”Den kämpande och bidande tron”

1Kung 19:1-8

 Predikan 2:a söndagen i Fastan 16.3.2003 i Betel
av Sam Pettersson

Elia, Guds profet, den ende som fanns kvar efter att ogudaktiga kungar och makthavare hade dräpt alla andra, måste alltså fly för sitt liv. Nyss hade han förnedrat och låtit avrätta 450 Baals profeter efter att allt folket, dock inte folkets ledare, hade omvänt sig i stoft och aska från avgudadyrkan. Elia hade som vi kanske minns nedkallat Herrens eld på sitt genomvåta altare alltmedan Baals profeter skrikit sig hesa hela dagen för att få Baal att tända på deras torra altare. Folket omvänder sig men ledarskapet är obstinata och dödar hellre profeten än låter omvända sig. Det är alltså bakgrunden.

Elia flyr in i en sorts depression. Vi får inte reda på varför han inte tar sin tillflykt till den stora massans uppskattning av honom, varför han inte fösöker bilda starka allianser med de krigare och starka män som såg honom besegra och förnedra Baalsprofeterna? Varför flyr han som en strykrädd hund med svansen mellan benen när han nyss har gjort ett mäktigt Herrens under uppenbart? "Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta för att jag inte må synda mot dig" säger psalmisten. Elia flyr sin berömdhet och sin karriärmöjlighet just för att bevara sitt hjärta rent, helt och heligt. Guds nåd är inget som vi kan slå peng, ära och berömmelse på. Den största frestelsen i vår tid är just att visa upp den kämpande heroiska trons resultat istället för grunden till vår tro; Kristus trons upphovsman och fullkomnare. "Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta för att jag inte må synda mot dig." säger psalmisten. Det finns mycket man kunde säga om nutida affischkristendom, men det är en helt annan historia. Vi kan bara konstatera att inga bibliska gestalter som valt att slå på trumman för sin sak blivit speciellt långlivade.

Elia bevaras från den största synden, högmodet genom att fly, genom att fly bort från det som hotar hans andliga integritet. Han bevarar sitt hjärta. "Själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där satte han sig under en ginstbuske. Och han önskade sig döden och sade: "Det är nog. Ta nu mitt liv, Herre, ty jag är inte förmer än mina fäder" Med språk ur den andliga vägledningen kan vi analysera Elias situation och säga att han nu kommit till det stadium i vår andliga pilgrimsresa som kallas Natten. Texten beskriver det helt riktigt så att han går ut i öknen. Visst är Elia i misströstans öken. Det vore ett misstag att likställa våra stressrelaterade "gå-i-väggen" symtom med den andliga Natt som Elia och hela den kristna traditionens vägledare har erfarit och beskrivit. Depression eller utbrändhet handlar om andra saker, om själslig nednötning, av kombinationer av egna och andras förväntningar, dålig självbild och egentligen en sorts självförhävelse där vi tror att vi kan lösa livets alla problem själva. Speciellt besvärligt blir det i den frikyrkliga miljön där vi av tradition skall "leva i seger".

Natten i vägledningsperspektiv handlar däremot om en andlig station under pilgrimsvandringen. Owe Wikström skriver: "Det är en tid när alla de upplevelser som människan hittills har litat till nu långsamt och aktivt undergrävs. Allt detta sker för att Gud på ett påtagligare sätt skall föda en ännu djupare erfarenhet  det kontemplativa ljuset  och så skänka henne Andens gåva."

Nå vad händer då med Elia vårt exempel på andlig vägledning ordet ger oss i dag. 1 Kung 19:5-8. Elia ges andlig mat av ängeln för att orka ta sig vidare genom natten. En gång och två gånger, kanske hade han fått mat av ängeln ännu fler gånger om det hade behövts.

Vad är då vår mat, vad är vårt andliga dagliga bröd. Av Jesu erfarenheter med frestaren som vi läste om förra söndagen vet vi att "människan skall inte leva bara av bröd utan av varje ord som kommer ur Guds mun." Allt som Gud säger oss, det tilltal som finns i Guds närvaro i naturen, den Gudsnärvaro som finns i gemenskapen mellan människor, det Guds tilltal som möter oss i vardagens mitt. Natten är en kallelse till en allt större uppmärksamhet. En uppmärksamhet på Guds små och tillsynes vardagliga bevis på sin närhet. I luthersk tradition kallas detta för Bidan. Den bidande tron. Enligt vägledaren Pontoppidan är detta den frälsande tron, detta att vi längtar och väntar i stilla förtröstan på att Gud är det Du mot vilket varje steg vi tar för oss allt närmare. Elia gick till berget Horeb och fann Gud inte i stormen, inte i jordbävningen utan i den stilla susningen. Kyrkofader Gregorius skriver:

"Varje helig längtan växer, när det dröjer tills den blir tillfredsställd. Om den avmattas genom dröjsmålet, så var det aldrig någon helig längtan. De känslor av glädje och samhörighet som vi erfar är inte ett mått på vår gudsförening, utan det enda säkra beviset på vår gemenskap med Kristus är en allt större önskan att söka honom. Ju mer längtan efter Gud växer i oss, desto fastare blir vår förankring i honom. Det är genom vår djupa längtan vi blir varse Kristus. Att söka Kristus och att finna honom utgör då två sidor av samma sak." 

Fader i himmelen, väck vår längtan efter dig, den törst som du själv har lagt ner i männniskan, för utan törst och hunger kan vi aldrig få mer av dig. Led oss genom natten, ge oss vårt dagliga bröd i ditt ord, i bönen, i nattvarden och genom vår omsorg om de minsta. Genom Jesus Kristus vår Herre 
Amen.