| |
”Vem är störst”
Matteus 18:1-10
Predikan 18.1.2004 i Betel av Maria Sten
Det är så väldigt finlandssvenskt - och mänskligt - att jämföra sig med
andra. Det må gälla hus, inredning, resor, kläder, bil, utbildning,
familje- eller singelliv. För någon dag sedan kunde vi läsa i Husis att
grannar på samma gata ofta har samma bilmärke. Någon köper ny bil och så
tar det inte länge förrän hela grannskapet har insett att deras bil
också är i sådant skick att enda utvägen är en ny. En färd genom
Österbotten - och säkert andra delar av vårt land också - visar vad som
är inne när det gäller juldekorationer, trädgårdsuppsättningar på
sommaren osv. Ungdomar vill ha samma kläder, mobiler, och annat som
kompisarna. Vi jämför oss med och påverkas av varandra. För vi vill ju
inte vara sämre än andra. Vi vill visa att jag också har råd till minst
samma sak, kanske helst ännu lite mer. Då är jag på den säkra sidan.
Också i kristenheten plågas vi av samma sjukdom. - Vem har flest ungdomar
med i sin verksamhet? Vems pastor eller kyrkoherde har de intressantaste
predikningarna? - Eller: var förkunnas en sund kristendom? Vem har
kommit tillräckligt långt i sin andliga utveckling? Vem är mest
hängiven, har den mest levande lovsången, var verkar Anden och var
saknas han helt? Vem är mest bibeltrogen? Ja listan kan göras lång.
Kan vi dessutom märka att vi, åtminstone på någon punkt, är bättre och
"större" än andra, har vårt ego en chans att sträcka på sig. "Jag är
inte i varje fall som..." Jag är i varje lite bättre. Vi har det inte
lika illa ställt som i församling X eller grupp Y. Det finns hopp för
mig och oss. - Åtminstone i egna ögon.
Och i stället för att dela med varandra våra frågor, vår smärta, vår
längtan sitter vi ensamma med dem.
När Jesu lärjungar visade den här sidan av den mänskliga naturen, blir
Jesus oväntat skarp i tonen. Hans svar innehåller mycket mera än de
antagligen hade väntat sig. Det var inte bara en uppmaning att inte
bekymra sig om saken, utan samtidigt en varning och uppmaning till
eftertanke och självrannsakan. Utan några som helst jämförelser med
andra. Varken åt det ena eller det andra hållet.
Hans svar förbryllar. - Ska jag krympa bostavligen i rent fysisk
bemärkelse? - Skall jag koppla bort allt tänkande, intelligensbefria mig
själv? - Vad menar han?
Jag tror verkligen inte att Jesus menar skall gå bakåt i växten. Det är
det ingen mening med. Lika lite tror jag att han menar att vi skall
sluta upp med allt tänkande, gå in i ett tankefritt stadium och
intelligensbefria oss. Att ställa ärliga frågor som man vill ha ärliga
svar på har aldrig varit något som Jesus talat om att vi skall avsäga
oss.
Jag tror inte heller att han menar att vi skall skilja på tro, vetenskap
och yrkeskunskap. Han far inte efter ett "Glada hjärtan och tomma
hjärnor" gäng (CredoAkademins studierektor Stefan Gustavsson i boken
Kristen på goda grunder). Han har aldrig förespråkat någonting sådant.
Bibeln visar ju tvärtom att den mycket väl håller en intellektuell
granskning. Och vi uppmanas att ta frågorna på allvar och på ett
intellektuellt plan försvara den kristna tron.
När Jesus jämför den störste i himmelriket med ett barn, följer han
inte konventionen. Barnen i det judiska samhället hade liten, eller
ingen, betydelse. Och nu säger Jesus att vi skall bli som barn för att
kunna komma in i himlen. Någonting som de som hörde till "inne-gänget"
såg ner på, inte höll så högt.
Vi har något att lära oss av barnen; deras äkthet, nyfikenhet,
oförställdhet, öppenhet. Barnens reservationslösa sätt när de känner sig
trygga, lär oss mycket. Med alla sinnen öppna kan - och får - vi närma
oss Jesus. Vi får fatta den hand han sträcker ut mot oss, med den ärliga
nyfikenheten hos ett barn, som frågar, inte av elakhet eller
besvärlighet, utan för att man vill veta.
