”Jesus och fikonträdet”

Predikan 30.10.2005 i Betel av Patrik Hagman

Mark. 11: 12-21.

Det är ingen trevlig text den här vi just hörde. I de här två historierna, som Markus väver ihop, har vi det enda exemplen på hur Jesus är både arg och destruktiv. Vi kanske kan acceptera att ”månglarna” i templet får sitt straff, alla känner vi väl samma motvilja mot människor som försöker tjäna pengar på vår tro. Men vad ska vi säga om det stackars fikonträdet vars enda brott var att det inte bar frukt på den tid av året när det inte ens kunde göra det. Hur i hela friden kan Jesus vara så orättvis och ja, grym?

Om vi läser bibeln noggrant märker vi att det inte bara är i vår miljömedvetna tid som vi upprörs över det här beteendet hos Jesus. Markus var ju den förste som skrev ner den här berättelsen, och Lukas och Matteus som antagligen har haft tillgång till Markus text när de skrev sina evangelier har uppenbarligen haft problem med den här historien också. Matteus har mildrat Markus livfulla berättelse en hel del, och Lukas föredrar att berätta historien i form av en liknelse i stället. Men de har ändå alla tre tagit med den, vilket säger oss att de första kristna uppfattade den här episoden som viktig.

Det finns ju givetvis en bakgrund till den här historien. Fikonträdet som inte bär frukt dyker upp redan i Gamla Testamentet, i Jeremia kapitel 8. Där symboliserar trädet människor som på ytan låtsas som allt är väl, fast rötan satt in på djupet. Och bibeln är ju full av träd faktiskt, från Första Mosebok till Uppenbarelseboken. I Första Mosebok har vi Livets träd och kunskapens träd på gott och ont. Sedan har vi i psalmen om trädet som sträcker sina rötter mot vattendragen, och så vidare. Trädet är genomgående en symbol för livet, för den vitalitet som flödar av sig själv när inget utifrån hindrar den och stoppar dess naturliga gång.

Kanske det är på grund av den här bakgrunden Jesus reagerade så starkt. Medan han sökte bland bladen på fikonträdet slogs han av tanken på hur träffande fikonträdet var som symbol. Det är ju knappast någon slump att berättelsen om fikonträdet fått rama in berättelsen om hur Jesus rensar templet. Berättelsen om Jesus i templet handlar ju förlusten av mening. Templet har upphört vara ett bönens hus, och i stället blivit en vanlig marknadsplats. I stället för att vara det som det byggdes till att vara har det blivit något annat, något mindre dynamiskt och levande. Det har slutat bära frukt.

När Markus sätter in berättelsen om templet mitt i berättelsen om fikonträdet är det som om han sade att det inte i första hand är templet som behöver rensas, det är vi. Precis som templet som slutade verka som böneplats, och trädet som slutat bära frukt händer det så lätt att vi slutar upp att göra det vi är skapade till att göra, eller snarare att vara det vi är skapade till att vara.

Till vardags sysslar ju jag med den tidiga kyrkan, kyrkofäderna och deras teologi. Orsaken till att jag tycker det är fascinerande att studera den tidiga kyrkan är den rikedom av olika sätt att tolka kristendomen som man möter här. Man brukar ju ibland tänka sig kyrkans historia som just ett träd. Man tänker sig att det i början fanns en enda stam, och sedan vartefter tiden gick bildades grenar och klyvningar så att den situation vi idag har uppstod med tusentals olika kyrkor. Men egentligen är det så att trädet är uppochner. I början fanns det en myriad av olika sätt att förstå vad kristet liv innebar. Vartefter tiden gick systematiserades alla dessa olika tolkningar, och en efter en föll alternativa tolkningar i glömska. Ibland berodde det på att de här tolkningarna var dåliga, men vissa av dem försvann bara för att någon med inflytande tyckte annorlunda. De här tolkningar är jag intresserad av att gräva fram. Man kunde säga att jag bedriver ett slags andlig arkeologi.

Nåja, det jag ville komma fram till var att i den tidiga kyrkan tänkte man att det kristna livet gick att jämföra med ett träd ungefär. Precis som ett träd egentligen aldrig slutar växa, så är också människans liv ett livslångt växande. Vi inom väckelserörelserna har ju ofta tänkt oss att det avgörande i det kristna livet sker i ett ögonblick, i den stund när man tar emot Jesus och blir frälst. Det här tänkandet var helt främmande för de tidiga kristna.

