”Kristen enhet är enhet i Kristus”

Ef. 4:1-6, Joh. 17:18-23

Sammanfattning av predikan 21.9.2003 i Betel
av Jan Edström

Det finns en blå ton i den kristna kyrkan. Den uttrycker vemod, sorg och smärta över den splittring som finns mellan kyrkor, samfund och enskilda kristna. Ända sedan den tidiga kyrkans dagar har Jesu efterföljare varit av olika åsikter i viktiga frågor. Vad det riktigt började med är svårt att säga.

Redan under den tid som lärjungarna vandrade med Jesus fanns det sådana som ville försäkra sig om en plats bland de främsta. De som ville sitta närmast Jesus i hans kommande rike.

Kanske fanns det vissa som trodde sig ha vissa kvaliteter eller egenskaper som berättigade till privilegier och en plats närmast mästaren. Genom kristendomens historia har man på olika sätt argumenterat för sin sak när man betraktat sin egen kyrka i förhållande till Jesus och den tidiga kyrkan.

Det historiska argumentet har alltid varit viktigt. Förenklat låter det ungefär såhär: - Vår kyrka är äldst för vår kyrka kan påvisa ett klart historiskt samband med Jesus och hans lärjungar.

De teologiska argumenten kan inte heller förbigås. - Vår kyrka har den rätta tron, vi förstår och förvaltar bäst de sanningar och de handlingar som Jesus gav vidare till sina apostlar.

Det bibliska argumentet måste också tas på allvar. Vårt samfund har bibeln som rättesnöre. - Vi är trogna Nya testamentets vittnesbörd och den tidiga församlingens mönster för tro och liv.

Framgångsargumentet har blivit allt vanligare på senare år. Framgång ger som känt legitimitet. - Vår kyrka växer snabbast, vi har framgång, människor kommer till tro och församlingarna blir fler.

Alla dessa argument kan naturligtvis försvaras och behöver inte utesluta varandra. Egentligen är det ju så att när man riktigt börjar reda ut begreppen ser man att det mesta är gemensamt för alla kristna.Tron på Gud som Fader, Son och Ande, tron på Jesus Kristus som Gud och frälsare, tron på Bibeln som Guds ord.

Det är inte bara tron som förenar. Också kallelsen och uppgiften, missionen, förenar alla kristna. Men för att vittnesbördet skall vara trovärdigt behöver vi vara enade. Alltför ofta exporteras evangeliets befriande budskap i splittringens förpackning. - Kom till oss, gå inte till dem.

Ändå, det viktigaste är och förblir gemensamt och det gemensamma bör vara utgångspunkten. Det är när det gäller finjusteringen som olikheterna börjar betonas. Och inte heller där torde problemen var helt oöverstigliga om bara den goda viljan finns.

Kärlek och god vilja ja. Är det kanske där som skon klämmer. Historien visar oss nämligen att politiska och personliga ambitioner och oförmågan att lyssna in varandra har orsakat minst lika mycket splittring mellan kristna som någonsin teologiska olikheter.

Om alla kristna är ett i Kristus kan de då inte enas trots olikheterna? Jag tror faktiskt att det är möjligt. Jag har sett det ske. Större och mindre steg tas hela tiden på vägen mot en djupare förståelse av varandra. Allt oftare kan den kristna mångfalden bli en rikedom. Med glimten i ögat kan vi säga till varandra när vi inte kommer längre: Vi har enats om att inte kunna enas om allt ännu. Men vi bekänner oss till varandra i Jesus Kristus. Kristen enhet är nämligen enhet i Jesus Kristus och det kan ingen ta ifrån oss.