Jag tror att det är den äktheten och ärligheten som Jesus tänker på. Inför
Jesus behöver jag inte förställa mig. Det är inte en fasad av mig han
söker, utan mig, som den jag är, med alla mina frågor, invändningar och
protester, men också med min glädje och lycka såväl som mitt gensvar
till honom. Det är mig han vill ha kontakt med, inte en polerad
opersonlig yta! En yta där allt är perfekt där tvivlen skriker med sin
frånvaro, protesterna när livet gör ont har bytts i ett påklistrat
pepsodent-halleluja-leende. Inte heller behöver jag
överintellektualisera. Jag får släppa fram min spontanitet, på det sätt
som är mitt, jag får uppriktigt glädjas åt det som gör mig glad.
Vilken befrielse! Jag slipper jämförelserna som är förödande både för mig
själv och dem jag jämför mig med.
Men Jesu svar innehåller också någonting väldigt allvarligt. Han talar
om konsekvenserna av att ta öppenheten och förtroendet från ett barn.
Barn är - liksom vuxna - sårbara. Det är ett allvarligt brott att
förleda ett barn. Att skada ett barns tillit, självkänsla eller
personlighet. Fysiskt, psykiskt eller andligt. Han använder hårda ord.
"Det är bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och dränkas" än att
ställas till svars inför Gud för en sådan handling.
När jag tänker över de här raderna börjar jag anar jag en känsla av
olust som kommer krypande. Jag blir pinsamt medveten om att jag är
medskyldig. Också när jag själv inte gör mig bokstavligen skyldig till
att barn förleds. Om jag inte reagerar när de far illa, misshandlas
fysiskt eller psykiskt, utnyttjas sexuellt eller utsätts för andligt
övervåld. Då hör även jag till skaran av brottslingar. Jag är
medansvarig om jag blundar och låtsas som om ingenting skulle ha hänt,
om jag inte ingriper, inte gör det jag kan för att få slut på det.
Oberoende av om det sker i min egen familje- eller vänkrets, i min
församling, i grannhuset, eller längre bort.
Jag är också medansvarig då jag inte gör vad jag kan för att lindra de
barns nöd som drabbas av de rika ländernas utsugning av de fattiga, om
jag struntar i dem som drabbas av krig, svält eller naturkatastrofer.
Många organisationer, bl.a Amnesty och Hoppets stjärna, har fäst
uppmärksamhet vid hur handikappade barn behandlas i Ryssland och andra
delar av östeuropa eller Kina. - Vad gör jag för sådana barn t.ex.?
Men jag tror också att Jesus över huvudtaget tänker på dem som är "små" i
andras ögon på något sätt. Dem som man inte räknar med på samma sätt som
man räknar med andra. Också den här listan kan göras lång. Det handlar
om dem som man tycker är oansenlig, ingenting värt, socialt ekonomiskt
eller religiöst. Den gäller i vårt kristna svenskfinland, i vårt land,
globalt. Har jag stött ut, glömt bort struntat i dem. Dem jag tycker att
inte passar in i mitt system. - Vilka är "de små" som Jesus lagt på mitt
hjärta?
När jag läser den här texten grips jag av allvaret i den. Jag kan ju
inte med handen på hjärtat säga att jag alltid skulle ha gjort vad jag
kunnat. Jag har blundat, gått förbi där jag borde ha sett, stannat och
ingripit. Det är den obehagliga och obekväma sanningen.
Men det befriande med Jesus är att jag inte lämnas ensam med mina
tillkortakommanden. Han som kallar mig att bli som ett barn, visar mig
också var jag kan få be om förlåtelse för det jag misslyckats med, inte
velat se eller åtgärda. Han visar mig vägen till det kors där han dog
för att ge mig förlåtelse. Han visar mig vägen till bekännelse av min
skuld.
När han sa på korset "det är fullbordat" inkluderade han dig och mig och
vår skuld och delaktighet i den mänsklighet han dog för. Den kärlek som
drev honom att lida och dö, är stor nog för att ge oss upprättelse för
att vi skall få leva i samma förtroendefulla relation som ett barn till
den vuxne det har tillit till. Han vill och kan föda sitt nya liv i oss,
som berör och påverkar, också till ansvar och handling också då när det
är besvärligt. När det kostar något kräver något av mig. Inte ensamma,
men utrustade av honom, i hans efterföljd och i hans kraft.
|
