”Gud - vår närmaste”

Lukas 15

Predikan 14.9.2003 i Betel av Jan Edström

Bibeln handlar om Gud. Man kan säga att bibeln är Guds egen story eller biografi. Bibelns olika böcker utgör vittnesmål om vem Gud är. Genom att läsa igenom alla dessa vittnesmål har vi möjlighet att få reda på vem Gud är. 

Judendomens bibel, Tanak*, är till innehållet identisk med kristendomens Gamla testamente. Ordningen på böckerna är emellertid en annan. I Tanak är böckerna, vittnesmålen ordnade så att Guds direkta närvaro och medverkan är tydligast i början för att sedan avta och bli nästan osynlig. I början av Genesis är Guds skapande närvaro så påtaglig att hela universum exploderar i stjärnor och galaxer. Gud bringar det stora kaoset till lydnad och jorden blir en fruktbärande planet full av liv. I Esters bok nämns Gud inte alls. Ändå kan man se Gud handla genom människorna och deras beslut.

Mellan Genesis och Esters bok är Gud är vännen, lagstiftaren, befriaren, domaren och mycket annat. Ändå är det samma Gud som presenteras.

I kristendomens Gamla testamente är böckerna ordnade så att profeterna kommer sist. Detta är logiskt eftersom kristendomen bygger på förståelsen om att Jesus Kristus var profetians fullbordan.

Vilken gudsbild förmedlar vi?
Det är inte oviktigt vilken bild av Gud som förmedlas av kyrkan, församlingar och enskilda kristna. Gudsbilden, förståelsen av Gud, kan spåras i handlingar och attityder, relationen till medmänniskor och inte minst i församlingens eget språk i liturgi, böner, psalmer och lovsånger. I en undersökning nyligen framkom att Gud i en viss kyrkas liturgiska texter mycket oftare framställdes som upphöjd härskare, kung, och herre än som kärleksfull fader och vän. Hur påverkas vi av det språk som används i gudstjänsten, av det språk som används i böner, psalmer och sånger? Hur tilltalar vi Gud när vi ber?

Det rapporteras om världens mäktigaste man att han stiger upp varje morgon och läser ur baptistpredikanten Oswald Chambers bok Allt för honom. Sedan tar han del av världsnyheterna. Samme man har byggt upp sin politik så att han själv kategoriskt representerar det goda, vilket gör att han också kan besluta om vilka som är onda. Svart och vitt, ont är ont och gott är gott. Vi kan spåra en gudsbild utan nyanser hos denna man. Vilka konsekvenser detta har för världsfreden kan vi bara föreställa oss. Det får alltså konsekvenser vilken gudsbild vi har som grund för vår livshållning. 

Gud är inte
För säkerhets skull är det bäst att komma med en reservation från den tidiga kyrkans fäder: - Gud man man inte greppa med sitt förstånd. Gud kan man bara nå genom kärleken. Kanske är det därför som man speciellt i östkyrkan gärna tala om Gud i negativa termer - Gud är inte si eller så - istället för att försöka beskriva Gud. Man ger från början upp alla försök att beskriva Gud. För man veta att varje gång vi försöker säga något om Gud är det något annat som blir osagt. Försök beskriva någon som står nära dig för någon annan och lägg märke till hur din beskrivning med nödvändighet blir ofullkomlig. Så är det också med Gud, i synnerhet med Gud. 

Gud hos den förlorade
I Lukas evangeliums femtonde kapitel berättar Jesus några liknelser som berättar om vem Gud är. Den första kallas Det förlorade fåret, den andra Det förlorade myntet och den tredje Den förlorade sonen. Författaren Ylva Eggehorn berättade en gång att hon drabbades av en smärre chock när hon skulle ge Barnens bibel en ny svensk spåkdräkt och läste den ursprungliga översättningen av liknelsen Det förlorade fåret. Betoningen var helt på det lilla fårets upplevelse av att ha förbrutit sig mot herden - "Jag skall aldrig göra så mer" sa det stackars lilla fåret. Läser man berättelsen en gång till anar man att Jesu avsikt med liknelsen snarare var något helt annat.