I den tidiga kyrkan var början på det kristna livet just bara en början. Det viktiga var det som kom därefter – livet som kristen. Man hade nämligen än sådan här uppfattning att på grund av syndafallet liksom hade människan en skada som fått henne att stanna i växten. Människan som hon var skapad från början var funtad sådan att hon skulle växa till, mogna och så småningom bli det hon var tänkt att vara – lik Gud. Det är så man förstod talet om Jesus som den andre Adam. Den förste Adam föll, och stannade i växten. Därför kom Jesus som den andra Adam och visade hur människan var tänkt att vara. Jesus är alltså vårt mål, likhet med honom är det vi är skapade för. Och när man går in för att leva ett liv tillsammans med Kristus, då börjar den här skadan så småningom läkas, och vi börjar växa igen, precis som tanken var från början.

Men vad betyder det här i praktiken? Det här, att vi ska bli lika Jesus, är ju en sanning som upprepats så ofta att den nästan slutat betyda någonting. Vad betyder det egentligen att växa till att bli mera lik Jesus?

För det första måste vi väl säga vad det inte är. Det handlar ju inte om att vi ska flytta till Israel och börjar vandra omkring och predika. Det handlar ju inte om att försöka kopiera Jesus. Nej, vårt mål är ju att bli människor på det sätt som Jesus var människa. Att lära oss bli den vi är innerst inne.

Men hur går det här till? Ja, dels handlar det ju om vanligt mognande. Att bli tryggare i sig själv, att få grepp om vem man egentligen är, att lära sig förhålla sig till sina medmänniskor på ett ärligt sätt. Det här är en grundläggande del av vad det är att vara människa, och här den kristna traditionen mycket att ge oss i form av generationer av samlad visdom som vi kan ösa ur. Vi måste bara lära oss att tolka om gånga tiders klokhet för vår tid, något som kan vara nog så knepigt.

Men jag skulle idag vilja lyfta fram en annan sorts mognad som på ett sätt kommer närmare kärnan av det kristna budskapet. Jag skulle vilja kalla det mognad till handlingsfrihet.

Jag sade tidigare att syndafallet ledde till att människan liksom stannade i växten. Det här är ju förstås bara en bild, om än en ganska användbar sådan. Men vad vill den här bilden säga? Vad innebär det att ha stannat i växten som människa, om vi tänker att det är något som gäller alla människor utan undantag? För det är ju det som den kristna läran om synden säger: att synden är en verklighet som alla människor påverkas av.

Det som ett barn som man tillåter att röra sig fritt så länge det håller sig på gården – inom det här bestämda området. Tanken är att vi är som ett sådant barn, vi är i princip fria men vårt område är ganska begränsat. När barnet blir större bli också området det kan röra sig på större, men för en människa som så att säga stannat i växten på grund av synden förblir området lika begränsat.

Jag ska ta ett exempel på vad jag menar. De här människorna som stod på Tempelgården och växlade pengar eller sålde saker, tror ni de var speciellt onda människor? Att de gjorde det här för att medvetet såra folk och utnyttja dem för egen vinnings skull? Är det inte mera troligt att de var som människor är mest, att de hade hamnat i den här branschen mera av slump än något annat. Kanske de hade ärvt yrket efter sina föräldrar. Kanske de kände att det var lite moraliskt knepigt, men att de ju på något vis måste försörja sig?

Är det inte lika med oss? Är vi inte också bundna av omständigheter som ständigt tvingar oss att handla mot bättre vetande? Vi vet att vi inte borde acceptera vissa orättvisor, att vi inte borde blunda för problem, ändå gör vi det.

Vi är utkastade i en värld där vi ständigt påverkas av sånt som är bortom vår kontroll. Vi är fria att välja hur vi handlar, men samtidigt begränsade, av den uppfostran vi fått, av det inflytande media och samhälle har på oss, av omgivningens förväntningar. Kanske också på grund av den religiösa uppfostran vi fått. Precis som fikonträdet som inte kunde bära frukt på grund av yttre omständigheter, så är vi hindrade av det sammanhang vi befinner oss i.

Det är det här som är syndens makt över oss, och det är det här som Gud vill befria oss från.

