”Gör det till minne av mig”

 Predikan 2.2.2003 i Betel av Sam Pettersson

Enligt den klassiska baptistiska teologin är nattvarden en åminnelsemåltid. Punkt och slut och inget mer. Och visst är en av de viktigaaste aspekterna just åminnelsemåltidens, vi minns vad Gud har gjort för oss genom sin ende Son Jesus Kristus. Liksom israels barn firade minnesmåltiden över hur Gud räddade dem ur Egyptens slaveri på påsken, firar vi varje nattvard minnet av hur Jesus Kristus har räddat oss ur vårt självtillvända och gudsfrånvända slaveri till en gemenskap med honom och en gemenskap i den församling vi har kallats till, den gemenskap som vi fårr som gåva och som börda att bära. 

Vi skall om en vecka samlas i Vasa för att samtala om baptistisk teologi, om en baptistisk positionsbestämning. Det kommer att handla om teologi och praktik, framförallt eftersom praktiken i våra sammanhang går före teologin. Som jag berättade om för ett par veckor sedan i fallet med varm mjölk och honung till dopkandidaten efter dopet som våra vänner i en frikyrka tolkade som en gammal tradition grundad enbart på det att kapellet inte var så bra uppvärmt förr om vintrarna. Faktum är då att det är en uråldrig kristen tradition, en symbol för att den döpte nu har stigit in i Guds riket fullt ut, han har kommit in i det förlovade landet som flyter av mjölk och honung.

Än nattvarden som åminnelsmåltid då? Vilka halvt glömda teologiska motiv döljer sig i åminnelsemotivet i brödsbrytelsen i en baptistkyrka? Jo, åtminstone sättet där någon ur äldste och diakonkåren, det måste inte vara en pastor, bryter brödet och tillreder måltiden liksom husfadern i det judiska hemmet gör och gjorde natten då mordängeln svepte fram överv allt förstfött i Egypten. De som delar ut gåvorna ber om Guds välsignelse över dem liksom husfadern i det judiska hemmet gör och gjorde i räddningens

stund i Egypten. Välsignelse över gåvorna OCH över varje mottagare av dem. Vad är vackrare och viktigare än att vi får välsigna varandra. Och det handlar inte om vem som är värdig eller passande att i kraft av något ämbete välsigna Guds folk. Ämbetet är inget annat än att en människa, en han eller en hon har kallats att följa Jesus, och svarat ärligt och uppriktigt ja på den kallelsen. Skillnaden är kanske en längtan och strävan att följa den kallelsen lite djupare än vad andra lärjungar med ett ”vanligt” arbete har möjlighet att göra. Nattvarden som minnesmåltid över Guds omsorg om oss och som en minnesmåltid över att han räddade israels barn ur Egypten och att han räddar oss som vill tro på honom. Är inte det värt att minnas? Skall vi i det postmoderna 2000-talet överge åminnelsemotivet för att det finns så många andra spännande motiv och teologie att plocka in? Liturgier från 300-talets egyptiska öken med rökelse och textläsning i två timmar, kanske? Jag tror inte vi skall överge vår egen identitet, men väl berikas och välsignas av andra motiv och andra sätt att betrakta mysteriet.

Jag tror att det kollektiva minnet som förr, åtminstone i mitt hem när jag var barn, var betydelsefullt, är lika viktigt även i vårt liv som kristna. Att vi kommer ihåg och rekapitulerar, återberättar de minnen av Guds nåd som varit och som är viktiga för oss. Även om vi har hört berättelserna förr så är det viktigt att vi minns. På samma sätt som man rekapitulerar Förintelsens hemskheter för att liksom vaccinera unga uppväxande generationer mot rasism och nazism. På samma sätt kan och bör vi minnas det goda det underbara som Gud gör och har gjort i våra liv, berätta det för våra barn, barnbarn och församlingens alla barn och vuxna. Det är inget att skämmas över, det är Guds levande bevis för att han har omsorg om oss och att han i högsta grad är en levande realitet. Våra livs berättelser är evangelium, därför att evangeliet är liv, vanliga människors liv, som ditt och mitt, där Guds nåd uppenbaras. Inte som något vi kan visa upp i vårt högmod utan något vi kan dela med varandra i all enkelhet som brödet och vinet. Människors liv där den gudomliga närvaron gör sig påmind, knappast alltid, kanske inte ens speciellt ofta, men där den gör sig påmind allt emellanåt. Dessa berättelser om vårt liv som vi delar är ett bevis så gott som något på att Guds son, Jesus Kristus, inte är en människa som vem som helst som det egentligen kvittar lika om han alls var Gud eller inte, utan han ÄR. Han ÄR och våra liv är evangelium. Evangelium är att minnas, det är åminnelse, evangelium är att bordet är dukat och Han som sa ”Kom till mig alla ni som är trötta och tyngda av bördor jag skall ge er vila. Och "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.” Han inbjuder alla som vill tro till sitt bord till sin minnesmåltid. Kom! 

Amen.