”Kärlekens sakrament”

Predikan 4.5.2003 i Betel av Sam Pettersson

Kärlekens sakrament, kan man verkligen kalla brödsbrytelsen så? Ja, varför inte, det är väl så den borde kallas. Den heliga handling där Gud i sin stora kärlek blir till; blir, om inte kött och blod så i alla fall, bröd och vin för oss. Frälsningstillfället, eller omvändelsen, när vi i hjärtat tror och med vår mun bekänner att Jesus Kristus är Herre över våra liv, den tillfället sker egentligen en gång som den första, sen omvänder vi oss likt Maria i trädgården många gånger under vårt liv, men själva mottagandet av Kristus i våra liv brukar vi relatera till en viss gång. Dopdatum har vi också bara ett av, lite beroende på hur vi räknar och hur vi betraktar och förstår dopet. 

Men nattvarden, Herrens måltid, firar vi om och om igen, och enligt min personliga mening borde inte en söndag få gå utan att vi firat Herrens måltid.

Varför är nattvarden en kärlekens måltid? En aspekt är att måltiden som delas mellan många är ett uttryck för en inbördes kärleksrelation, en familjerelation. Måltiden i mellanösterns kultur var ett tecken på att personerna var förbundna med varandra på ett djupare plan än bara som vilka vänner och grannar som helst. En kärleksrelation som inte i dethär fallet karaktäriseras av känslor och familjeromantik utan som karaktäriseras av ett förbund. Mera s.a.s. avtal än känslor. Men det romerska uttrycket "Pacta sunt servanda" Avtal är till för att hållas betydde då att man med öppna ögon och i fullt samförstånd har gått in i ett avtalsförhållande som präglas av familjerelationens ibland kärva, men ändå djupt lojala och genomgripande kärlek till varandra. 

Fast vi vet också att det faktiskt inte räcker! Avtal bryts, de hålls inte utan t.o.m. de mest hängivna allianser och avtal kan brytas. Vad som inte KAN brytas någonsin är Guds löften till oss. Han kan inte bryta dem för Han har för alltid befäst dem och förseglat dem med sin ende Sons blod. Därför att endast Gud ÄR kärleken. Endast i inkarnationen, i Jesus Kristus Guds son OCH människoson, finns Guds kärlek. Det är här som detta oerhörda, denna nyhet, om man så vill, finns i kristendomen. Det nya, jämfört med det gamla förbundet och jämfört med andra världsreligioner, är inte själva kärleksbudet eller att Gud skulle vara kärleken, Nej utan i det faktum att det blivit möjligt att fullborda det!! Evangelisten Johannes uttrycker det så i Joh 15:4-5, 9-10 

Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det, om ni inte är kvar i mig. [5] Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. 

Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. [10] Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

Att bli kvar i Kristus innebär att bli kvar i Kyrkan! Den Kyrka som är Kristi liv, det liv som han delar med ossoch skänkt åt oss, och som därför lever genom hans kärlek, och blir kvar i hans kärlek. Kristi kärlek är ursprunget, innehållet och målet med Kyrkans liv. Denna kärlek är Kyrkans enda fundamentala Kännetecken, för allt annat omfattas av den: "Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek."

Därför är församlingen, Kristi kropp, Kyrkan i första hand ett bevis, ett uttryck och själva den heliga kärnan av kärleken "Kärlekens sakrament" som den ortodoxe teologen Alexander Schmeman kallar det. Vi går till kyrkan för kärleks skull, för Kristi egen kärleks skull som vi får del av i gemenskapen. Vi går till kyrkan för att åter och åter ikläda oss kärleken som Paulus säger i Kol 3:14 Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. det band som ger fullkomlighet anknyter alltså till bilden av de kristna dygderna som kläder (v. 12). Kärleken håller samman dräkten, dvs. den är oumbärlig. Vi ikläder oss alltså kärleken genom att vi konstituerar, utgör Kristi kropp och därmed kan vi bli kvar i hans kärlek och manifesterar den i världen. Och när är detta som mest närvarande och framträdaden hos oss om inte när vi delar brödet och vinet. Då om någonsin fullbordas vår kommunion vår enhet med Kristus, med hans kärlek och med varandra. "Så är vi, fast många, en enda kropp för alla får vi del av ett och samma bröd." Brödet på bordet, men också brödet Kristus brutet för oss och hans blod utgjutet för oss.  

Frågan vi bör ställa oss är alltså om vi går till Herrens bord för Kristi kärleks skull, som människor vilka hungrar och törstar efter den eld som utplånar alla våra brister, och uppfyller våra hjärtan med Kristi kärlek, så att vi kan be för dem som förföljer oss och välsigna de som förbannar oss, ge manteln åt den som ber oss om skjortan.

Sträva efter kärleken säger Paulus till oss via korintierna (1 Kor 14:1), och var kan vi finna den om inte i det sakrament i vilket Kristus förenar sig med oss i sin kärlek!! Amen