Hur? Vi måste titta lite närmare på hur de här banden som binder oss ser ut. Det handlar ju om sådant som man i dag skulle kalla psykologiska band – på fornkyrkans tid skulle man ha pratat om demoner och passioner – band som påverkar hur vi tänker. Om vi vill bli fria mogna människor – bli det Gud skapat oss till – lika Kristus, då måste vi lösgöra oss från de här sakerna och börja tänka annorlunda.

Som jag redan sa är det en lång process. Det tar tid att lära sig tänka bort vår omgivnings krav på oss. Det tar hela vårt liv i anspråk, och är sist och slutligen det den här processen som ÄR vårt liv. Och det är för att understödja den här processen som allt det vi kallar religion i livet finns till. Jag ska bara ta några exempel, ni kan säkert fundera ut flera själv.

Ta nu gemenskapen i församlingen. När församlingen fungerar som den ska utgör den en motkultur i samhället. Den är en gemenskap där andra värderingar råder än de värderingar i samhället som är falska. Om vi i samhället bedöms efter hur vi ser ut, vad vi åstadkommit, vilken status vi har och hur mycket pengar vi tjänar, är församlingen en plats där vi tillsammans lär oss att se varandra och möta varandra som de vi är, med inga andra kriterier för gemenskap är kärleken i Kristus. I församlingen lär vi oss att lösgöra oss från sociala band som hindrar oss från att vara de vi är innerst inne.

Samtidigt är det ju här något som uppfodrar. Om det här inte är den atmosfär som möter oss i församlingen, så har församlingen helt enkelt upphört vara del av Kristi kropp. Det är allvarligt.

Den andra saken jag skulle vilja ta upp är nattvarden. Nattvarden kan man ju säga mycket om och tolka på många sätt, men på sistone har jag studerat en kyrkofader som heter Teodor av Mopsuestia och han har en del intressanta saker att säga om nattvarden. Också han ser det kristna livet som en tillväxtprocess mot en större frihet, precis som vi har sagt här idag. För honom är nattvarden en kontaktpunkt mellan vårt liv så som vi lever det idag och det liv vi lever sedan när vi har nått vårt mål. I nattvarden kan vi redan här uppleva något av vad det innebär att leva i den kommande friheten, som vi är skapade för och som vi strävar till. När vi går till Herrens bord kan vi låta alla krav på oss falla av oss, vi får komma precis sådana som vi är och möta vår Herre, som har skapat oss precis sådan som han vill ha oss. Genom att vi i nattvarden får smak av det verkliga livet i frihet får vi sedan kraft att i vår vardag försöka vara mer och mer trogen vår inre röst.

Det sista exemplet jag vill ta upp är umgänget med bibeltexten. Här möter vi Jesus Kristus, den sanna människan. I Jesus så som han beskrivs i bibeln ser vi människan som är helt frigjord från alla band som håller oss fångna. Jesus gör det man inte får göra, han säger det man inte får säga, han talar med dem man inte får tala med han umgås med dem man inte får umgås med. Han styrs bara av sin egen inre röst, gemenskapen med fadern.

Här ser vi också vad som är både nyckeln till och konsekvensen av en sådan frihet. Det här är mysteriet om Kristi död och uppståndelse: Jesus går i döden med öppna ögon. Han vet att det är priset man får betala för den integritet han personifierar. Men samtidigt är det just det här totala accepterandet av döden det som gör friheten möjlig. Den som har accepterat sin egen dödlighet har ingenting att vara rädd för här i världen. Allt som binder oss gör det ju till sist med hot om döden. Hur kan man tvinga någon som inte längre är rädd? En sådan människa är helt fri från all yttre påverkan. Sådan var Jesus, och vi är kallade att likna honom. Precis som han var helt och hållet sig själv, är vi kallade att bli helt och hållet oss själva.

Fikonträdet vissnade. Det upphörde att växa. Hur är det med oss? Har vi resignerat inför ”världens realiteter” och slutat utvecklas. Eller är vi ännu beredda att låta Gud befria oss, att med hans hjälp identifiera banden som binder oss, som krymper det rum vi kan röra oss på, och sedan börja lösgöra oss från dem, spänna ut vårt tältduk, som det står i bibeln. Är vi redo att växa till en större frihet i Kristus?