”Nåd och tjänst”

Jer 9:23-24; Luk 17:7-10

 Predikan 16.2.2003 i Betel av Sam Pettersson

Gud, Fadern, Sonen och den Helige Ande, som evigt och oupphörligen lovprisas i himmelen av alla änglar, serafer, keruber och de heliga hädangångna, har sin glädje i detta att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden. Detta är alltså det som gläder Herren att han verkar. Naturligtvis inbegriper det att han delvis verkar genom oss; att vi verkar i samklang med honom, men det står inte explicit i Jeremias profetia jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. Handlar inte detta om en hjälp till oss att inte falla i självförhävelsens listiga fälla. Även om vi oftast menar att jante-lagen och den pietistiska och lutherska arbetsmoralen inte utgör någon grogrund för självförhävelse i vårt samhälle, så tror jag inte riktigt det. Min älskade mors standarduttryck ifall jag nångång var lite stolt och glad över ett bra provresultat eller så löd: "Vackert så, men eget skryt luktar illa." Men idag, i det samhälle som är vårt, är eget skryt nyckeln till framgång? "Alla andra tänker bara på sig, det är bara jag som tänker på mig?" Man måste kunna tala för sig för att komma nån vart, man måste planera sin karriär och se till att sticka ner sin konkurrent om det så krävs för att avancera i karriären.

Vi är oförlåtligt naiva om vi tror att den allmänna samhällsmoralen Robinsonifieringen detta att synas, att skapa en yta, en bild av oss, inte påverkar kyrkorna och samfunden. Det blir alltmer uppenbart hur den amerikanisering av frikyrkligheten i Europa, med stora affischnamn i neon, med framgång, under och tecken, har utarmat oss och sekulariserat vår kontinent något så alldeles fruktansvärt. En kristendom som betecknas av hur stor framgång den har eller hur väl den lyckas attrahera oss redan troende är på väg mot sin undergång. En kristendom som fallit för alla de tre kardinalfrestelserna som Jesus utsattes för i öknen, hur kan vi tro att den skall föra något gott med sig för framtiden? Och nu menar jag inte att jag eller vi i baptistmissionen inte skulle vara helt fria från denna påverkan. ?Ty nu är det en gång för alla så att vi alla är syndare? skriver Bonhoeffer. Men skärskåda nutida evangelikal, frikyrklig, karismatisk, amerikansk kristenhet utgående från Jesu frestelser i öknen, har vi inte en ganska förskräckande bild framför oss.  1. Vi har gjort oss ett namn, vi har byggt fina stukturer i vår välfärd där vi ständigt och jämnt gör bröd av stenar utan att fundera desto mer kring det, så gör man ju! 2. Vi har brutit arm med Gud; störtat oss utför tempelmuren, (d.v.s. gjort tecken och under i mediernas klara belysning), och låtit hans änglar fånga upp oss. Frågan är, för det tredje, om vi inte t.o.m. har tillbett (åtminstone i USA) vad och vem som helst för att få världens mäktigaste ledare som vår bundsförvant.

Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig. Stoltheten som vi med rätta bör känna över att vara Guds barn har alltså sin grund i detta att vi inser/har insikt och kunskap om Gud. Inte i första hand vad Gud gör utan detta vem han är och vems vi är. Och vilken är den insikten jo, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. Jag vill tro att Gud gläds åt de enkla små vardagshandlingarna som innebär att jag visar lite kärlek, verkar i det lilla jag kan för rätt och rättfärdighet, visar omsorg om alla de små i vardagen som hela tiden får kämpa mot orättvisor och fördomar. Gud blev människa, d.v.s. steg ned från sin härlighet i sin himmel, just för dessa de allra minstas skull. Det är till syvende och sist fråga om ödmjukhet, att vistas mer i sitt djup än på sin yta. Mer om att möta sin egen baksida och våga se sanningen om sig själv än att ständigt vistas på sin framsida, att mera vara en skärva glas som genomskinlig reflekterar Guds ljus, än att vara en aldrig så vackert polerad behållare som aldrig vågar låta det som dväljs i djupet komma upp till ytan.

Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Allt detta, vishet, styrka och rikedom är just det som vi förväntas vara stolta över och som vi förväntas sträva efter mer än något annat. Men i Guds rike, och det är väl ändå det riket vi vill tillhöra, där värderas andra saker. Och det goda med den undervisning och vägledning som Jeremia ger oss är att det är aldrig försent att vända om från den avgudadyrkan som vår kultur och vårt samhälle hänger sig åt. Dansen kring guldkalven kan vi genast byta ut mot en annan rörelse. Allt närmare Kristus, allt djupare i Hans efterföljd, med allt större frid i vårt hjärta inför det som möter oss. Stillhet, närhet, tystnad och tid med Gud och hans ord allt det för oss närmare den insikten att Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden. 

Amen.