”Påskens vittnen”

Joh 21:15-19

Predikan 27.4.2003 i Betel av Sam Pettersson

Jag måste medge att denhär texten är mig oerhört kär och central i min förkunnelse och teologi. Den kan sammanfattas i orden som Jesus säger i ett annat tillfälle i samband med liknelsen om de skuldsatta tjänarna "Den som fått mycket förlåtet älskar också mycket." Och den sammanfattar vad det är att leva som lärjunge till Jesus Kristus. Det är det befriande evangeliet om att Jesus Kristus har uppstått från de döda OCH att Livet segrar. Det är förkroppsligandet av vetekornets lag: att bara det korn som har grobarhet d.v.s. som har kontakt med sitt inre, har kontakt med det innersta i fröet som viskar: "Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär." och som viskar detta på fullaste allvar inte som ett manér av påklistrad fromhet, utan i den nakna ensamheten på Gennesarets strand efter en misslyckad fiskefärd. Det är där som styrkan i fröet testas. Och det handlar inte om det att vi skulle tvivla på vår frälsningsvisshet, det handlar inte om det utan det handlar om att möta mitt innersta - att bokstavligen dö med Kristus för att också kunna uppstå med honom. 

Petri alla illusioner har dött och han kanske känner det som Keith Miller beskriver det in sin bok om Recovery "Jag var övertygad om att när jag bekänner allt det som finns inom mig för min sponsor (biktfader) då dör jag, jag kommer att dö". Och det kanhända att något inom oss dör, det må så ske. Petrus behöver inte bekänna något av sitt svek, utan han får bekänna och betyga sin kärlek. Jesus är mån om att också här visa på ett exempel, hur viktigt det är att vi också får tillfälle att bekänna vår kärlek till Kristus. Jag tror att det vore underbart att inte bara ha en trosbekännelse och en syndabekännelse i våra handböcker och formulär utan också en kärleksförklaring. För vad vore naturligarge än det! Gud förklarar ju oavbrutet, i varje atom i varje solstråle, i varje klorofyllcell i varje grönväxt, sin kärlek till oss. Varför skulle inte vi bekänna "Herre, du vet allt du vet att jag har dig kär." 

Efter Leif-Eriks föredrag om Frank Mangs i torsdags kan jag inte annat än komma tillbaka till ett par av kvällens temata. Leif-Erik beskriv Mangs andliga vägledning under sex karaktäristika. Där två handlade om brustenheten och det egna livet som redskap för berättelsen om Kristus och hans kärlek till oss. Det andra temat beskriv behovet och längtan till stillhet, tystnad och retreat. Mangs beskrev i en intervju att han framförallt ångrar att han inte tidigare i sitt liv förstod vikten av att dra sig till baka till stillhet och tystnad och bön utan att han gång på gång brände ut sina krafter, med påföljden att viloperioden blev mycket längre och mycket besvärligare. De beskrivningar han gör över människans stressade tillvaro redan för 80 år sedan när tempot ännu var ganska lågt enligt vårt sätt att se, är ännu mera träffande idag naturligtvis. Och är det inte just så det är att människorna med de känsligaste instrumenten är de som lättast slås ut av den stressade tillvarons jordbävningsskakningar som kryper allt längre både upp och ned i åldrarna. Medan vi som inte är så "lättomskakningsbara", vi med lite tjockare både pannben och teflonyta klarar all världens och livets ackumulerade sorg och smärta lite bättre. Och man kan fråga vem det är som egentligen borde få hjälp och terapi.

Påskens vittnen handlar om mötet, framförallt annat, mötet med den uppståndne. Maria möter Honom i trädgården, han kallar henne vid, namn, han möter de två lärjungarna på Emmausvägen och kallar på deras uppmärksamhet vid matbordet, han möter lärjungarna i olika miljöer och han kommer till dem och ger dem av sitt liv och sitt helande, bröd och fisk, han och dom, precis som förr i det enkla och okomplicerade, mitt i vardagslivets möda och slit.

Petrus brustenhet behöver vi inte konstatera speciellt mycket om just nu. bara det att hans liv förändras på ett avgörande sätt, men inte när Jesus kallar honom första gången på Gennesarets strand, utan det är vid den andra kallelsen som Jesus verkligen får tillgång till honom helt och fullt, d.v.s. brustenheten blir den spricka i verklighetens hårda asfalt där Kristuslivets gula seger-ros, maskrosen, kan blomma upp.