”Tro och tröst”

2 Kor 1:3-7

 Predikan 26.1.2003 i Betel av Sam Pettersson

Ja, det är synd om människan så visst behöver vi tröst, eller hur? Det har aldrig varit så svårt att leva som det är nu. Det har väl aldrig funnits så många misströstande och olyckliga och rådvilla människor som nu, så visst behöver vi tröst mer än någonsin, eller hur? Vad är det så för en tröst som Paulus talar om? Är det den variant av tröst som fått kristen tro förvisad till samhällets och kulturens vrå för begagnade mindre användbara idéer. D.v.s. Kristen tro i form av erbjudanden typ "Är du ledsen kom till Gud så blir du glad". Kristen tro som tröst för våra marterade välfärdssjälar är värd just det förakt den får i många sammanhang. Nej, när Paulus talar om tröst menar han någonting annat än ännu en push uppåt för oss som har allt. Så, vad talar Paulus om? Jo, det att liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden, får vi också riklig tröst genom Kristus. Vad är då Kristi lidanden? Ja, vad lider Jesus för under sin jordiska vandring? För Paulus kan inte bara tala om det fysiska lidandet i.o.m. korsfästelsen, martyriet är inte något att sträva efter i sig utan vi skall vara tacksamma att lag och ordning råder så att vi fritt kan verka och leva som kristna i vårt land. Martyriet var heller inget som var allenarådande regel ens för Paulus, och han hävdade själv sitt romerska medborgarskap för att slippa ur de hätska judarnas klor. Nej, Jesu lidanden handlar inte bara om martyriet, även om det i alla tider har varit ett oundkomligt faktum för tuden sinom tuden av våra bröder och systrar. 

Det står några gånger i bibeln om att Jesus grät. Gråt och tårar är inte det tecken på nån sorts lidande, själslig nöd för något eller någon? Jesus gråter, för det första när hans vän Lasarus hade dött, en älskad väns död har den effekten på oss, vi lider av förlusten. Det känns som endel av vårt hjärta skulle ha rivits ur kroppen på oss, som om vår egen livsvilja skulle ha fått sig en allvarlig törn. Vi kanske t.o.m upplever en oresonlig vrede mot Gud för att han har tillåtit detta att ske. Det är hemskt. Kung Theoden i Sagan om Ringen uttrycker det så att ingen skall behöva begrava sitt eget barn. Men så är det alltför många gånger. Dethär är självklart upplevelser där vi kanske behöver hjälp av någon annan för att kunna ta till oss Jesu tröst, ofta är sorgen för nära för att vi själva skall kunna se och höra tröstens ord. Och vi behöver sörja ut ordentligt innan vi kan ta emot tröst. Men efter en tid tror jag att vi själva kan bli bärare av tröstens ord till andra, precis som Paulus skriver. Självklart vill Jesus trösta oss i sorg och saknad - självklart. 

Jesus gråter en andra gång när han tänker på Jerusalem och alla hennes synder, det oförstånd, den oförmåga att tro, det andliga högmod som representerades av de ledande religösa ledarna. Här kanske vi har svårare att identifiera oss med det lidande Jesus upplever. Men kanske ändå inte, för kan vi inte identifiera oss med vårt oförstånd, vår olydnad i att följa Jesus dit han kallar oss och gråta över våra egna synder, vårt högmod, våra behov av självisk tillfredsställelse på alla olika plan, då lever vi precis lika fariséiskt som det religiösa ledarskapet i Jerusalem som Jesu grät över. Vårt behov av smicker, de förmåner och fördelar vi försöker skaffa oss, de frestelser som vi så gärna faller för - man är ju bara människa! Allt detta behöver vi gråta över och överlämna i Kristi nåd till honom som ensam kan förlåta alla synder. Då vill han trösta oss, men inte om vi rättfärdigar vår själviskhet och vår synd med att - det är ju bara så mänskligt! Vi har inte fått något fribrev i förhållande till frestelser och fall nej i så fall skulle vi inte vara människor. Men endel gånger lever vi helt enkelt i förnekelse och kan inte se att vi faktiskt har satt oss på alltför höga hästar, eller vi liver av dålig självkänsla och vi märker inte ens hur vi alltid måste hålla uppe vår bild av kompetens och kunnande på andras bekostnad.

Jesus gråter slutligen i Getsemane trädgård av rädsla och ångest för att han inte skall klara provet, det yttersta provet att fjärmas från sin Fader; att såsom en syndig människa vara utan kontakt med Fadern, att gå in i Natten osäker på om det kommer någon gryning. De stora mystikerna talar om Natten eller Torkan som en fas i det kristna livet som kommer oss till mötes förr eller senare (åtminstone för de som vandrar framåt på sin pilgrimsstig). Den är en period när Gud känns fjärran, han är fördold i icke-vetandets moln. Våra böner ekar i ett tomt kosmos, vi får inga svar. Allt känns som om Gud har lämnat oss. (för en eminent utläggning och vägledning kan ni låna Owe Vikströms bok ur bokhyllan) I en sådan öken, är det kanske bara våra egna tårar som kan ge trons späda planta så mycket väta att den hålls vid liv psalmisten säger i Ps 80:5f Du har låtit oss äta tårarnas bröd, gett oss tårar att dricka i övermått. De som har erfarenheter av detta slag kan få vara andra människor till stor tröst genom att dela med sig av sina erfarenheter, kanske inte ens genom att säga ett enda ord, men genom att kunna lyssna med öron som vet, med öron som har hört sin egen mun säga samma saker, som kan lyssna, och kanske ordlöst förmedla vad psalmisten skriver lite längre fram i ps 80. 

Vi viker inte bort från dig. Låt oss leva, så skall vi åkalla dig. Herre Gud Sebaot, upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så att vi räddas! 

Amen.