i allt högre grad fyller mig med sorg. Och samtidigt: jag finner osannolik glädje i den visshet det ger mig: sorgen över min synd, den är av Gud. Ångern är av Gud. Min egen personliga inriktning på att nalkas Gud, den är av Gud. Den inriktningen bryts tiotals gånger varje dag, i ord och i handling, men jag kan ärligt säga, att jag ber om och om igen till Gud att hålla fokus på nytt igen varje gång jag stapplat och fallit. Detta ger en salighet på djupet, en klangbotten, som inte är av denna världen. Den finns där även under dagar när allt är torka, och något benådat ögonblick låter Herren ångerns och glädjens tårar välla fram, samtidigt. Gud nalkas den som nalkas Honom.

Detta är omodernt i våra dagar. Det väcker anstöt hos människor som lever mitt inne i konsumtionen. Avbetalningarnas ok tynger, och den nya mojängen ger inspiration bara för stunden, men man avstår inte från sitt självförverkligande. Det väcker anstöt hos sådana, som visserligen genomskådar tomheten i modernitetens olika yttringar, men man söker i stället behovstillfredsställelse i österländsk filosofi och olika meditativa tekniker, eller man skaffar sig personliga tränare för att föra sitt beteende på rätt spår igen, kort sagt: för att man skall må bättre. Det väcker anstöt hos ansvarskännande människor, som vill bygga upp en trygg framtid för sig och sina familjer, och som inte hinner eller tar sig tid att tänka på det enda väsentliga. Så går det för dem många gånger som Ylva Eggehorn skriver i sin dikt ”No other God has wounds”: ”och hemmet som först väckte dina drömmar, får också sopor som skall kastas ut”. Det väcker anstöt hos sådana, som sätter sin tro till det vetenskapliga tänkandet, dessa, som tror att allt är bara en fråga om tid, människans problem skall nog kunna lösas, hälsa och välgång skall få råda, och svar skall finnas på alla frågor. Och det väcker anstöt hos många i väckelserörelserna. Med en betoning på en ögonblicksfrälsningsupplevelse, som ganska oreflekterat betonar överlåtelsen och där resten blivit ett efterlevande av ett mönster, vet man inte vad man skall göra om man får höra ett budskap om behovet av en ständig ånger, en ständig medvetenhet om sin synd, en ständig rörelse av det egna inre livet i riktning mot Gud. I stället blir det naturligt att rikta in sig på andra saker, s.s. vad vi skall göra för Gud, och vad vi skall göra för världen runt omkring oss, med mera.

Jag har i denna predikan velat säga, att vår enda uppgift är att nalkas Gud, och att detta gäller oss som enskilda, och oss som församling. Jag ber församlingen att pröva det jag sagt, i ljuset av Guds ord och i en prövning av det egna hjärtat. Be om att bli befriad från brådskans tyranni, be att dina egna visioner och principer får prövas inför Gud. Glöm aldrig fokus.

Jag vill avsluta med ett längre citat av en av kyrkofäderna, Basileios av Caesarea, verksam på 300-talet. Han skriver såhär:
”Må alla i hans tempel ropa: Ära!” Alla som tycker om långa tal bör ge akt på dessa ord av psalmisten.

Gud känner varje människas bön. Han vet därför mycket väl vem som bara för syns skull ber om himmelska gåvor och vem som gör det från djupet av sitt väsen. Han ser mycket klart vem som uttalar sin bön enbart med läpparna medan hans hjärta är någon annanstans. Han ser vem som ber om kroppslig hälsa, jordiska rikedomar och andras uppskattning.

Det finns, som Skriften lär, ingen anledning att be om dessa ting. I stället: "Må alla i hans tempel ropa: Ära!”

Hela skapelsen, i himlen och på jorden, i sång och i tystnad, prisar oavbrutet Skaparen.

Samtidigt lämnar människor, dessa fördärvade varelser, sina hem och går till kyrkan ungefär som om de var affärsmän på väg för att göra ett bra klipp. De bryr sig inte om Guds ord: ”Må alla i hans tempel ropa: Ära!”

Du har fått en tunga: prisa Gud med den! Du har fått ett förstånd: meditera över de ord du använder! Lovsjung med din röst men också med ditt förstånd.

Gud är inte i behov av er lovsång för egen del. Men han önskar att ni skall bli värdiga att ta emot hans härlighet. (Citat slut)

Kära vänner: låt oss som enskilda och församling ge upp behovet att vara attraktiv för världen, nyttiga och duktiga. Låt oss i stället förlora oss i Gud!

Låt mig avsluta med den dikt av Ylva Eggehorn, som jag nyss citerade en liten del av:

Han rör vid Dig men inte för att äga
Han väntar till din egen tid är inne
Han ser det barn som gråter under träden
men tröstar inte för att slippa lida,
I stället ser han ut en plats på jorden
där ni kan gå tillsammans genom mörkret
tillbaka för att hitta det som fanns där
innan det gick sönder, sprängdes, bröts…

Det kan ta år, ser ut som gråa dagar,
Det kan bli värre än det var förut
Och hemmet som först väckte Dina drömmar
får också sopor som skall kastas ut,
Men en kväll när Ni sitter där vid bordet
och ingenting finns kvar att hoppas på
och mörkret ligger tungt mot alla fönster
då ser Du att han ser på Dig…och då:

Hans ansikte berättar om DIN smärta
som han har tagit in var dag i sig
Hans kropp har böjts och han har blivit sårad
Han är till döden trött men ger Dig liv
och aldrig har han skyddat sig emot Dig…
då färdas allting hemåt vid ert bord:
Du bor i honom och han bor i Dig
och platsen där Ni bor är en ny jord.

AMEN