”Herrens härlighet”

Joh 2:1-11

 Predikan 19.1.2003 i Betel av Sam Pettersson

Fäderna tolkade ofta bibelordet allegoriskt, ett sätt som modern teologi betraktar med en aning skepsis. Men inget säger att vi förstår Guds ord bättre eller formas mer enligt Guds vilja genom systematisk akademisk exercis än genom allegorisk tolkning av bibelordet. Dopet som vi talade om i förra söndagen tolkas därför in i olika texter s.s. en förebild för Kristi död och uppståndelse. Vi dör med Jesus i dopgraven, begravs i vatten helt och hållet, och vi uppstår ur graven fyllda med nytt liv i Jesus Kristus. På så sätt blir t.ex. Mose och israeliternas tåg genom Sävhavet en allgeori som syftar fram mot dopet, Herren frälser oss genom det livsfarliga vattnet. I frikyrkligheten har endel församlingar med ett litet förläget skratt gjort sig av med den gamla seden att ge de nydöpta varm mjölk med honung. Eftersom man numera har väl uppvärmda kyrkor och kapell behöver man inte längre hålla fast vid såna gamla traditioner, kanske ovetande om att den traditionen sedan 200-talet symboliserat den nydöptes försmak av det förlovade landet, liksom spejarna med Josua i spetsen såg landet flyta av mjölk och honung.

I vår situation, med dagens text för ögonen, kan man säga att vinet det är det vi bär fram till Gud i vår tjänst, i våra liv, i församlingen och i världen. Bröllopet det är Guds rike på jorden genom hans kropp, Kyrkan. Vi bär fram det vi har i vår brist och i vår svaghet med tillit till Guds nåd till festbordet, vi vet inte om det räcker, om det är tillräckligt bra, om det är tillräckligt fint. Men vi vet att Guds nåd och hans härlighet kan göra under också med våra grå medelmåtteliv. Imorgon firar USA Martin Luther King Day, en nationell helgdag för den 1968 mördade folkrättskämpen. Den gnista som tände elden i USAs sydstater var just en grå medelmåtte-kvinnas trötta ben, Rosa Parks, som inte orkade stiga upp och och ge plats för de vita i främre delen av bussen  en eftermiddag i Montgomery, Alabama. Hon bar fram sin rättmätiga trötthet och vrede och satt kvar, och fick fortsätta med både sit-ins och marscher med Guds hjälp och kraft. Guds nåd som förvandlar våra vattenkrukor till ädelt vin. Vi kan ta två olika bilder och jämföra Guds nåd med. Den ena är den där vi är behållare som skall rymma Guds gåvor och hans härlighet, hans storhet och hans nåd. Vi vill att Gud skall ha det bästa vi har så vi polerar utsidan och vi håller den snygg. Inuti finns visserligen också våra svagheter och begär och synder, men dem trycker vi längst ner i botten så att de inte kommer upp till ytan och smutsar ner Guds härlighet i oss. Men det som trycks ner och ligger och jäser i botten brukar sällan bara försvinna utan vare sig ljud eller lukt!! Den andra bilden är den att vi är en glasskärva som inte själva kan rymma nånting av det som behållaren kan inrymma. Istället får vi försöka att hålla skärvan i ljuset i Guds nådes ljus utan att gömma undan nåt av oss. Vi måste låta oss exponeras Visserligen är det fläckar på glasskärvan men det hjälps inte de är där och vi får lita på att Guds ljus ändå skiner så starkt att det lyser igenom och reflekteras ut över vår omgivning i alla fall. Vi får, för att återgå till texten, således bära fram det vi har i tro och varken "förstora eller förminska, försköna eller förfula" som vi ber och bekänner i nattvarden. Vi placerar det vi är och har "i din nåd och låter oss bestrålas, befrias, beklädas."

Den andra iakttagelsen ur texten handlar kanske inte så mycket om allegorisk tolkning som om en tendens varur vår kristna vandring har mycket att lära. Det jag tänker på är Maria, Jesu mor som är den som med sin praktiska kvinnlighet märker att något håller på att gå på tok här. Men lägg märke till vad som händer när hon konfronterar sin son med detta faktum att vinet håller på att ta slut jämför det med att kaffet skulle ta slut vid kyrkkaffet. När hon konfronterar sin son säger han dessa nästan bryska ord: "Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än."  För det första är Jesus osäker på om det faktiskt är hans uppgift eller inte, om hans tid är inne eller ej, om det är Kairos Guds tid eller inte. Det är helt förståeligt, det är i början av hans aktiva tid, hans verksamhet är precis på väg att ta fart, det kan inte ha varit så lätt att uppfatta Guds maning och röst korrekt, även om han varit ute i öknens heta prövning som säkert sållat bort många villor och visioner. Det är inte lätt idag heller med så många röster och viljor inom oss.

Marias reaktion då? Hon låter sig uppenbarligen inte nedslås av Jesu reaktion! Vad gör hon? Jo hon tror i enkel barnslig enfald liksom hon i tiden trodde på ängeln Gabriels ord. Hennes tro är enkel: Han är Guds son och Gud låter inte de fattiga och fromma möta katastrofer utan att höra och hjälpa. Maria säger åt tjänarna att göra vad han, hennes son säger åt dem. Barnslig enkel förtröstan på Gud. Vad kan möjligen stå emot det? Inget! Hur är det då möjligt att vi fortfarande strävar mot en allt större sofistikering av vår förståelse av Gud och Guds ord, en allt mer logisk och rationell kristendom. Som om vi kunde räkna ut nådens massa och sätta in den i Bhors atomtabell med ett eget nummer. Nåden, undren, Guds förbarmande över de små och fattiga i anden, det kan vi inte räkna ut eller sätta i system det måste vi tro på. Där måste vi blotta oss, där måste vi visa vår svaghet och vår enfald annars går undret oss förbi och vi kommer för alltid att ha vatten i våra krukor.

Hur ser den kristnes karriärstege ut? Ja som stege är den precis som alla andra, men dess riktning, den är alltid neråt. De fattiga i anden dem tillhör himmelriket. Därför är det kanske ingen tillfällighet att de som kommit närmast vår Herre är de som uppnått en större enfald än de flesta. Broder Frans, Guds lille fattige är bara ett exempel. De enfaldiga i vår församling är det inte de som vi idag räknar till de saliga, de som kommit längst, som trott liksom barn och undret sker  de frostbrända benen blir helade smorda med låtsasolja ur en tom kaffeburk av ett barn med Downs syndrom  därför att de trodde. Ös upp av det enkla vattnet i tro och se vad Gud kan göra. Joh 2:11

Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. Amen