”Utsätt oss inte för prövning”

1Mos 3:1-6

 Predikan 1:a söndagen i Fastan 9.3.2003 i Betel 
av Sam Pettersson

Har Gud verkligen sagt?
Fastan inleder oss i frestelser eftersom vi fattat ett beslut om att avstå från något som vi är vana att ha, till förmån för någon/några minuters fokusering och koncentration på Gud. Jesus fastade i 40 dagar och han blev hungrig, då kom frestaren.

Vår hunger och vår törst är normala behov som vi inte skall undertrycka utan orsak, utan att veta varför. En överdriven fasta som någon form av sport eller idrottsgren är inte alls något att rekommendera. Därför håller våra ortodoxa bröder och systrar hårt på den regeln att gästfrihet och hövlighet när man är bortbjuden som gäst går före fastelöftena. Vilken nivå jag väljer att lägga min fasta på är min sak och ingen har rätt att komme med pikar, krav eller förslag om vad någon annan borde eller inte borde. Fastetidens löften av vilka slag de än vara må är ingen salighetsfråga på något sätt. 

Men under fastan erbjuds vi en möjlighet att återupprätta glömda och avlagda gamla goda vanor i vårt liv. Det kan handla om rent fysiska goda vanor; att äta mindre bullar och kakor och mera rågbröd och grönsaker. Det kan handla om rent själsliga goda vanor; att freda ett par minuter om dagen när vi unnar oss att stänga av livet och bara titta eller lyssna på talgoxen utanför fönstret, eller att lyssna på en bra låt i radion eller ur stereon; att läsa en dikt eller en strof eller att läsa om en god roman, att se dendär utställningen man tänkt på så många gånger - att balansera vårtsjälsliv. Och fastan kan handla naturligtvis om att återuppta en andligdisciplin - askes - en andlig övning av något slag.

Undra då inte över om du blir frestad, och vad som kan ha gått snett om du blir det. Inget har gått snett utan det är alldeles i sin ordning! Så blev det för Jesus, så blev det för ökenfäderna, och så blir det för oss. Så fort frestaren, eller splittraren som hans namn betyder, märker att vi samlar oss; att vi fredar ett litet NU från allt det som splittrar, då blir han orolig. Skall denhär människan verkligen börja njuta av livet och arbetet på ett annat sätt än tidigare? Skall hon verkligen inte stressa vidare som hon brukar? Har han stannat upp för att njuta av solskenet två minuter utan att ens ta kaffepaus och läsa ett protokoll under tiden? Får dehär människorna en fingerborg mera frid i sina hjärtan; då har jag ju förlorat  litet av mitt grepp om dem! Så tänker splittraren om de människor som fokuserar på något annat en liten stund än att hinna, prestera, producera och vara effektiva ständigt under de 24 timmar som vårt dygn har. En sund anspänning och arbetsglädje är absolut inte av ondo, men jag tror att vi arbetar med ännu större självkänsla och glädje om vi lär oss att njuta av livet samtidigt som vi spänner oss för att klara dagens uppgifter. Att inte ta sig själv och sitt arbete så gravallvarligt att vi tror att världen och jag med den går under den stund vi inte har kontroll.

Under fastan erbjuds vi en möjlighet till fokusering, en möjlighet att återerövra delar av vårt inre som vi tappat bort eller som fallit i glömska. Genom att dra ner på mat, njutningar, nöjen, socialt umgänge och faktiskt umgås med oss själva hittar vi vad som är centralt i våra liv, vad som är primärt. Vi behöver fastan som en hjälp, som en rytm i året för att bereda oss för resten av året. Samtidigt som vi bereder oss för påskens glädje genom att vi följer Jesu passionshistoria, går in i världhistoriens mest fascinerande och gastkramande drama. Men som sagt fastan gör vår motståndare allt mer aktiv ? det får vi bereda oss på.

Har Gud verkligen sagt?? Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son?" Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet:? "Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig."

Frestarens klassiska prickskytte på den svaga punkten hos oss; Guds uppenbarelse, den enkla förvissningen om Guds allmakt och nåd, den okomplicerade Kristustron, frestelesr på områden som våra intellektuella företräden så lätt faller för. Finns det, månntro, någon orsak till varför det i den kristna historien talas om just heliga dårar, och inte heliga genier? Varför är det de fattiga i anden, de ödmjuka och de renhjärtade som kommer att få de främsta andliga gåvorna redan nu och desto mera i den tillkommande världen? Hur kan vårt hjärta bli rent? Genom ödmjukhet inför Guds helighet. Hur kan vi nå ödmjukhet? Genom att bli så fattiga i anden att vi är helt beroende av Guds nåd. Hur kan vi nå andens fattigdom? Genom en allt större enfald, genom ett envist fasthållande vid Ordet, vid Kristus, genom att exponera oss för nåden i bön, bibelläsning och nattvard. Men låt mig understryka att enfald ingalunda får förväxlas med dumhet. Dumhet är inget som bibeln speciellt framhåller som någon station på den andliga vägen. Inte alls, men däremot enfald, andens enfald som betyder just det envisa fasthållandet vid trons grundfundament, ett Jabboks vadställe i våra liv där vi envist håller fast vid den Andre och inte släpper taget med mindre än att Han välsignar oss. Det är enfald, det är dit som fastan inbjuder oss. Ta emot den inbjudan idag. 

Fader i himmelen, förnya vår iver, vår tro och vår längtan genom Jesus Kristus vår Herre. Amen