Jesus ville med dessa liknelser tala om för lyssnarna vem Gud är. 
Gud är den galne herden som lämnar 99% av sin egendom åt sitt öde för att ge sig ut för att söka efter ett bortsprunget får som knappast hade någon större betydelse för avkastningen av egendomen. Ingen riktigt bra bild av en egendomsförvaltare.

Gud är en kvinna som slarvar bort ett mynt. Hon söker och söker tills hon hittar myntet och ställer sedan till en fest för sina vänner. En fest för ett upphittat mynt. Var är logiken? Kan Gud liknas vid en kvinna som tappat inte bara sitt mynt utan också sitt sinne för proportioner, där kärleken är och hänförelsen är så dominerande att det andra blir oviktigt.

Gud är en förvirrad far som ger bort halva egendomen till sin ena son. Antagligen vet han redan när sonen begär att få ut sitt arv i pengar vad sonen kommer att använda pengarna till. Så går det också, sonen lever upp pengarna och slösar bort dem på vin, kvinnor och sång. Men varje dag när sonen är borta spanar fadern efter honom. När sonen slutligen kommer hem, utfattig, sjuk och ångerfull, så tar fadern emot honom. Ja, inte bara det. Han utsätter sig för bybornas nyfikna och hånfulla blickar, när han drar upp mantelfållen till knäna och springer som en annan Rönnerdal med håriga ben ut för att möta sin son. En son som vid det här laget borde vara persona non grata i hela byn och i vilken annan familj som helst. Men inte i denna familj, med denna far. Var är värdigheten i detta handlande? 

För Gud underställs kärleken värdigheten. Gud ställde värdigheten åt sidan när han valde att födas till världen som ett barn, när han lät sig spikas upp på ett kors. När han utvalde det som var minst, ringast och mest oansenligt. Det är Guds sätt att tänka, Guds sätt att göra saker på.

Måltidspsalmen Glädjens Herre ger en intressant liten fingervisning om hurdan Gud är. Själv har jag alltid svårt att komma ihåg vilka av de tre rimorden som kommer först i slutversen. Så här går den

För de gåvor som du ger
tackar vi dig nu
Gud som hör förrän vi ber
prisad vare du

Gud är nu
Gud är Gud
Gud är du

Gud är nu. Gud är evig, har varken början eller slut. För Gud är allt nu. Gud kan se det fårgångna så som det var nu och se framtiden som om det redan hänt. För Gud är alla ögonblick vikiga. Gud är nu.

Gud är Gud. - Jag är inte Gud och det är inte du heller, sa någon i en andakt för en tid sedan. Vilken befrielse att höra. Gud är Gud, jag kan inte ta på mig Guds ansvar varken för världen eller framtiden. Gud sköter sitt och jag sköter mitt och så sköter vi en del saker tillsammans. Gud är Gud, jag är människa, detta ger de rätta proportionerna på livet.

Gud är Du. Gud är en person, ett "Du", som var och en av oss kan ha en relation till, relatera till. Gud är inte den avlägsna, oberörda röraren. Gud är levande, verksam, engegerad i sin skapelse. 

I Matteusberättelsen om den yttersta domen är Gud något utöver det vanliga man brukar förknippa med Gud.. Gud är vår nästa. Allt vad ni har gjort, säger Jesus, mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Gud är vår nästa, vår granne, den som står oss närmast. 

Med en sådan gudsbild är Gud aldrig långt borta från någon av oss. Detta gör oss också ett ansvar. Om Gud alltid är nära, behöver ingen av oss vara rädd. Då fiinns det chans till tillit, närhet, förtroende och ett liv utan på förhand utstakade vägar. Gud är 

*) Tanak: torah (lagen, undervisningen, Moseböckerna), Nevi'im (profeterna), Ketuvim (skrifterna)