”Då rörde en hand vid mig”

Dan 10:10

Predikan 9.11.003 i Betel av Karolin Högberg

Har du tänkt på att vi på något sätt behöver röra vid varandra för att uttrycka vad vi vill ha sagt. Vi hälsar med att trycka varandras händer, vi klappar om varandra när vi mår dåligt, vi vinkar när vi tar avsked, vi gestikulerar med dem när vi försöker förklara någonting viktigt, vi knyter händerna när vi är arga. Vi räcker ut våra händer och visar på så sätt att vi vill säga någonting. Vi knäpper händerna i bön. Vi kan ibland till och med lägga handen på någon vi ber för. Och vi lyfter våra händer när vi lovar Gud.

Jesu händer rörde vid människor. Det kunde vara någon som var sjuk och blev botad, eller när han välsignade små barn. Det kunde vara när han tog hand om pojkens matpaket och förmerade det. Han stillade stormen, och han tog tag i Petrus och hjälpte honom upp i båten. Jesu händer lagade mat vid stranden, tog den döde pojken vid handen och gjorde honom levande igen. Hans händer var ständigt ute för att hjälpa någon eller några. Jesus tryckte inte ner med sina händer, han lyfte upp.

Men på korset sträckte bödlarna ut hans händer och slog spikar igenom dem, de sårades, de blödde. Han lät detta ske för vår skull. 

På Oljeberget lyfte han sina händer och välsignade lärjungarna som den sista hälsningen innan han försvann tillbaks till Gud.

Genom århundraden har människor som blivit berörda av Gud fortsatt räcka ut sina händer för att förmedla Guds hjälp till människor i nöd.

För 2.500 år sedan upplevde Daniel Guds närvaro gång på gång i syner av olika slag. År 537 f.Kr. hände det igen, och synen nästan dödade honom, så mäktig var Guds närvaro. Läs Dan.10:1-10. Daniel var en helt vanlig människa som du och jag. Men han hade beslutat sig för att be till Gud. Han var fånge i nästan hela sitt liv, långt bort från sitt hemland Israel. Där fick han bli en röst åt Gud och ända in i framtiden.

1 – Synen, Dan.10:1-9.
Daniel mådde inte så bra, han hade sörjt i 3 veckors tid, ätit dåligt, inte skött sig så bra för övrigt. Då gjorde han som vi ibland kanske gör, gick ner till stranden av floden Tigris, för att vara ensam… Där kom synen, och han ensam såg den. De män han hade med sig sprang och gömde sig av förskräckelse inför den mäktiga Gudsuppenbarelsen. Daniel blev alldeles kraftlös, dödsblek. Då började Gud tala och Daniel blev som bedövad och föll till jorden. Vilken mäktig upplevelse! Gud är obeskrivlig ibland! Men Daniel blev inte lämnad i detta dåliga skick. Läs vers 10, ”Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer”.

Gudsuppenbarelsen uppfyllde hela Daniels kropp, själ och ande. 

2 – Tilltalet, Dan.10:11-12.
Lyssna till vad Daniel fick höra; ”Daniel, du högt älskade man…jag har blivit sänd till dig…frukta inte…jag har kommit för dina ords skull (Daniels bön var viktig inför Gud, har du tänkt på det?)…nu har jag kommit för att undervisa dig” (Gud hade tid för personlig undervisning). 

Redan första dan när Daniel bad i ödmjukhet och av hjärtat hade Gud hört hans bön. Men det dröjde litet innan Daniel fick uppleva Guds närhet och tilltal. Vilket underbart budskap till Daniel! Det lönar sig att be. Och Gud visade inga knutna händer för att hota honom, döma honom, förkasta honom eller mindervärdera honom.

Varför tror vi så ofta att Gud är hård, avvisande, dömande? Vi har ofta en negativ uppfattning när vi själva ber till Gud. Kan han verkligen höra mig?

3 – Resultatet, Dan.10:14a.
Synen gällde framtiden. När Gud talade till Daniel, böjde Daniel sig ned och blev stum. Och då rörde ”människosonen” vid hans läppar så att han kunde börja tala. Daniel talade med Gud om sin ångest, sin nöd, sin kraftlöshet inför den mäktiga uppenbarelsen. I vers 17 läser vi hur Daniel upplevde sig inför Herren, fullständigt nollställd, han kunde nästan inte andas.

Då rörde ”människosonen” på nytt vid Daniel och styrkte honom. Och han fick en underbar uppmuntran; ”Frukta inte, du högt älskade man! Frid vare med dig, var stark, ja, var stark!” vers 18. Gud och Daniel möttes i ett fint samtal. Under tiden Daniel talade med Gud kände han sig styrkt och sade; ”Tala, min herre, för du har styrkt mig”, vers 19. Bibelns ord vill också föra oss till en upplevelse med Gud. Han talar till oss i sitt ord.

Under tiden du samtalar uppriktigt med Gud kan du få uppleva hans närvaro och styrka. Det hände med lärjungarna som vandrade på vägen från Jerusalem till Emmaus. Jesus kom och samtalade med dem om sin uppståndelse från de döda. Och under samtalets gång blev de båda männen ivriga, positiva, inspirerade, uppmuntrade. Jesus levde verkligen. Guds närvaro är underbar, den är obeskrivlig.

Guds händer vill röra vid dig och mig och inspirera oss till handling, till goda gärningar i hans tjänst. Vi, Guds folk, är idag hans utsträckta händer till att hjälpa andra, vi som själva har blivit hjälpta.