”Uppståndelsens vittne”

Predikan 1. söndagen efter påsk 3.4.2005  i Betel av Maria Sten

Jag vågar nästan påstå att jag knappast är ensam om att någon gång ha varit i den situationen att jag först lovat något som jag sedan inte kunnat hålla. När saken först kom på tal var jag så säker på mig själv. Visst! Det där är inga problem. Det fixar jag. Och sen när dead-line närmat sig eller kanske redan passerat då har jag stått där, kanske rodnande, och fått konstatera att jag inte gjort det. Ibland har det gått förhållandevis smärtfritt. Andra gånger har det kostat på, för innerst inne vet jag att jag svikit. Jag lovade så mycket och klarade av så litet. I stundens iver och stridens hetta var det så enkelt att lova mer än jag klarade. Det insåg jag när marken gungade under mig, när modet svek. Då var jag en annan.

Vi tänker säkert olika om de här gångerna. Och hur vi reagerar beror på hur stort förtret vi orsakat genom att vi tvingats bryta våra löften. Ibland går det bra att leva med det, omständigheterna var bara sådana att det inte fanns någon annan utväg. Andra gånger kan åtminstone jag ha svårt att försonas med tanken och förlåta mig själv. Känslorna av skam och misslyckande, tillkorta kommande och fånighet är så starka. Igen har jag gjort bort mig. Vad ska folk tänka om mig.är vanliga tankar hos mig då.

Det som fascinerar mig med många av personbeskrivningarna i Bibeln är att de talar om helt vanliga människor, sådana som du och jag. Det finns så mycket i deras handlande och tänkande och agerande som jag kan känna igen mig i.
Där finns impulser, starka känslor av hat, kärlek, besvikelse, ilska, smärta, glädje... Hela registret som vi människor har.

En av dem skall vi stifta närmare bekantskap med nu.

Matt 14: 26-31 Jesus talar på förhand om att Petrus skall förneka honom

Jag föreställer mig Petrus som en spontan människa. Han verkar inte leva utstuderat eller beräknande. Stundens ingivelse får styra honom. Man förstår honom. Han rycks med av det han ser och och upplever. Han låter sig engageras och engagerar sig. Blir inte passivt sittande. När Jesus antyder att lärjungarna, de som var hans närmaste vänner, skulle komma att svika och överge honom förstår jag att Petrus blir upprörd. - Vem skulle inte bli det? Inte vill han svika sin mästare och vän. Det är klart han ställer upp!

Lukas 22: 54-62 Petrus förnekar Jesus
Och så kommer stunden då Petrus´ löften testas.
Hur väl känner jag inte igen mig själv i Petrus´ handlande. Beslutsamhetens friska hy har övergått i eftertankens kranka blekhet. I den stunden då Petrus´ eget skinn var i fara kom han säkert inte ens ihåg vad han lovat. Kanske hade inte väntat att det skulle komma så snabbt. Eller kanske hade han väntat en annan situation. I varje fall händer det som Petrus så högtidligt hade bedyrat att inte skulle hända. Han blånekar till att över huvudtaget känna Jesus, än mindre till att ha något med honom att göra.
Jag känner så väl igen mig i Petrus. Hur många gånger har inte jag gjort på samma sätt, svikit förtroenden, brutit löften övergivit dem som står mig närmast just då de skulle ha behövt mig som allra mest. Så många gånger som Petrus´ tårar varit mina tårar, min gråt lika bitter som Petrus´. Jag har svikit – mig själv, min omgivning, Herren själv.

Jag har ibland funderat över hur Petrus ändå sökte sig till de andra lärjungarna efter Jesu död och begravning. Han verkar inte ha dragit sig undan gemenskap och kontakt med dem. Han behövde deras stöd, behövde någon att fundera över det som hänt med. Trots sitt fullständiga misslyckande söker han sig ändå till dem.

