”Josef - en berättelse om bröd till bröder”

Predikan 26.10.2003 i Betel av Jan Edström

Josef vaknar upp till en ny dag. Först vet han inte var han befinner sig. Ljuden är annorlunda. De bekanta snarkningarna från fångarna i cellen bredvid är borta. Dofterna och lukterna är nya. När han öppnar ögonen möts han av förggranna väggar med motiv ur de Egyptiska gudaberättelserna. Plötsligt minns han. Han är en fri man. Idag har han vakna upp till ett nytt liv.

Han kommer ihåg hur kan blev förd från fängelset till faraos palats, hur farao bekymrat uppmanat honom att tyda de drömmar som han haft natten innan. Han minns hur farao berättar om de sju magra korna som åt upp de sju feta korna utan att själva förändras, hur de sju förtorkade axen förtärde de sju fulla axen. Så stod han där och skulle försöka lösa gåtan som de egyptiska spåmännen inte klarade. Någonstans anade han att hans liv hängde på om han kunde ge farao ett svar.

Han lever fortfarande. Han ser solljuset kasta sig mot palatsets väggar lika självklart som han kunde tyda faraos dröm. Först sju goda år, sedan sju hungerår. Han, Josef, har fått ansvaret för att Egyptens folk skall ha tillräckligt med bröd under de kommande sju svåra åren. Han är fri, men ändå inte. Ansvaret tynger redan, men han tänker inte svika. Det har varit så mycket svek i hans liv redan.

Han tänker på sin far Jakob som lurade brodern Esau på arvsrätt och välsignelse. Jakob som flydde till sin mors kusin Laban och fick löfte om att gifta sig med Labans dotter Rakel efter sju års tjänst hos svärfadern. Vid bröllopet visade sig att det inte var Rakel utan den äldre systern Lea som han äktat. Sedan fick Jakob visserligen gifta sig med Rakel också, men sveket var ett faktum.

Själv hade Josef som ung pojke sålts som slav till egyptiska köpmän av sina avundsjuka, förbittrade bröder. Han, en bortskämd lillebror med konstiga drömmar som tydde på storhetsvansinne, stod inte högt i kurs hos dem. Vad Josef inte visste var att bröderna dessutom lurat fadern att tro att ett lejon dödat Josef. En nerblodad dräkt räckte som bevis. Väl i Egypten hade han blivit slav hos Potifar. Allt hade gått över förväntan ända tills Potifars hustru försökt förföra Josef och sedan beskyllt honom för våldtäktsförsök inför sin man. Sviken igen.

Men nu har Josef fått en chans att ställa tillrätta. Han personliga bitterhet måste vika för ansvaret över  tusentals människors liv och framtid. Det hänger på honom nu.

Sju år följer av intensiv planering, stora skördar och byggandet av jättelika lagerutrymmen för brödsäd. Sedan följer torkan och på många håll hungersnöd. Ryktet går att det finns säd att köpa i Egypten.

En dag ställs Josef, som administrerar utdelandet, öga mot öga med sina bröder. Efter den första chocken väller bitterheten väller fram igen. Han inför personliga sanktioner mot sina bröder och gör det svårt för bröderna att uträtta sitt ärende. Han beskyller dem för spioneri och stöld, hotar med dödsstraff om de befinns skyldiga, han gör inträngande frågor om deras familj och privatliv. Han tar till och med en av bröderna som pantfånge och kräver att få träffa sin yngsta bror Benjamin som Jakob inte velat sända med till Egypten. Nu är det han, Josef, som har övertaget. En bitterljuv känsla infinner sig. Han minns sin barndoms drömmar om hur hans bröders sädeskärvar bugade sig för hans egen kärve.

Sedan drabbas Josef av insikten. Alla år av sorg och bitterhet över sitt öde drar förbi, men också insikten om att hans liv, hans till synes bortkastade år, är ett offer, en del av en större plan för att rädda inte bara Egyptens folk, utan också hans egen familj. Något händer. Han nås av en försonande insikt om att Gud inte sviker eller överger. Han fattar sitt beslut.

- Jag är Josef er bror. Jag har förlåtit allt. Han har sagt det, nu får det bära eller brista. Det bär, det brister inte även om förlåtelsens tråd är skör i början.

Josef lyfter sin egenhändigt införda sanktioner. Han ger sin bröder samma rättigheter som egyptierna och låter dem bröder köpa bröd och säd att ta med sig hem.

Det nyvunna broderskapet måste bekräftas, göras synligt. En måltid, en festmåltid. Joset äter tillsammans med sina bröder. Försoningens måltid. De äter varandras bröd som ett tecken på att de hör ihop igen. Nu tillhör de varandra för all framtid. De har ansvar för varandra och för sina barn. Ingen skall behöva svälta. Ingen skall svika eller bli sviken.

Svekets långa historia måste få ett slut. Den skall få ge vika för en ny berättelse. En berättelse där bröder delar brödet med varandra. Där ingen behöver svälta, eftersom brödet räcker till alla.