”Via Dolorosa”

Predikan Långfredag 18.4.2003 i Betel av Sam Pettersson

Vad var det mest smärtsamma för Jesus under de pinande långa timmar han vandrade upp längs via Dolorosa - smärtornas väg? Vad for genom hans av smärta marterade hjärna? Var det fariséernas hat och ondska, det faktum att de, som han sagt tidigare, band allt större bördor på människornas ryggar istället för att lätta på bördorna och se sin egen uppgift som något mer än som påbudspolis. Säkert smärtade den insikten, säkert var besvikelsen stor över att de som antogs kunna lagen inte kunde se vad ordet sa, vad profeterna hade förutsagt. Men å andra sidan vem hade kunnat det, inte ens hans egna lärjungar, inte heller människomassorna av pilgrimer som kom ihåg brödundret och händelsen med Lasaros uppväckande och som därför hyllade honom som kung, den smorde - men inte som profetiornas Messias. Han skulle ju pinas och torteras och dödas av de ondskefulla människorna.

Nej, det är svårt att säga vad som smärtade mer. Var det kanske Judas svek som indirekt födde frågan om det inte fanns någon förlåtelse och väg tillbaka för Judas. Var Gud Fadern så hård att han medvetet tillspillogav en av dem som han utvalt? Hur var det då med stackars Petrus! Hans förnekelse blev ju bara droppen, nu var det alltså två av de mest starka och framgångsrika bland lärjungarna som svikit. Hur skulle det nu gå för lärjungarna? Hur skulle Petrus kunna komma tillbaka efter dethär? Kvar fanns nu kanske bara kvinnorna och den veke, feminine Johannes, mammas-gossen som inte ens själv kunde fråga om vems platserna till höger och vänster om Jesus skulle bli, utan bad mamma fråga! Nu hade verkligen den onde börjat sålla lärjungarna som vete.

Hade det ännu funnits någon möjlighet att undgå detta öde? Skulle inte Fadern ha haft något annat kort i bakfickan att spela ut? Men nej, hade inte Jesus själv bestämt sig där i Getsemane att dricka den bittra kalken i botten? Han hade själv valt denhär vägen, smärtsamt medveten om att också hans närmaste vänner skulle svika honom, lämna honom och överge honom. Det fanns ingen som kunde gå i hans ställe - ingen! Och Jesus segnar ner - avsvimmad av smärta och utmattning.

När Jesus vaknar upp igen är det faktiskt någon annan som bär tvärbjälken som soldaterna bundit fast över hans skuldror. Det är en man ifrån Afrika - från en kontinent som vet vad det är att gå igenom smärta. 

De rent fysiska smärtorna skulle säkert ha varit nog för vem som helst av oss redan vid dethär laget på via Dolorosa. Den erfarenhet jag har av fysisk smärta ger vid handen att det inte är något som förkovrar människans andliga sida i sig. Det finns inget glorifierande med att lida fysisk smärta, det finns inget som säger att den ens kan, eller automatiskt, vänds i något gott. Det som smärtan gör är att den ödmjukar oss och gör oss medvetna om vår fysiska kropps skröpplighet och kommande fysiska död. 

Men för Jesus är också den kosmiska smärtan i högsta grad närvarande, detta med att den nära kontakten med Fadern tycks vara bruten. Den relation som hela Jesu liv och väsen byggde på tycks vara bruten, det finns inget längre som håller - allt har steg för steg klätts av Jesus tills han är helt utblottad. Om inte förr så när spikarna drivs in i händer och fötter förstår alla att detta som inte fick, som inte kunde, som inte skulle få hända, det har nu hänt. Gud dör uppspikad på en träpåle i Palestina kring år 30 efter sin födelse som människan Jesus från Nasaret.

Kan vi leva oss in i vad denhär smärtan handlar om för oss? Vad är det som är vår smärta i sammanhanget? Vad delar vi med Jesus när vi inte späker och fläker oss på träkors som hysteriker i varmare och mera katolska länder? Sorgen och smärtan över att det är vi som korsfäster Jesus lika mycket som någon annan. Sorgen och smärtan över att det är vi som sviker och förråder lika mycket som Petrus eller Judas nånsin gjorde. Sorgen och smärtan över att det är vi som har brutit kontakten med Fadern och nu längtar desperat efter att få den upprättad. Sorgen och smärtan över att vi inte vågar gå med honom till korset, över att det var våra synder han bar och att det var våra smärtor som han led. Hjalmar Ekström den store mystikern i Helsingborg skriver: "Allt är berett för oss av Kristus i himlen, allt är fullkomnat där för oss, det är evigt sant, men i oss måste han bereda oss för det himmelska. Han måste genom att utblotta oss fullkomna oss för hans fullkomnande verk - eljest kunna vi icke komma i fullt åtnjutande av det."

Långfredagens lidande, och allt lidande, om vi förmår överlåta oss och lidandet till Kristus, är alltså ägnat att utblotta oss för att fullkomna oss. Jesus Kristus går sin via Dolorosa - den undre vägen som också är vår. Han går neråt mot fullkomningen, inte uppåt. Hans storhet består däri att han gick neråt och var lydig sin Faders vilja, lydig ända till döden på ett kors. Därför skall varje knä i himmelen och på jorden böjas inför hans namn en gång.

Fader led oss med din kärleksfulla och heliga Ande mot en allt större ödmjukhet och utblottelse i dig. Ge oss den gåvan, Du som är alla goda gåvors givare, genom Jesus Kristus vår Herre. Amen