Och vad tänkte han när kvinnorna kom och berättade om den tomma graven? Åtminstone rusade han i väg till graven med en väldig fart. Måste själv kolla det som kvinnorna berättat om. Markus 16:7 Kvinnorna vid den tomma graven Gå och säg till Petrus och de andra. En speciell hälsning till Petrus. Vad tänkte han om hälsningen? Hur framförde kvinnorna den? Sa de något speciellt till Petrus? Fick han veta att Jesus hälsat speciellt till honom? Det var viktigt för Jesus att Petrus skulle få en hälsning från den uppståndne. Säg till lärjungarna och särskilt till Petrus (1917), Petrus och de andra lärjungarna. Han fick en speciell hälsning. Han den misslyckade, den totalt bortgjorde, utskämde loosern. Han fick en speciell påminnelse och tanke från Herren Jesus. Den uppståndne hade inte glömt honom, var inte sur och arg på honom . - Blev Petrus glad för hälsningen? Han får i varje fall bråttom till graven. Måste själv med egna ögon se om det var sant det som kvinnorna berättade. Se den tomma graven.

Johannes 21: 1-19 Petrus möter den uppståndne
Jag undrar också hur Petrus kände sig då de närmade sig land med de tomma näten. Igen en natt utan fångst. Ännu ett nederlag. Och så ser de mannen på stranden och förstå ganska fort att det är Herren. Så det var ändå sant det som ryktena surrade om. Det var inte bara fantasier. - Hur kände sig Petrus där de satt och åt vid brasan? Glad? Lättad? Skamsen?
Och samtalet efter maten. Samtalet mellan Jesus och Petrus. Frågorna om Petrus älskar Jesus och svaren Ja Herre. Frågan upprepas. Tre gånger frågar Jesus om Petrus´ relation till honom. Tre gånger svarar Petrus Jag har dig kär. Herre du vet att jag har dig kär, du vet också mitt stora svek mot dig, du vet min skam, mitt fullständiga misslyckande. När du behövde mig som mest svek jag dig bara för att rädda mig själv. Förlåt mig!
Tre gånger säger Jesus på olika sätt att han förlåtit Petrus, att Petrus kan lämna sitt misslyckande bakom sig. Gå vidare, förlåten och upprättad, till de uppgifter som Jesus har i beredskap åt honom. Se till de mina. Ge dem vad de behöver. Var en ledare för dem. I den här stunden gällde det relationen mellan Petrus och Jesus. Nu var ingenting annat viktigt. Uppgiften kom senare. Men nu var det Petrus det gällde. Han fick upprättelse, han kunde se Jesus, sig själv och sin omgivning i ögonen. Borta var skammen, skulden. Kvar fanns befrielse och lättnad och en förändrad Petrus. En som lärt sig något viktigt, både om sig själv och Jesus.
Jag är tacksam över att det här samtalet mellan Jesus och Petrus finns i Bibeln. Glad att jag får se hur Jesus bemöter Petrus efter hans stora och snöpliga misslyckande. Att jag får se hur den skrävlande loosern Petrus får upprättelse, hur han kallas till uppgiften att föra evangeliet vidare. Ett sannt vittne om uppståndelsen.
Jesus hade i sin död försonat Petrus´ misslyckande. Han har också lidit och dött för mina tillkorta kommanden, mina svek, min feghet, min bekvämlighet. Liksom Petrus får jag bekänna det inför Jesus, be om förlåtelse, be om kraft, mod och glädje att gå vidare. Liksom Petrus får jag gå in i de uppgifter som Herren kallar mig att gå, gå den väg som han leder. Leva ut budskapet om honom, vara vittne om hans uppståndelse i tanke och ord, handling och attityd. I min vardag. Just så skör som jag är, så svag som jag är, så fullständigt beroende av Jesus och hans kraft som jag är. Leva genomskinligt, så att människor ser mig inte en fasad. Leva genomskinligt så att hans kraft och ljus får genomströmma mig, prägla mig.